Den 19 augusti 2018 skrev jag en hånfull sak på Instagram och det har hemsökt mig sedan dess. Jag lade upp en bild från den hyllade och Benedict Cumberbatch-fyllda tv-serien ”Patrick Melrose”.
Två utmattade småbarnsföräldrar ligger raklånga och mamman säger: ”Efter den här semestern behöver vi en semester”.
Jag skrev något spydigt om den märkliga urspårningen att ett verk känt för urbrittiskt vassa repliker hemföll till den svennigaste, lamaste kontorshumor som finns.
Någon svarade i kommentarsfältet: ”Så där känner alla småbarnsföräldrar varje semester.”
Och nu är jag här. Sju år äldre. Två barn rikare. På tröskeln till ännu en semester, med tidigare långledigheter smärtsamt lagrade i muskelminnet. Och i min omgivning går människor i samma situation runt med samma symtom: hukad hållning, blicken i beredskapsläge och en hand vilande över buken som om de försöker känna efter var den framtida magkatarren ska landa, som klärvoajant fantomsmärta.
Det är klart att det är futtigt. Det finns föräldrar som nattar sina barn i badkar eftersom badrummet har färre fönster när bomberna faller. Det finns barn som bär sina egna filtar på flykt över landsgränser.
Då är semesterångest ett lika fåfängt bekymmer som min ambivalens inför att skriva om det.
Men människor känner sällan i jämförelse. Vi känner ändå.
En psykolog berättar att på hans mottagning är luften tung av självförebråelser så här års. Småbarnsföräldrars ångest inför semestern är nämligen lika stark som deras skam över att känna så. De vill ha hjälp att städa undan våndan, att plötsligt gilla att hänga i sandlådor och pysselverkstäder och att aldrig få vara fredade.
Men, säger han, det går inte. Bättre att acceptera att man inte ser fram emot det och bara göra sitt bästa i situationen: ”Jag pratar om det dagligen. Men det verkar svårt för dem att ta in.”
I boken ”The time bind” (1997) skriver sociologen Arlie Russell Hochschild om hur småbarnsföräldrar upplever en förskjutning mellan arbete och fritid: jobbet har blivit vilan, hemmet är kampen. På jobbet får du kaffe, riktning, självrespekt. Hemmalivet är känslan av att vara en inkompetent tjänsteperson i ett havererat familjeföretag.
Inför semestern blir det existentiella dubbelseendet särskilt kännbart: vi vet att detta är dyrbar tid, har jobbat hela året för den, men samtidigt innebär den stress och tristess, konstant tjat och tjafs, för att inte nämna relationens friktion som får skilsmässostatistiken att peaka på sensommaren.
Vi lever i en kultur som säljer in ”kvalitetstid” som något enkelt, harmoniskt och lättillgängligt. Det är en lögn.
Vi lever i en kultur som säljer in ”kvalitetstid” som något enkelt, harmoniskt och lättillgängligt. Det är en lögn. Kvalitetstid är en nåd som kanske uppstår – inte något man kan schemalägga efter lunch.
Filosofen Byung-Chul Han kallar det att vi lever i ett trötthetssamhälle. Att vi inte längre styrs av yttre tvång utan av inre krav, en positivitetspress som bränner ut oss, där otillräcklighet blivit ett förbjudet tillstånd.
Vill du ha bevis för att entusiasmen är vår nya plikt, ta en titt på vilken hålögd småbarnsförälder som helst i juli. Det är en lustig förändring: på 1800-talet plågades människor av skuldkänslor för att de levde ut sina lustar, på 2000-talet lider vi av att inte gotta och glädja oss tillräckligt, maxa ut semestern, bli utvilade.
Exakt den känslan bär jag ibland på under sommaren: att jag borde njuta mer, orka mer, vara en bättre version av mig själv. Att jag sviker något – barnen, tiden, bilden av faderskap – när blicken tindrar till av tanken på ett öppet kontorslandskap med fotogensurt automatkaffe.
Men som psykologen jag intervjuade sa, och som blivit en besvärjelse att brodera på badhanddukar: ”Vem säger att det ska vara återhämtning att vara med sina barn 768 timmar i sträck?”
Läs fler texter av Kristofer Ahlström, till exempel ”Bli inte rädd om jag ringer och säger godnatt”