Kajsa Haidl: Hu, vilken övertydlig skiva Lily Allen har släppt!
Gabriel Zetterström: Jag älskar den! Jag tycker att det får vara rakt på sak, om det görs med verkshöjd.
Greta Schüldt: Jag uppskattar fokuset – att den inte handlar om något annat än vilken usling hennes exman, skådespelaren David Harbour, var under deras äktenskap. Man får inget andrum.
Kajsa: Vad jag menar med övertydligt är att det finns noll undertext. Texterna är platta, musiken oinspirerad. Det är bara skvallrig plot, inga vibes.
Gabriel: Det blir ju ändå vibes, eftersom musiken är så pass bra. Det finns mängder av olika musikaliska influenser här som är jättespännande. Bara greppet att inleda ”Madeline” – en låt där Lily Allen sms:ar med sin mans älskarinna – med ett western standoff-sound … Kul!
Kajsa: Jag blev mest besviken. Liksom sorgsen å hennes vägnar. Känslan är att Myspace-Lily Allen är tillbaka och mest av allt försöker förstå hur dagens musikekonomi fungerar. Hon vill göra ett album som alla pratar om, och som kvinnlig popstjärna är detta numera det givna receptet.
Gabriel: Fast är det ett nytt fenomen? Skivan har ju jämförts med både Bob Dylans ”Blood on the tracks” och Beyoncés ”Lemonade”.
Greta: Hon har alltid förstått hur samtida musikekonomi fungerar! Hon försöker inte härma Taylor Swift och Sabrina Carpenter och Charli XCX – de är skakade ur hennes kappa, inte tvärtom. Och nu kommer hon tillbaka för att säga: Trodde ni att ni brydde er om att Charli XCX har kallat Taylor Swift för ”boring Barbie”? Jag ska ge er något att bry er om!
Gabriel: Jag tycker, apropå Charli och Sabrina och Taylor, att det är underbart med album som liksom får alla att stanna upp. En sanning som brukar upprepas är att musik tappat den funktionen. Inget kunde vara mer fel!
Greta: Exakt, Gabriel, jag uppskattar det nästan retroartade i att det fortfarande kommer såna här skivor – och jag tycker flera det senaste året än under åren dessförinnan.
Gabriel: Jag uppfattar det också som att hon försöker äga sin berättelse genom att göra konst av den. Men det är klart, ett nytt Lily Allen-album hade inte fått samma uppmärksamhet om det inte vore för allt detta.
Kajsa: Skivan är skriven på 10 dagar och inspelad på 16. Den känns bara som ett oläkt sår som hon borde bearbeta själv först. Detta säger jag inte i moraliserande ton, bara som medmänniska.
Greta: Men mot Beyoncés otrohetsskiva ”Lemonade” kan man invända att den var så enormt kontrollerad och snygg, på många sätt en mycket mer tillrättalagd berättelse. Det slutade lyckligt!
Gabriel: Det handlar ju om så mycket mer än bara exmakens beteende! Det blir också en kärleksförklaring till London, en berättelse om alla uppoffringar hon har gjort för hans skull, och om hur hon till slut får lämna New York där hon bodde med honom och vantrivdes så. För Lily Allen är så himla mycket London! Det blir fel när hon är på en annan plats. Lite som att Plura flyttat till Malmö.
Greta: Som när Håkan Hellström flyttade till Stockholm?
Kajsa: Har Plura flyttat till Malmö?!
Greta: Och Lena Andersson har flyttat till Helsingborg. Det är inte rätt.
Gabriel: Varför tror ni att så många blivit så förtjusta i ”West end girl”, då?
Kajsa: Givetvis för att alla vill veta vem Madeline är!
Gabriel: Men det fick vi ju veta direkt ändå.
Greta: Jag vill inte låta snobbig men det vill jag verkligen inte veta. Skivan är grejen, inte skvallret utanför skivan. Jag orkar inte titta på filmade rundvisningar i deras vackra brownstone-hus i New York innan skilsmässan. Det är som att se en favoritroman filmatiserad, det förstör hur jag föreställt mig det i mitt huvud.
Gabriel: Någon jämförde ”West end girl” med Julia Dufvenius och Christopher Wollters bok om sexmissbruk …
Greta: … det var jag som sa till Kajsa att skivan verkar ha samma effekt på henne som deras bok på svenska folket: Nu får det vara nog med att komma nära! Jag kan förstå den impulsen generellt, men i slutändan handlar det väl bara om ifall det är bra konst eller inte. Jag hade inte velat vara utan ”Pussy palace”, men personligen kan jag vara utan ”Välkomna till vårt äktenskap … KUKEN”.
Gabriel: ”Dejta inte en poet om du inte vill bli poesi”, för att citera poeten Nioosha Shams.
Kajsa: Men det finns ju inte någon poesi på skivan! Det är bara dagbok à la Aase Berg!
Greta: Lily Allen har väl aldrig varit någon stor poet. Hennes grej är det coola och smarta och dräpande, med plötsliga bråddjup av mörker, osäkerhet, missbruk. Och det förekommer ju här också, på den mycket sorgliga ”Relapse”, till exempel.
Kajsa: Fast grejen att hon kan vara poet också! Förra skilsmässoskivan hon släppte, ”No shame” från 2018, innehåller makalösa ”Three”. Hon sjunger: ”Please don’t go / Stay here with me / It’s not my fault / I’m only three”. Det är så elegant och gör så ont! Jämför det med plattityderna på ”West end girl”: ”Course I’m angry, course I’m hurt / Looking back it’s so absurd”…
Gabriel: Jag håller med om att texterna inte är briljant litteratur, men finns det inte något äkta i det lite raka och hafsiga? Att det behövde vara på det här sättet nu, för att det skulle bli det här öppna såret?
Greta: Varför citerar ni inte ”I didn’t know it was your pussy palace, pussy palace, pussy palace, pussy palace / I always thought it was a dojo, dojo, dojo”? Det är poesi för mig.
Kajsa: Vad tycker ni om det öppna förhållandet som skildras på skivan? Det är ändå ett modernt tema som känns outforskat i popmusiken.
Greta: Hon menar att maken initierade deras öppna äktenskap som en sorts otrohet med samtycke. Hon sjunger om att försöka vara en ”modern wife”, och så vidare.
Gabriel: Det är väl uppenbart att det inte direkt var hennes idé. Jag tänkte först att det kanske skulle stå i vägen för att albumet skulle kunna bli ett klassiskt skilsmässoalbum, att det inte handlar om otrohet i traditionell bemärkelse. Men jag tror att Lily Allen mestadels ändå skildrar det på ett sätt som gör att det blir allmängiltigt, snarare än något specifikt för hennes och Harbours äktenskap. Vilket gör att folk ändå kommer kunna relatera till det.
Greta: Precis, ”hur många kan identifiera sig med att hitta en ihopknuten apotekspåse full av butt plugs och glidmedel i sin mans extralägenhet?”. Men det är just att det är så specifikt som gör det så bra.
Kajsa: Men hur äkta och autentiskt känns egentligen det här iscensatta telefonsamtalet som inleder hela albumsagan? Det är radioteater.
Greta: Jag tycker det är jättebra spelat.
Gabriel: Hon låter ju så äkta! Hennes idiot till exman gav henne ”bad luck flowers” när hon skulle testa på teater för första gången. Han visste väl att att hon hade talang för skådespelandet.
Greta: Lily Allen har ju varit borta från musiken några år, kanske till viss del för att det är svårt att åldras som ung tuff poptjej. Men jag uppskattar den här skivan för att det uppenbarligen går att utvecklas som kvinnlig popstjärna i vår tid. Hon får vara allvarligare, ledsnare, sjunga skörare och vackrare än tidigare. Det händer massa medelåldersskit och den kan man också skriva musik om – man måste inte sluta bara för att man inte längre är en 365 party girl.
Kajsa: Det är inte bara svårt att åldras som listpoptjej, det är praktiskt taget omöjligt. Lily Allen har all min respekt för att hon är en av föregångarna till mycket av den intressanta pop som görs i dag. Men här blir det bara cyniskt. Hon är införstådd i, och ställer upp på, spelreglerna, i stället för att sjunga ”Fuck you very, very much” åt alltihop.
Greta: Det är oempatiskt av dig att tro att hon är så rå bara för att passa in i uppmärksamhetsekonomin. Det är äkta, och det är det som gör skivan så stark – det, och att låtarna, med några få undantag, är jättebra.
Kajsa: Jag känner bara en sådan mättnad inför skvallret, inför hur alla kastade sig på ”Madeline”.
Gabriel: Men ”Madeline” är en så bra låt!
Greta: Jag håller med om att skvallret är tråkigt. Vi finsmakare vägrar googla, vi har bara skivan på repeat.
Läs fler texter om musik och andra kritiksnack.
Gabriel Zetterström: Lily Allens skilsmässoskildring är skoningslös
