Om du någon gång sett mig i ett ouppmärksamt ögonblick – förlåt. Jag brukar själv haja till av den illasinnade spegelbilden: min lätt hopfällda kropp, med framskjutna axlar, böjd nacke och rygg, i stående fosterställning. Jag hade skamligt hukat mig om ställningen inte redan var permanent.
Det är en mardrömskropp byggd av kontorsarbete, kotpelaren krökt som en parentes runt ett liv av skärmar och kaffe.
Ett tag gick jag hos naprapat för att få bukt med det. Hon var en munter kvinna med utspända ögon och den entusiastiska blick man ser hos pingstvänner eller fastighetsmäklare.
Omringad av anatomiska pin up-affischer och sprängskisser av knäskålar förklarade hon: stirrandet ner i telefoner innebär en påfrestning för nacken motsvarande en 35-kilos viktplatta fastsurrad kring pannan.
Hon böjde och vek mina armar och ben. Stack nålar i mig, som en skräddare hukad över min hudkostym.
Sedan instruerade hon: man ska alltid försöka träffa skjortknapparna med bröstet, och man ska föreställa sig en ballong fäst i skalpen vars snöre måste hållas sträckt.
Och så den viktigaste lärdomen – hållning är en materialsport. Jag investerade i både en korrigerande sele som liknar civilpolisers axelhölster, och något slags gördel som hade sin storhetstid bland fåfänga Hollywoodskådisar på 40-talet.
Den klassiska gamnacken har genomgått en taxonomisk uppgradering till paddnacke, efter läs- och surfplattornas inverkan
Slokandet må ha minskat, skammen förblev intakt.
De få gånger jag försöker stå eller sitta spikrakt slås jag av hur plågsamt det är; så stressande, obekvämt och onaturligt att det omöjligen kan vara meningen att kroppen ska utstå det längre än en minut.
Jag är inte ensam om denna fysionomi. En stor del av människosläktet verkar röra sig på en evolutionär axel där tekniken gradvis fäller våra överkroppar i färdriktningen. Den klassiskt benämnda gamnacken har genomgått en taxonomisk uppgradering till paddnacke, efter läs- och surfplattornas inverkan.
Och du vill väl inte att ryggraden ska formas i ett veligt frågetecken? Nej, den ska vara ett dominant utropstecken!
På det tidiga 1900-talet blev kroppshållning en del av rashygienens ideologi
Men tänk om dålig hållning inte alls är så illa? Tänk om vårt sätt att röra oss, stå och sitta bär spår av någonting mer hotfullt – något mer än bara ergonomi och träningsråd.
Under våra höjbara skrivbord, balansplattor och pilatesmattor sträcker sig nämligen rötter ner i idéhistoriens mörkaste jordmån.
På det tidiga 1900-talet blev kroppshållning en del av rashygienens ideologi. Rasbiologer och hälsoreformatorer i både Europa och USA ansåg att den raka och ”korrekta” hållningen inte bara handlade om hälsa eller estetik, utan också pekade på en människas rasliga renhet, moraliska karaktär och samhälleliga värde.
Att sloka eller ha en ”defekt” kroppsställning betraktades som tecken på degeneration och moralisk svaghet.
Charles Darwin lade själva grundsynen. I ”Om arternas uppkomst” och ”Människans härledning och könsurvalet” fastslog han att det viktigaste steget i mänsklig utveckling var förmågan att stå upprätt. Alltså inte intellektet, eller hjärnans storlek jämfört med våra förfäders.
Och därför: dålig hållning = primitivt.
Det stelnade sedan till ideologi.
– Historiskt sett har civilisation kopplats till kontroll och tyglande av kroppen, där det okontrollerade tillhört ”ociviliserade” ”raser” som en del av ett kolonialt tänkande.
Det säger Josefin Englund, historiker som arbetar som lektor i utbildningsvetenskap på Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH.
Den sydafrikanske komikern och pratshowvärden Trevor Noah beskriver i sin självbiografi ”Frukten av ett brott” (2016) lärdomarna av en uppväxt i apartheidregimen: ”Svarta är apor. Svinga er inte i lianerna som dem. Lär er att gå upprätt som den vite mannen.”
Sverige var tidigt med att odla de tankarna. 1922 grundades Rasbiologiska institutet. De skulle förädla den pursvenska arvsmassan. Och vad signalerade ett tydligare hot mot folkhälsan, brott mot traditionella rashierarkier och tecken på en nation i förfall – än den dåliga hållningen?
Att fostra ett starkt och friskt folk var en ”kulturuppgift” för ”folksjälen”. Det var en grannlaga uppgift. Den svenska landsbygden beskrevs nämligen av Riksföreningen för gymnastikens främjande som ”samhällen omgivna av en befolkning med degenererat material”.
Plats därför på arenan för gymnastikrörelsen och den så kallade Ling-gymnastiken.
Föreställ dig en idrottshall med människor uppställda i strama rader på linoleumgolvet. De har kroppsnära trikåer, givaktraka ryggar och stadigt planterade trampdynor. Tillsammans utför de taktfasta och symmetriska rörelser, de böjer och sträcker, i gränslandet mellan koreografi och militär exercis.
Ryggraden är inte bara en anatomisk beståndsdel utan även en moralisk ledstjärna
Att titta på gamla journalfilmsklipp med dessa övningar framkallar lätta rysningar utmed ryggen. Som en aerobicsvideo regisserad av Leni Riefenstahl.
– Gymnastiken skulle stärka befolkningens hälsa och motverka moraliskt förfall. Kroppens hållning kunde betraktas som en hälsoindikation. Ryggradskrökningen sammankopplades med sjukdomar och kroppslig obalans, säger Josefin Englund.
Det låter som uråldriga, förkalkade kvasivetenskapliga påhitt, men lever kvar i vårt dagliga språk.
Vi säger att någon har ”råg i ryggen” när vi menar både fysisk och andlig styrka. En ”rakryggad” person är modig, ärlig, princip- och karaktärsfast.
Ryggraden är inte bara en anatomisk beståndsdel utan även en moralisk ledstjärna.
Dogmen om en sund själ i en sund kropp – mens sana in corpore sano; orden stod ut i relief ovanför ingången till min skolas gymnastiksal – har antika anor. Begreppet tillskrivs den romerske författaren Juvenalis under första århundradet.
Även på medeltiden beskrevs svag moral med kroppsliga liknelser: när Martin Luther kallade narcissism och egenkärlek för incurvatus in se, en inkrökthet i det egna jaget, så ger det bilden av en bokstavligt navelskådande människa, dubbelvikt in i sig själv. (Det engelska språket har ett mer vulgärt uttryck där självbetraktaren försvinner upp i sin egen tarmkanal.)
Luther såg denna inåtvända blick som en kardinalsynd, en syssla för de privilegierade och lata, till skillnad från de som släpade och slet på åkrarna i verkliga livet – bålstarka personer med klar världsuppfattning.
En människa som är hukad är dessutom kuvad, att böja rygg är att visa underlägsenhet. Svaghetsföraktet är infärgat i bilden.
Man behöver heller inte leta länge för att hitta historiska bindningar mellan nazism och svenska gymnastikrörelsen. 1928 grundade Carl Ernfrid Carlberg Gymniska förbundet, som även ägde gymnastikrörelsens folkhögskola Lillsved. Förbundets medlemstidning Gymn kallades från början en ”tidskrift för gymnisk kultur”, men förtydligade 1931 sin inriktning till en ”tidskrift för nordisk ras- och kulturförnyelse”.
Gymnastikrörelsen delade in människor i olika typer: ryggradsvinkeln är på så sätt besläktad med skallmåttet
Året därpå grundade Carlberg bokförlaget Svea Rike, med nischen nazistisk propagandalitteratur. Han är även känd för att ha sammanställt listor över svenska judar, och var aktiv i rekryteringen av svenska frivilligsoldater till tyska krigsmakten under andra världskriget.
Liksom inom rasbiologin försökte gymnastikrörelsen genom mätbarhet dela in människor i olika typer: ryggradsvinkeln är på så sätt besläktad med skallmåttet.
– Kroppens form och utseende användes för att fastställa normalitetskurvor och exkludera människor på grund av etnicitet, funktionsnedsättning och sedlighet – vilka ofta sammankopplades, säger Josefin Englund.
Tanken var att den enskilda kroppen sade något om samhällskroppens tillstånd. Man anar konturerna av det nationella identitetsprojektet i Aftonbladets ”A-barnstävling” som anordnades 1938. Där fick läsarna skicka in tävlingsbidrag med rågblonda, välnärda (nakna) barn i tidningen som en uttalad motkraft till ”trasiga, spinkiga ungar (som) sätta en mycket ful fläck på nationens sociala anseende”.
– De som inte uppfyllde normer under folkhemsbyggandet betraktades som icke önskvärda – ett sunt samhälle byggdes av sunda kroppar, säger Englund.
Rasbiologin letade sig även in i veckotidningarna där det publicerades tabeller med mått över hur ideala kvinnokroppar borde se ut.
Emma Severinsson är lektor i modevetenskap på institutionen för kulturvetenskaper på Lunds universitet. Hon har forskat på rasbiologi och skönhetsideal under 1920-talet och hur rasforskningen letade sig in i populärkulturen.
– Svenska kvinnor beskrevs som ”rasskönheter” och som vackrare än andra ”rasers” kvinnor. Samtidigt behövde de svenska kvinnorna arbeta för att behålla sin skönhet, till exempel genom att göra övningar för att få en god hållning.
Explicita diskussioner om ras och skönhet levde kvar ända in på 1950-talet, säger hon.
– I rådgivningsboken ”För oss kvinnor” kunde man 1958 läsa att ”Rank, frisk, stolt … genom tusende år har den nordiska hållningen präglat den svenska kvinnan”.
Den tyska polisen utförde en gång hållningstester på människor för att avgöra hur kriminellt hågade de var
Även svenska mäns kroppsställning blev propagandamaterial. Den tyske antropologen Hans Friedrich Karl Günther bodde under 1920-talet på Lidingö, men när nazisterna tog makten fick han en skräddarsydd roll som rasforskare inom den tyska regimen.
Han ansåg att ”de nordiska dygderna uttrycks i dess manliga kroppstyp, med dess raka hållning, markerade bröstkorg och platta buk.” En upprätt hållning, hävdade han, var främmande för judar och ”den östlige mannen”. (Som bonusinfo kan nämnas att han tyckte att rödhåriga människor utsöndrade en särskild kroppslukt som påminde om getters.)
Enligt Günther var nordiska människor mindre brottsbenägna än andra raser. Det medförde att den tyska polisen utförde hållningstester på människor för att avgöra hur kriminellt hågade de var.
Så här djupt nersjunket i ideologiskt beckmörker bör det för tydlighetens skull sägas: din yogalärare är nog inte rasbiolog, och att stå upprätt är inte nödvändigtvis ett ställningstagande för den ariska agendan.
Kroppslärans retorik som för ett århundrade sedan förespråkade tvångssterilisering säljer i dag höj- och sänkbara skrivbord, så något slags framsteg kan man ändå tala om.
Men det är rätt upplysande, om man tänker på det, hur mycket av den tidens ideal som internaliserats och lever kvar i oss, i hur det moderna samhället format en kult kring sundhet, flit, disciplin, optimering, välmående.
Kroppsförebilden som hörde till den ideala medborgaren innehas i dag av den exemplariske arbetaren: alert, utan besvärande sjukskrivningar, med en ångestdriven Fitbit som räknar varje steg mot maximal produktivitet.
Ändå vill kroppen vika sig. För att den inte är en maskin, för att det dynamiska är det naturliga
Sittjobbare är därför lika illa ansedda som kedjerökare. Klassrumsinspektionernas skjutmått och måttband har försvunnit men människor ljuger om sin längd för att inte bortsorteras i det naturliga urvalet på dejtningsappar (på grund av den här texten får jag riktad reklam om märkliga skoinlägg som gör män tre centimeter längre).
Och vi skäms över spegelbilder där vi slokar, hukar och putar.
Ändå vill kroppen vika sig. För att den inte är en maskin, för att det dynamiska är det naturliga: det är entropin, vår dragning mot marken och lydnad under tyngdlagen, gravitationen som tar oss alla till slut. Krumhet kan vara tecken på vanlig mänsklighet.
En dålig hållning betyder inte att man är ryggradslös. Ibland kan det till och med vara ett sätt att stå upp för något.
Läs fler texter av Kristofer Ahlström
