Adrian Sadikovic: Jag är rädd.
Kajsa Haidl: För att vi ska dissekera ditt älskade Kent? För att du inte vill erkänna att de har gjort en enda dålig låt?
Adrian: Precis. Och för att vi kommer att hängas ut på Flashback av andra Kentfans som tycker att vi har valt fel låtar i topp.
Kajsa: Hur kändes det att lista Kents alla låtar?
Sebastian Nowacki: Läskigt, svårt och kanske lite elakt. Det är knepigt att rangordna på det här sättet, det mesta är ju så fruktansvärt bra. Och så fanns som sagt hela tiden en oro för att bli lika hatad som den där ”internationella juryn” i Mello.
Greta Schüldt: Har ni också känslan av att till och med låtarna ni tycker är sämst … är bra? Jag har haft ”Nattpojken & dagflickan” på hjärnan i flera dagar, första versen är underbar.
Sebastian: Att lista Kents sämsta låtar kändes som att göra slut med någon man fortfarande älskar, och fortfarande ligger med.
Kajsa: Men ligger du fortfarande med Kent, så att säga? Hur ofta träffas ni? Själv har jag nog inte lyssnat en enda gång sedan den 17 december 2016.
Sebastian: Vi ligger minst en gång i veckan.
Kajsa: Vad känner ni för den färdiga listan?
Sebastian: Jag taktikröstade och placerade inte ”747” i topp eftersom jag visste att den skulle knipa förstaplaceringen. Allt som allt är jag nöjd, särskilt eftersom även sena alster fått ta plats i toppen. Inbitna fans tenderar att vara onödigt nostalgiska. Den mogna Jocke Berg har mer att säga om livet, tycker jag – texterna och uttrycken är mer exakta. Alla med ett hjärta som någonsin känt smärta drabbas av ”Förlåtelsen”.
Greta: Inget ont om ”Förlåtelsen”, men för min del kunde den ha legat på plats 140.
Sebastian: Du kan ligga på plats 140.
Adrian: Vi verkar åtminstone ha varit rörande överens om Kents topplåt, vilket gör mig väldigt glad!
Kajsa: Är det någon låt ni saknar i toppen?
Greta: Det är vansinne att ”Kevlarsjäl” inte kommer högre. Den borde ha hamnat på prispallen enbart för ordet ”Kevlarsjäl”!
Kajsa: Det gjorde ont i mig också. Låten med den mest Kentiga titeln som finns. Ett ord som var så formativt under min uppväxt på internetcommunityn som Lunarstorm och Helgon. De skapade ett helt nytt språk.
Greta: Tack, Jocke Berg, för svenska språket!
Kajsa: Min topplåt är och förblir ”Socker”. Det är den perfekta blandningen av bred radiohit och syrligt frätande samtidskritik. De bibliska referenserna gör låten så högtidlig. ”Ramlösa blir vin”. Genialiskt!
Greta: ”Socker” är på många sätt den perfekta Kentlåten. ”Dom andra” för intellektuella! Och en roligare samtidskritik än den töntiga ”La belle epoque”-iga som kom senare. Jag håller inte med dig om texterna, Sebastian, jag tycker ofta att de kunde bli lite … förnumstiga de sista åren.
Sebastian: Tänk ändå att det fanns en tid då Kent spelades på NRJ. En tid då min mamma upptäckte Kent.
Adrian: ”Vapen och ammunition” blev ju Kents stora genombrott. Plötsligt hade mer eller mindre varje svensk familj en skiva i bilen med den ikoniska vita tigern på. Kent blev mainstream.
Greta: Jag älskar ”Vapen och ammunition”, det var den första Kentskiva jag hörde. Men när jag först därefter förstod att Kent en gång hade varit ett indieband, en del av en subkultur, kändes det lite snopet att ha upptäckt dem först när de började säljas på bensinmacken. Men jag var elva år – jag kan omöjligt lastas för att inte ha sett dem på Hannas källare!
Kajsa: Jag förstår den sorgen, Greta. Själv hade jag bara killar i tonåren som var Kentnördar. Det var liksom kriteriet för att jag skulle kunna bli kär. Jag marinerades i de tre första skivorna och alla b-sidor innan de ens var släppta som samling. Det här gör också att jag är en av de där töntiga Kentnostalgikerna som håller debuten allra högst, som tycker att Kent som gitarrrockband alltid överträffar Kent som syntband.
Greta: Jag skulle aldrig kunna vara ihop med någon som inte respekterade Kent!
Adrian: Alla jag varit ihop med har gillat Kent. Som av en naturlag.
Kajsa: Om man tittar på toppen av vår lista så kan man nästan se hur Kents formkurva har gått som ett U, där peakarna ligger i början av karriären och mot avslutningsalbumet. Album som ”Röd” (2009), ”En plats i solen” (2010), ”Jag är inte rädd för mörkret” (2012), och ”Tigerdrottningen” (2014) lyser med sin frånvaro. Varför? Vad hände?
Adrian: Kent hade en liten dipp, tycker jag personligen, efter ”Röd” som är mitt absoluta favoritalbum. När ”En plats i solen” släpptes, och jag såg omslaget, trodde jag det var ett skämt och att Kents hemsida hade blivit hackad.
Sebastian: Jag gillar de där skivorna! Men de är mer ojämna än de andra, med starka singlar och svagare utfyllnadsspår. De är ett otroligt syntband också, men kanske tryckte de plattan i mattan lite för hårt under den tidiga reformationen? Lite som när man kom tillbaka efter sommarlovet med en helt ny stil – svårt att hitta rätt direkt?
Greta: Det stora problemet med ”Tigerdrottningen” är väl, om vi ska tala klarspråk, Kents feministiska uppvaknande? Alla kvinnor…?
Adrian: Ja! Alla körtjejer!
Greta: Det är så peak 2014 att Kent inte kunde göra en låt utan tjejkör! Och att tjejkörerna är så … pajiga. Jag respekterar ”Duett” med Titiyo på ”Vapen och ammunition”, men i övrigt har de tyvärr för dålig tjejsmak.
Kajsa: Jag vill hinna fråga er om detta laddade ämne, själva återföreningen. Hur kände ni instinktivt när ni hörde nyheten?
Adrian: Lite som när ett gammalt ex man kommit över plötsligt hoppar fram från ingenstans och vill umgås igen. Det vill säga … uppriven.
Greta: Jag var initialt besviken, jag menar rent moraliskt – jag hade förlikat mig med och respekterade dem för att de inte skulle återförenas. Men när det hade lagt sig landade jag i lycka och stilla frid över att få se dem igen.
Sebastian: Jag blev glad direkt! Sedan kan man förstås ha förståelse för att de som åkte land och rike runt för att se den ”sista turnén” är besvikna. Konsumentombudsmannen kanske har ett och annat att säga om det där.
Adrian: Jag var ju en av dem, och trots att jag tillbringat de senaste åren med att tjata om hur Kent aldrig skulle komma tillbaka, att det vore o-Kentigt, står jag nu här. Med konsertbiljetter till samtliga spelningar. Känner inte ni också en djup oro kring att de här konserterna riskerar att ge gubbarna mersmak, sett till både turnéliv och plånbok?
Sebastian: Välj glädjen, Adrian!
Greta: Det är klart att de kommer att älska turnén – en chans att bli unga på nytt. Ingenting i deras liv post-Kent kommer väl i närheten av euforin på scen?
Sebastian: En återförening är ingen återförening, men om de börjar hålla på som Kiss och Gyllene Tider efter det här … då har vi ett problem.
Greta: Samtidigt är jag så medberoende med Kent att jag tycker det skulle vara lite gulligt om de blev Gyllene Tider.
Sebastian: Famous last words.
I juryn för att rangordna alla Kents låtar har även DN:s Hanna Fahl och Nils Hansson ingått.
Läs mer:
Listan med alla Kents låtar – från sämst till bäst
Ny podd laddar upp för Kents comeback
