Som liten brukade jag följa med mamma och pappa till jobbet och starkast intryck på mig gjorde stämpelklockans läte. Den kommunalgrå stålboxen vars TJONK ekade genom trapphusets stenvalv.
Det är så här dagen börjar, inte med jämmer men med ett TJONK. Ankomsttidens klubbslag i lugnet.
Mina föräldrar verkade inte bry sig nämnvärt om att jobbet skulle vara självförverkligande eller bygga en identitet. Det gav mat på bordet och en pension. Trygghet den dyrbaraste dygden. På sin höjd en längtan efter glutenruset på fikarasterna klockan nio och femton.
Jag tänker på mammas och pappas skygga drömmar när jag pratar med en vän som frustrerat knådar kinderna med sina handflator och suckar över dagens ungdom.
Han jobbar inom hr och berättar om de unga på hans arbetsplats. De som kräver att chefen tar helhetsansvar för deras karriärplan från dag ett, och att de ska få hoppa från juniorplats till att utarbeta strategier på nolltid. Självbildens seger över verkligheten.
Ja, jag skrattade. Och berättade i min tur om DN:s artikelserie från i december. Det dråpliga vittnesmålet om unga på arbetsmarknaden som ogillar platsannonser där man listar kompetenskrav – men reagerar desto mer positivt på budskap om vad de får ut av jobbet, ”till exempel utbildningstimmar, coachning och förmåner som gymkort”. De vill ha många utvecklingssamtal. Enligt en artikel i Chef kräver varannan ung fler arbetsförmåner som underlättar vardagen.
När vi suckat och skrattat färdigt pratade vi, jag och vännen, om gångna generationers arbetare: kvarnstenens martyrer, självutnämnda mästare på marshmallowtest och fördröjd tillfredsställelse. De som stoiskt satt där de satt, alltid suttit, med ansiktet nervöst ryckande i fantomsmärtor av gamla uppoffringar.
Men ju mer jag tänker på det desto mer förstår jag ungdomarnas bryderi, de som inte kunnat bo sig till god ekonomi.
Som min generation! Som likt bostadsmarknadens högsta höns kunnat ruva på handpenningen i ett ungkarlsrede så att värdet ökade med en miljon på tre år. Utan att behöva göra mer än så. Och dagens unga har till skillnad från mina föräldrar, välfärdsbyggets barn, inte vuxit upp i världshistoriens solglänta av möjligheter och trygghet.
Kidsens hr-önskelistor är mer än ungdomlig hybris.
Kidsens hr-önskelistor är mer än ungdomlig hybris. Rentav ett sundhetstecken, en kalibrering av maktförhållandet mellan arbetstagare och -givare. Det är en hemsk tanke att de unga har förstått något vi missat, men: det är väl rimligt att platsen där man ska förbruka den vakna delen av livet borde ingjuta en känsla av mening?
Redan Vergilius var inne på det när han i ”Georgica” skrev satsen labour omnia vincit, arbetet besegrar allt. Det må låta som lobbying för arbetslinjen, men uttrycket innehåller inte bara mödan och nöden, utan även fliten och vinningen. Arbete ska vara en transaktion, inte en religion. Inte offra jaget för en vinstmarginal åt företagets överherrar. Är väl vad jag (och kanske Vergilius) försöker säga.
Dagens unga tror mer om sig själva eftersom de måste. Ingen annan tror på dem. Världen är inte direkt nerlusad med insatser för att göra framtiden mer beboelig. I dagens forskning pratas om en allmän och utbredd ungdomskris: samma existentiella nödläge som vid medelålderskris, men mycket tidigare i livet.
Låt mig avsluta med ett sedelärande jobbexempel: mig själv. Född i skarven mellan generationer, en Schrödingers kvantfysiska årskull som antingen är Gen X eller millennial, beroende på synvinkel. I vilket fall uppvuxen i historiens slut och obrydd om det mesta.
När jag var tjugonånting kallades jag till intervju, allt gick bra, jag var så avslappnad som bara en människa utan ambitioner kan vara. Så när chefen, tydligt imponerad av mitt vilopulslugn, rakt ut frågade om jag ville ha tjänsten svarade jag alldeles för tillbakalutat och sanningsenligt: ”Äh, ett jobb är ett jobb.”
Chefen baxnade. Jag åkte ut. Den superkravlösa attityden hade säkerligen inte gett anställning i dag heller.
Jag hade ju fel, och kidsen har rätt. Jobbet är inte bara ett jobb – det är livet som pågår. Och det förtjänar både mening och respekt.
Läs fler texter av Kristofer Ahlström, till exempel: Du kommer aldrig att bli lycklig – men ingen vågar säga det
