Innan ”Stockholm i mitt hjärta” blev signaturmelodi för ”Allsång på Skansen” inleddes programmet med en annan dänga. Ur tv-apparaternas välvda bukar ljöd: ”Sjung med, sjung med, per television, så blir vi enad nation”.
Och nog har nationell konsensus nu mobiliserats inför nyheten att popstjärnan Morrissey ska uppträda på allsångspremiären på Skansen.
Dagens ETC beskriver det som ett ”magplask” och en strävan hos sångaren ”efter att uppnå irrelevans”, medan Sydsvenskan frågar sig: ”Är detta slutet för artisten?”
På det vill jag svara: nej och nej, i den ordningen.
Att den neurotiska dandyn från Manchester gästar ”Allsång på Skansen” passar, som han själv sjöng redan 1984, som hand in glove.
Snarare än slutet är det en sorts hemkomst. Det här är trots allt en man som redan har uppträtt i ”Bingolotto”, som presenterar sig från scen som ”Tommy Körberg” (”Judy, min vän” är en av Morrisseys absoluta favoritlåtar), och som – när jag såg honom på Hovet för tjugo år sedan – skamlöst ledde publiken i allsång till ”Helan går”.
Lusten till lågkulturell appropriering lät han deklarera redan i texten till The Smiths-hitten ”Shoplifters of the world unite” 1987. Han har beskrivit refrängens slagord som en uppmaning till ”andligt snatteri, kulturellt snatteri” – att ta de influenser man gillar och göra dem till sina egna.
Alltså inte helt olikt pursvenska fenomen som kåldolmar, våfflor och – tja, ”Allsång på Skansen”, som inte är något opåverkat svenskt urtillstånd, utan ett kulturellt montage där den ursprunglige sångledaren Sven Lilja direktimporterade samtida tyska Volksliederabende (folkvisekvällar) och danska allsångstraditioner i parkpaviljonger.
Men framför allt: i decennier har Morrissey öppet och helhjärtat älskat kitsch, spektakel och det smaklöst folkkära, allt som är för mycket: camp, glam, B-kultur och ironiskt förstorade gester.
I en intervju på idéfestivalen South by Southwest 2006 kom han ut som Eurovision-kalenderbitare: han brukade föra statistik över jurypoäng och antal tonartshöjningar. När Abbas medverkan i schlager-EM kom på tal rättade han snabbt intervjuaren: det var 1974, inte 1972.
Maximalism är kort sagt hans estetiska trygghetszon. Var skulle han väl då annars hamna än i ”Allsång på Skansen”: en överpyntad nationalromantisk nöjespark med drag av hötorgskonst, där folkdräkter och torvtak trängs med dansbandsprål.
Att acceptera Morrisseys medverkan innebär dock att man måste ta på sig de ideologiska skygglapparna inför hans djupt korkade och rasistiska uttalanden genom åren. Men hans framträdande innebär också ett ömsesidigt straff, en balanserade akt av karma: att den principfaste djurrättsaktivisten tvingas uppträda på Solliden intill infångade älgar, björnar och vargar får man väl se som en smärtsam quid pro quo.
Två fel blir inte nödvändigtvis rätt. Men att Morrissey spelar på Skansen är det.
Läs fler texter av Kristofer Ahlström, till exempel: Bli inte rädd om jag ringer och säger godnatt
