Mina Asp Romefors: Det är officiellt. Tunnelbanetrubaduren William Sundman Sääf tackar för sig. Han ska sluta spela visor i Stockholms tunnelbana efter att han har fått motta både hot och hat. Vad väcker det här för känslor hos er?
Björn Wiman: Jag känner instinktivt att jag vill träda fram till trubadurens försvar.
Hanna Fahl: Jag har i princip en hög tolerans för illegal konst och civil olydnad i det offentliga rummet, jag tycker att det är en del av den urbana miljön. Men i det här specifika fallet finner jag mig märkligt nog på ordningsvakternas sida?
Mina: Jag vill egentligen välja glädjen för konceptets skull, men hade jag själv suttit i en smockfull tunnelbanevagn med stressvettningar och andnöd och plötsligt hört Bellman hade jag förmodligen gått bärsärk.
Björn: Intressant att just Bellman blir tillhygge i debatten. Varför hatar alla Sveriges genom tiderna bästa poet?
Att spela Bellman och Cornelis i tunnelbanan är ungefär lika subversivt och intressant som sådan där ”sticknings-graffiti” ni vet, när någon virkar in en lyktstolpe i garn
Hanna: Jag tror att det är duktigheten. Att spela Bellman och Cornelis i tunnelbanan är ungefär lika subversivt och intressant som sådan där ”sticknings-graffiti” ni vet, när någon virkar in en lyktstolpe i garn. Eller flashmobs med körsång som var så populära ett tag. Det är offentlig olydnad som är lite för övertygad om sin egen förträfflighet.
Mina: Jag tycker det är intressant med musik i offentliga miljöer och även överraskningsmoment i vardagen! Det är väl därför typ New York och Berlin uppfattas som spännande städer? Människor tillåts – och uppmuntras – att ha egenheter.
Hanna: Det är något med den här trubadurens anslag som påminner om en missionär som är övertygad om att det bara är gott att sprida Kristi budskap till ociviliserade vildar med hedniska religioner, fast med Cornelis Vreeswijk i stället för Jesus och tunnelbanan i stället för kolonialismen?
Björn: Jo, trubaduren har ett omisskännligt dåligt rykte. Tänk på Henrik Dorsins Cornelis-imitation… Obetalbar. Men jag tänker också på Troubadix i ”Asterix”. Byns trubadur som själv anser sig vara ett geni men som de hänger upp i träd med munkavle varje gång de ska grilla vildsvin och fira en seger över romarna.
Mina: Det väcker nog mest obehag hos mig för att jag blir påmind om alla gitarrkillar jag stött på, som tvingar mig att le medan de spelar typ ”Wonderwall”. Eller som i Greta Gerwigs ”Barbie” när alla Barbies sitter snällt och lyssnar till alla Ken-dockor som spelar Matchbox Twenty för dem. Ilningar genom hela kroppen.
Hanna: Absolut, att sitta fast i ett trångt utrymme samtidigt som någon spelar visor/britpopklassiker är något som kan upplevas som väldigt invasivt och klaustrofobiskt.
Björn: Jag tycker er argumentation också leder tillbaka till hatet mot ”Dylan-män” och den vrede som uppstod när han fick Nobelpriset i litteratur.
Hanna: Det har varit väldigt intressant att följa hur debattörer har positionerat sig i fallet William Sundman Sääf och hur de politiska linjerna dragits. De har inte varit helt självklara! Människor som kanske hade försvarat Rebell-Robban eller en gång i tiden orgeltanten på Sergels torg, står inte ut med den här specifika Bellman-trubaduren.
Björn: Ofta utan att ha hört honom, vill jag säga. Sundman Sääf är en skolad och ganska skicklig trubadur. Vill bara ha det fört till protokollet.
Hanna: Sen har vi linjen som Stockholms handelskammare fört fram, ”trubadur – men med förnuft”, där de vill ha auditions för att säkerställa kvaliteten på stadens gatumusikanter.
Mina: Ska Anders Bagge då bestämma vilka som är bra nog för Stockholms tunnelbana? Jag stöttar idén om musikvagnar, men risken är att det blir som Berlinskla rejvvagnar i U-bahn. Lockelsen med rejv – förutom musiken – är att det känns exklusivt, hemligt och lite olagligt. Om musicerande och rejv orkestreras av en ”högre makt” förlorar de ju sin udd.
Björn: Jag insisterar på att det finns ett djupare psykologiskt stråk i denna debatt, en utlöpare av det som brukar kallas teaterhatet. Hatet i svensk kultur mot all form av förställning och spektakel. Leif Zern har skrivit intressant om detta.
I kollektivtrafiken vill jag inte bli påmind om att jag lever, det är bara en transportsträcka mellan olika livstillstånd
Mina: Nej, det handlar om content-hatet. I kollektivtrafiken vill jag inte bli påmind om att jag lever, det är bara en transportsträcka mellan olika livstillstånd, inte en konsertlokal där jag tvingas klistra på ett leende. Jag vill inte bli gargasnipad när jag sitter på tunnelbanan.
Björn: Men kan du inte bara byta vagn då, Mina? När Sundman Sääf greppar sin luta? Inget aktiverar svenskens inre prussiluska som en person som framträder med anspråk på att kråma sig och sjunga, framför allt om hen gör det oombedd och utanför institutionella sammanhang.
Hanna: Vi vill kanske inte känna att gatumusikanten är bättre än vi? Men jag tror att du har en poäng också, Mina. Han har med sig vad som ser ut som en rätt dyr mikrofon och någon som agerar kameraman. Gör det honom inte mindre till en trubadur, och mer till en content creator? Medtrafikanternas reaktioner är en del av hans videor på sociala medier. Är han vissångarnas Mr Beast?
Björn: Det intressanta är vad konsekvensen blir för Sundman Sääf. Om jag förstått saken rätt vill han helst framträda med sina egna kompositioner medan hans publik bara vill höra Bellman, Taube och Cornelis. Kanske får han vara med i Mello?
Mina: Något jag ändå vill lyfta är den tysta protestaktionen som inträffade till Sundman Sääfs försvar. Jag blev rörd! Mer aktioner i Stockholm! Vår tids almkramare i Kungsträdgården.
Björn: Bra tanke, Mina. Kanske till och med smeden i den galliska byn en dag bevekas av Orfeii strängar.
Hanna: Jag tror att Sundman Sääf går ur den här debatten starkare. Visscenen är livskraftig i Sverige, han är väldigt duktig på det han gör, och har säkerligen vunnit nya fans. Cornelispristagare senast 2028, kom ihåg var ni hörde det först.
Björn: Inte så säker. Kom ihåg hur det gick för Orfeus när han kom upp från underjorden. Ihjälsliten av vilda och rasande backanter eller något liknande. Men hans huvud sjöng vidare!
Läs mer:
Peter Hellman: SL borde be William Sundman Sääf om ursäkt
Tyst protest avlöpte utan ordningsstörning
Lisa Magnusson: SL kastade ut trubaduren – trots att ingen klagat