När man är barn försöker vuxenvärlden installera ett moraliskt virusskydd i en genom den retoriska frågan: ”Skulle du hoppa från en bro bara för att alla andra gör det?”
Så lär man sig värdet av att tänka själv. Men i vuxenlivet kommer insikten att det är suspekt att sticka ut, och frågan förvandlas till: ”Alla andra hoppar ju från bron, varför gör inte du det?”
Så kändes det i 00-talets andra halvlek när vi killar – och med ”vi” menar jag givetvis alla utom jag – sprang runt på krogarna med tävlingsinriktad libido och identiska raggningsrepliker: Det där är väl inte din naturliga hårfärg? Åh, vad den där tröjan får dig att se smal ut! Du hade varit ännu snyggare utan det där läppstiftet!
Killar läser inte böcker men de läste ”Spelet”, eller ”The game” på engelska. Journalisten Neil Strauss manual från 2005 handlar som bekant om hur man nedlägger kvinnliga bytesdjur (alternativt, beroende på perspektiv, hur man besvärar kvinnor på allmän plats). I boken beskrevs uppvaktningens viktigaste inslag som neggandet, ytligt begravda förolämpningar som de jag redan radat upp, för att sänka kvinnors självkänsla och provocera dem att ”bevisa sig”.
Men själv avstod jag alltså. Det låter väl som integritet men som så ofta med mig var det lathet. Jag reagerar på tävlan med att spela död. Det verkade så otroligt ansträngande att hålla alla strategier i huvudet, hitta alla svaga punkter som skulle identifieras. Det kändes också rätt deprimerande att stå och rabbla samma rutin för kvinna efter kvinna tills någon, i en statistisk avvikelse, skulle nappa.
När jag nu återbesöker boken, och erinrar mig den tiden, slås jag nämligen av hur bekräftelsen männen får av andra män – en tydlig plats på totempålen – verkar mer berusande för dem än njutningen de får av sex
I backspegeln framstår hela den där säljstrategiska uppvaktningen som embryot till Tinders industrialiserade inviter: jag har sett vänner speedsvajpa sig genom hundratals ansikten per minut i jakt på en matchning. Då som nu: kärlek reducerad till sannolikhetslära.
”Spelet” – som skulle kunna ha undertiteln ”Sagan om de två könen” – är memoaren av/om en man som upptäcker att världen är en marknad och att hans eget kundvärde är uselt: han är för självmedveten, för kort, för skallig. Så han ansluter sig till en sekt ”pick-up artists”, raggningsexperter, vuxna pojkar som klär sig som påfåglar och återvinner gamla knep ur den rika Cyrano de Bergerac-traditionen ”Hur man låtsas vara någon annan för att kvinnor ska vilja ha en”.
Boken bygger på den evolutionära lärosatsen att naturen inte belönar en organism som är nöjd med sig själv. Alltså: män duger inte som de är, och kvinnor erövras genom att upplysa dem om hur de inte duger.
Ett dussin strängt formulerade budord lär ut detta evangelium som handlar om att utstråla extremt självförtroende, klä sig extravagant och ”för mycket”, spela svåråtkomlig och växla mellan att verka attraherad och helt ointresserad. ”Spelet” populariserade en psykisk tortyrmetod som spökar i vår tids språk, att ”ghosta”, punkt 10: ”När attraktionen väl är etablerad, ’straffa’ allt oönskat beteende genom att dra dig tillbaka och visa ointresse.”
På den tiden jobbade jag i mediesystemets undervegetation av ”killtidningar” (min mest lästa artikel var en komparativ studie av hur många människor som skjuts ihjäl i varje ”Rambo”-film) och i den miljön var Strauss en sensation. Det blev snabbt klaustrofobiskt bland alla killar som söp in och skröt om hur man bör manipulera kvinnor. Män började plötsligt jonglera eller utföra korttrick i kvinnors omedelbara närhet för att boken sa åt dem att otvunget demonstrera en talang. Jag vet nu tyvärr även svaret på gåtan ”Hur många handtydare får plats samtidigt på Spy Bar?”
Det var lite som att leva i en skräcksaga om monster men där berättelsen skrivits av monstren själva.
Exakt hur framgångsrikt deras fältarbete var vet jag inte. Möjligen blev många män kvar på dansgolvet, lika ensamma som tidigare, men nu stående i glittrig fjäderboa och klirrande armband som gjorde tystnaden mer högljudd. Den enda jag känner som påstår sig ha fått ”Spelet”-metoderna att fungera är min kvinnliga kollega, men hennes experiment säger väl mindre om bokens förtjänster och mer om killar som hjälplöst förslavade av bekräftelsebehov. (”Ragga på killar” är trots allt ett av de mer lättlösta problemen i universum.)
När jag nu återbesöker boken, och erinrar mig den tiden, slås jag nämligen av hur bekräftelsen männen får av andra män – en tydlig plats på totempålen – verkar mer berusande för dem än njutningen de får av sex. Raggningskonstnärerna idoliseras och idealiseras. Det är nästan som om erotiken byter riktning från sovrummet till omklädningsrummet. Sidorna krullar sig i rangordningsfrossans ständiga uppdelning av män i ”alfa” och ”beta”, som i dag är standardbeteckningar i manosfären – ytterligare en plats där män hellre dyrkar varandras blickar än riskerar ett verkligt mellanmänskligt möte.
En sak kan man nämligen säga om ”Spelets” genomslag: den har format världen vi ser i dag.
Kanske finns inget entydigt orsakssamband mellan att läsa ”Spelet” och den stadigt jäsande incelrörelsen, men indicier saknas inte. Studien ”From pick-up artists to incels” (2019) visar hur män som följde reglerna slaviskt och ändå förblev osedda till slut drog slutsatsen att spelet var riggat, att felet låg hos kvinnorna. Precis den red pill-logik som i dag förser incelvärlden med syre och resonemang.
Det har lett till en maskulinitet så ultraprocessad att Andrew Tate på plattformen X kallade det ”gay” att en man har en fru.
En syskonart till Tates brödraskap är så kallade ”passport bros”, män vars hjärnor är så svårt angripna av misogyni att de korsar världen för att hitta kvinnor i länder där ”västerländska feministiska” ideal är lågt rankade.
I skuggan av det är Neil Strauss egen dramaturgiska båge intressant. Han skulle avslöja en subkultur men blev dess främsta apostel, utvecklade därpå ett skenande sexmissbruk som fick privatlivet att haverera, och skrev sedan ett slags avbön i boken ”The truth” 2015.
Precis som ingen, i alla fall inte jag för tjugo år sedan, och kanske inte ens författaren själv, verkar ha förstått ”Spelet” som en bok om manlig ensamhet. En skildring av språket som männen saknar
Han blev sin egen varningshistoria, om man så vill (det vill man). Men världen lyssnade inte. Som den sällan gör. Precis som ingen, i alla fall inte jag för tjugo år sedan, och kanske inte ens författaren själv, verkar ha förstått ”Spelet” som en bok om manlig ensamhet. En skildring av språket som männen saknar. En isolering som är svår att se som stoisk eller romantisk, bara rakt igenom desperat; som får män att klänga sig fast vid manualer, hierarkier och ritualer (och påfågelhattar) i brist på annat att hålla i.
Det som i boken upphöjs till förförelse syns nu som en överlevnadsstrategi för killar som inte vågar erkänna sin egen sårbarhet, och som därför springer ännu snabbare i motsatt riktning, och som hoppar först från bron för att slippa stå ensamma kvar.
Läs mer:
Bokrecension: ”Blackbox” handlar om en pojkes radikalisering framför skärmen
Max Hjelm: De här männen online vill radikalisera din son
