Kroppsliga utsöndringar och absurdistisk fantastik i Ellika Lagerlöfs noveller

Många märkliga gestalter skyndar förbi i Ellika Lagerlöfs debutsamling noveller. En av dem är titelns sista kastrat. När han gick i förskolan tog han en sax och klippte av pungen. Personalen hittade köttklumpen i den lille pojkens blöjor. Den som störs av en sådan bild – samt den lugnt konkreta hågkomsten att saxens handtag var i gul plast, ”om jag inte missminner mig” – bör nog lägga hela denna samling åt sidan. Det genomgående temat är body horror, alltså en underavdelning i skräcklitteraturen.

I skiftet mellan 1980- och 90-tal rasade en kulturdebatt om vad man på den tiden kallade ”skräckel”. Detta var vad lindrigt bildade kritiker kallade horror och gotik för, i vårt provinsiella litteraturklimat. Många ansåg att genren var förkastlig och misslyckades fullständigt med att läsa författare som Magnus Dahlström och Carina Rydberg. Några generationer därefter är det mer etablerat, även i Sverige, att se hur skräckgenren är enormt effektiv när det kommer an på att diskutera människa och samhälle.

Ellika Lagerlöfs noveller är inte uttalad skräck, om man håller sig till hur det brukar se ut. Hennes krypande stämningar förmedlas genom hallstämplad svensk realism, alltid med en jagberättare och ofta med ett språk som kan få en att rysa av olust, för att det är trubbigt och uselt. Men Lagerlöf vet att en skildring av tortyrliknande barnarbete på en svensk lägerskola blir mer effektiv om den berättas av en tonårig flicka i hennes dagbok. Barnens munnar fylls med jord och förses med silvertejp, men det viktigaste den dagen är att det inte finns tillräckligt med monopolpengar så de får rita egna; och så kanske hon är kär i en av ledarna.

Om vi återgår till blöjbarnet som klippte av sig pungen, så gick allting bara bra för honom, utom möjligen under tonårens uteblivna pubertet. Han blev kastratsångare och har sjungit för påvar och presidenter. Texten är hans korta memoar, eftersom han ligger för döden. Snipp snapp snut, så var novellen slut.

Man kan också leka med tanken att den där kvinnan med livmodern i badkaret är en levande illustration av den feministiska teorin om att vi föds utan kön

Så nej, Lagerlöfs märkligheter må tematisera kring body horror, men det goda humöret desarmerar eventuellt obehag för den som inte är väldigt känslig för kroppsliga utsöndringar ur alla hål, lösa hårstrån överallt och livligt förekommande skyddshandskar. Tankarna går snarare till absurdister och humorister som den franske patafysikern Jean Ferry eller varför inte svenske Magnus Hedlund. Här tillkommer en rejäl dos äktsvensk socialrealism, som i den inledande novellen. Där berättar en personal inom hemtjänsten om kunden Gun, som är en gammal kvinna med dockutseende som aldrig äter utan lägger in och vakuumförpackar all mat. Det har hon gjort i många decennier, kan man se på de noggranna etiketter som hon sätter på maten.

Äggen i en skål på bordet har årtalet 1943 skrivet på skalen.

Här finns också en ung kvinna som har sin livmoder och resten av könet liggande som en köttboll i badkaret. Och mannen som låtit fosterhinnan sitta kvar upp, och har fått problem när han nu i vuxen ålder skurit upp den och exponeras för omvärldens direkta intryck.

Den här sortens absurdistisk fantastik har fördelen att den paradoxalt nog är extremt öppen för tolkningar. Den som vill kan läsa in alltifrån samtidens kroppsfixering till dess förödande informationsstorm. Man kan också leka med tanken att den där kvinnan med livmodern i badkaret är en levande illustration av den feministiska teorin om att vi föds utan kön. Med mycket annat, i en debutsamling man kan roas av för stunden, äcklas av, eller bära vidare i tankebagaget.

Läs fler texter av Jonas Thente och fler recensioner av nya böcker i DN Kultur.