Ett tusenårigt girlboss-rike med östrogen och yogabyxor står för dörren och det enda som kan hindra dess inträde är män som äter ett halvkilo rött kött om dagen.
Sägs det (av dessa män).
Ni har säkert sett, hört, eller på andra sätt absorberat varningen för allmän feminisering från sverigedemokraten Tobias Andersson. I ett slags kostråd för civilisationens överlevnad påstod han att för lite köttkonsumtion gör män till kvinnliga vänstersympatisörer.
Man kan göra enkla poänger av den råa maskuliniteten som så sårbar att den vacklar av ett recept på linssoppa. Eller av hur privilegier alltid går hand i hand med panik.
Men intressantare är hur evigt själva vacklandet är. Om det känns slappt av mig att stå här och peta på SD-Tobbes årsgamla fläsksvål så är det för att samma fisljumma gryta alltid har puttrat på. Så här låter det jämt. Man kan korsa århundraden och aldrig se annat än generationer som skakar på huvudet åt männen i ett nu, saknande männen i ett då.
Låt oss axplocka ur historien: 1958 varnade historikern Arthur Schlesinger för att ”mansrollen uppenbart har förlorat sin tydliga form”. 1936 hävdade en psykologiprofessor på Stanforduniversitetet att bara ingenjörer och bönder fortfarande var riktiga män. I november 1900 stod att läsa i DN att svenska pojkar var i kris eftersom de inte tilläts vara män: ”Gossens naturliga strävan till manlighet tar sig vrånga uttryck, då alla hans bästa impulser undertryckas.”
Är man vildsint arkeologisk kan man gräva sig ända ner till botten av västerländsk litteraturhistoria. Till slut står man i Iliadens femte sång, där Diomedes lyfter upp en bumling från marken, något som ”två tillsammans inte skulle orkat, som män är i dag”.
Redan för 2 700 år sedan fanns alltså muskelminnet av en förlorad manlighet. Räcker det ens att retirera över den evolutionära artbarriären för att hitta en äkta hanne?
Manlighetens permakris blottar bara hur slarvigt underbyggt ”allt var bättre förr”-jämret är
Jag börjar misstänka att manligheten inte alls är i kris. Utan att krisen liksom är manligheten. Som om hela konstruktionen bygger på att alltid ha något att vara rädd för. Utan hotet om feminisering, eller vekhet, eller vilket nödläge den aktuella katastrofen nu består av, vet den inte vad den ska ta sig till. Då finns inget att ta spjärn emot. Inget att försvara eller bevisa. Manlighet är ju ett projekt som bygger på ständig oro över att inte räcka till.
Jag är själv en sorts samlarfigur i serien ”män som oroar sig över manlighet”. Det finns en hemlig dröm om någon som knackar dig på axeln och säger ”Bra jobbat, du har manligat tillräckligt, du kan gå hem nu.” Men ingen säger det, förstås. Det är själva poängen. Den mäts på ett register utan tak och kan därför alltid ifrågasättas, underkännas och tas ifrån en. Av den rädslan skapas trängsel vid självhjälpsindustrins bokhyllor och blir affärsplan för online-kursledare som Andrew Tate.
Men manlighetens permakris blottar bara hur slarvigt underbyggt ”allt var bättre förr”-jämret är. Snarare syns hur den idylliska herrön aldrig är en absolut plats utan bara existerar i efterhand, och att den alltid är en efterkonstruktion.
Det betyder inte att män i dag inte är utsatta. De är överrepresenterade i en massa sorgliga staplar. De är ensammare än kvinnor. De är de främsta bidragstagarna i landet. Men är lösningen att beskylla dem för det, skälla ut dem för det, kalla dem omanligt osjälvständiga?
Min fråga är såklart genomskinligt retorisk, men så anklagande är ofta tongångarna hos manlighetens gurus – från Jordan Petersons gnäll på män som inte har sitt hus i ordning, till testosterontorpeden Andrew Tates lösning att skrika ”Beta!” tills världen känns rak igen.
Så varje gång någon man klagar på att männen försvinner, bör man fråga: Vilka män, och enligt vem? För det låter inte som ett rop på hjälp. Det låter som ett rop på uppmärksamhet.
Läs fler krönikor och andra texter av Kristofer Ahlström. Till exempel:
● Excel firar 40 år: ”Jag trodde aldrig att jag skulle bli sexsymbol på nätet”
● Han är den store folkbildaren för vår paranoida tid
● Dansk offensiv passar inte den nationella källkoden
