Januari: Kulturministerns tal
Kulturkrig är ett roligt ord med beklagligt fantasilös innebörd. Man önskar ju att det beskrev horder av scenografer uppradade för batalj mot bokmässepersonal med en Eva Hamilton som längst fram i ledet höjer näven och skanderar: ”On my command … unleash hell!”
Men så kul ska vi inte ha det. Bara nästan. För vi fick åtminstone inleda året med ett kulturinbördeskrig, när ämnesområdets minister Parisa Liljestrand beträdde scenen under Göteborgs filmfestival och anklagade en samlad filmbransch för att vara bidragsberoende parasiter: ”Det är inte politikens roll att kräva medborgarna på mer och mer skattepengar”.
DN:s Helena Lindblad utsåg redan i januari Parisa Liljestrand till ”årets kulturella glädjedödare”. GP:s Hynek Pallas skrev: ”Total ignorans för den rådande situationen i Filmsverige – som blöder ur alla hål.”
Liljestrand var mest glad över att ha skapat debatt, och hennes peppigt polemiksugna ärevarv fortsatte året runt. I april erkände hon i ”Fördomspodden” att hon inte har en aning om vilka Bo Widerberg, Tomas Alfredson eller Christopher Nolan är (upplysningen att Widerberg var regissör kommenterade hon med ett ”Härligt!”).
I augusti kläckte hon sedan det bevingade uttrycket ”Böcker är en sån otroligt viktig del av litteraturen” som flög hela vägen till Augustprisgalans scen i sena november. Vilket politiskt avtryck Liljestrand gjort är inte lätt att ringa in, men hennes fadäser och uttalanden är redan del av svenska kulturarvet.
Månadens biskop: Mariann Edgar Budde
Inte nog med att vi fick en svensk påvekandidat senare under året, den svenskättade biskopen Mariann Edgar Budde blev därtill världsberömd efter sin gudstjänst där hon inför Donald Trump värnade om migranters och hbtq-personers rättigheter. Trumps svar: ”Hon var en vänsterradikal Trumphatare.”
Månadens citat: ”Jag har så gott anseende att jag inte vill besudlas av den här dåliga boken.”
Översättaren Margareta Eklöf krävde att få arbeta under pseudonym med historikern Timothy Snyders bok ”Om frihet”. Sedan lade hon till en egen formulering i översättningen om hur nazister såg på det tyska folket, varpå förlaget drog in hela upplagan och författaren själv gick till storms mot översättningen.
Februari: Mammakorv
Hur mycket ska februari egentligen behöva stå ut med? Denna stympade månad (årets egen short king?) förknippas med mörker, slask och årstidsdepression. Och just som man trodde att svenskans fulaste ord var korat – teleskopstyggelsen ”vabruari” – kom SvD:s Alice Aveshagen och sade ”håll min öl”. Sedan orsakade hon irreparabel skada på det svenska språket genom att introducera begreppet ”mammakorv”.
En mammakorv är en formlös och knälång dunkappa som bärs av ”västvärldens nyblivna medelklassmammor”, som Aveshagen definierade begreppet i en svavelosande krönika om plaggets anskrämlighet. Sedan var kriget i full gång. Detta är inget annat än ”mammamobbning” och ”misogyni”, menade Maria Sveland i Expressen. Mammakorv är i själva verket ”ett tecken på kvinnlig frigörelse”, skrev Johanna Schreiber i Kristianstadsbladet. En ”oskyldig liten mammakorv” går inte alls att jämföra med äkta brott mot estetiken såsom foppatofflor, skrev Lisa Magnusson i DN. I ”P3 Klubben” gjorde Moa Wallin och Kristofer Andersson en Marie-Antoinette och uppmanade alla att bära ”merinoull och päls” i stället.
Det debatterades. Det gjordes enkäter bland dunjackor på stan. P4 Stockholm räknade till 100 mammakorvar på en timme. Mammakorven var (ursäkta den obehagliga bilden) på allas läppar.
Har det påverkat bärandet av dunkappa? Inte nämnvärt. Det ingår i mammakorvens natur att den utgör en vadderad rustning mot omvärlden, även mot hån och spe. Den kommer förmodligen att överleva oss alla, som en riktigt svullen kackerlacka.
Månadens film: ”Spermageddon”
En norsk animerad berättelse som utspelar sig inuti en tonårskilles pung – vad kan gå fel? Allt! Ursinniga norska föräldrar krävde höjd åldersgräns. En svensk före detta diakon samlade in tusentals namnunderskrifter i protest mot filmen. Moralpaniken blossade! Filmen fick en 3:a i betyg av DN:s recensent som lovordade ”den pedagogiska ådran”.
Månadens snask: Dubaichoklad
Den pistaschfyllda chokladkakan nådde sin trendkulmen i februari – strax innan din mammas favorittidskrift Allt om mat publicerade receptet ”Så gör du den virala succén” och effektivt dödade all hajp.
Mars: Hilma af Klint-fejden
Det är en berättelse som har allt – ingredienserna är som hämtade från en mysticistisk Dan Brown-roman eller ett riktigt flummigt Tintinalbum. Antroposofer! En av Sveriges rikaste familjer! En mystisk man dömd för dråp, en ”blivande rysk tsar” som dyker upp oinbjuden i samband med ett barnkalas, rikskrims före detta talesperson Varg Gyllander!
Turerna i historien är komplexa och krävde en DN-granskning i flera delar för att reda ut, men kortfattat handlar det om att Hilma af Klint, målare och teosof, känd för sina abstrakta målningar av andliga och filosofiska begrepp, testamenterade sina tavlor till sin brorson när hon dog 1944. En stiftelse har hanterat hennes verk – men 70 år efter hennes död blev hon en nationalikon och bråket inom stiftelsen handlar om hur det värdefulla arvet ska hanteras. Parterna kan grovt delas upp i antroposoferna, delar av stiftelsen Ax:son Johnson, och släktingarna. I centrum för allt står Erik af Klint, som menar att tavlorna inte alls bör ställas ut utan förvaras i ett ”tempel” och bara vara tillgängliga för ”andligt sökande”.
Fejden rasade också på kultursidorna. ”Ska Hilma af Klint bli en sekt som portar bögar?”, undrade Jesper Strömbäck Eklund i Expressen. ”Inte helt fel att stänga in Hilma af Klints verk”, menade å andra sidan Ulrika Stahre i Aftonbladet. Senare under året inledde Länsstyrelsen ett tillsynsärende för att utreda om det är förenligt med stiftelsens stadgar att visa Hilma af Klints verk offentligt. Ännu har ingen, oss veterligen, gjort det enda raka och använt ett ouijabräde för att fråga Hilma själv.
Månadens land: Finland
KAJ vann Melodifestivalen och gjorde mer för de svenskfinska relationerna än Mark Levengood lyckats med under en livstid.
Månadens siffra: 230 000
Så många biljetter såldes totalt till Kents sex återföreningskonserter i Stockholm.
Månadens yrke: Undertextare
Marie Roos var en av de undertextare som hyllades för sitt sisyfosarbete med ”Love is blind” – där hon flitigt rättade deltagarnas språkfel.
April: Nya Fröken Snusk
Hon var epadunkens drottning som toppade listor och fick förskolebarn över hela Sverige att sjunga om klamydia. Så långt är sagan om Fröken Snusk en solskenshistoria.
Men! Så bestämde sig hennes producent Rasmus Gozzi för att byta ut huvudet under den rosa rånarluvan. Kanske var den one size fits all för en namnlös, ansiktslös Fröken Snusk lika väl som en annan? Snusk som Snusk, tyckte Gozzi. Men inte festivalerna, som genast avbokade den nya Snusk.
Det blev snart en svår publicistisk fråga, eller kanske en filosofisk sådan, likt den om Theseus skepp: skrev tidningarna ”gamla Fröken Snusk” köpte man premissen att hon var utbytbar, men kunde man ens kalla den nya kroppen i balaklavan för Fröken Snusk?
I vilket fall ropade kulturvärlden stopp.
Fanny Jönsson i Aftonbladet såg tecken på kvinnohat och jämförde med andra reservdelsartister som Dolly Style, där medlemmar skiftats med samma lätthet. Även DN:s Catia Hultquist tog Snusk i försvar: ”Inom yrkeslivet generellt, men inom utseendefixerade branscher speciellt, är det nog få kvinnor förunnat att slippa oroa sig för att bli ersatta”, skrev hon och jämförde med att som kvinna bli utbytt i en relation mot en yngre modell.
Lika upprörd var inte SvD:s Anders Q Björkman, som fann kravet på äkthet underligt: ”Sångerskan är en sorts fantasifigur… som gjord för att bytas ut”. I stället rådde han de festivaler som avbokat Fröken Snusk att ta in en techno-vaktparad från Hamburg. Även om de inte fick giget fick alla andra en utmärkt ersättare till det gamla ”Looptroop ersätter”-skämtet.
Månadens öppna brev: Staffan Heimerson
Livet börjar vid 90, sägs alltför sällan. Men man frestas att tillämpa uttrycket på journalisten Staffan Heimerson som vid nämnda ålder sades upp från Aftonbladet, varpå han skrev ett ilsket öppet brev i Expressen (”Jag skriver fortfarande snyggt och stringent”) och under hösten förkunnade i en intervju att han stod redo att ta över chefskapet för DN.
Månadens svenskhopp: En blågul påve
Knappt hann påve Franciskus vika hädan förrän ryktet bubblade om en svensk efterträdare. Kardinal Anders Arborelius deltog i konklavens popularitetstävling men drog tyvärr det kortare strået mot Chicagos Leo XIV.
Maj: Kneecap
Plötsligt pratade alla om nordirländsk rap. Eller nåja, de flesta pratade ärligt talat inte alls om nordirländsk rap, utan om bojkott. Trion Kneecap från Belfast – provokativa, satiriska, drog- och våldsromantiserande och inte minst djupt politiska – hamnade i ett internationellt drev efter ett par virala videoklipp från konserter 2023 och 2024 där medlemmen Mo Chara sades synas med Hizbollahflagga. Han åtalades även för terrorbrott i Storbritannien. Kneecap själva förnekade att de stödjer terrorgrupper och hävdade att de var utsatta för en smutskastningskampanj.
Kneecap var bokade till Göteborgsfestivalen Way out west – och de svenska reaktionerna lät inte vänta på sig. Expressen publicerade ett upprop undertecknat av 201 personer som krävde att Kneecap skulle avbokas: ”Way out west ger hatet en plattform.” I Göteborg skrev tre lokala kristdemokrater en debattartikel i GP med samma krav och menade att staden blivit ”skyltfönster för terrorromantik”. Senare under sommaren skulle också Judiska centralrådet ansluta i ett öppet brev.
Röster höjdes också till Kneecaps försvar – bland annat Emil Arvidson i Dagens ETC som visserligen tyckte att Kneecap är ”pajasar” och att ”vänstern är värda roligare hjältar”, men att trion ”fyller ett stort, ekande tomrum” när många andra artister är tysta om folkmordet i Gaza.
Festivalen Way out west höll låg profil under debatten. De stod fast vid sin bokning och konserten genomfördes i augusti (betyg: 3/5 i DN). Terrorrättegången mot Mo Chara lades ned under hösten.
Månadens retrohit: ”Om”
35 år efter att Niklas Strömstedt toppade Svensktoppen med ”Om” fick låten nytt liv och klättrade på listorna – efter en viral video på Tiktok där låttexten lyftes fram som optimalt exempel på hur killar bör hylla sina tjejer.
Månadens avhopp: Per Morberg
I TV4:s ”Mauri och Morberg” skulle Mauri Hermundsson och Per Morberg resa runt världen – men den sistnämnda hoppade av och lämnade produktionen efter bara tre avsnitt. Pr-trick, trodde vissa – äkta smutsigt bråk, intygade den odynamiska duon.
Juni: Mannens bästa vän
Enligt Kierkegaard är ironi den svagaste formen av personlighet, och enligt Hegel är det den starkaste.
Om inte ens filosofihistoriens två största galaxhjärnor kan enas, hur ska då vi simpla hjärnrötna homo scrolliens i nådens år 2025 få rätsida på något? Hur tolka att Sabrina Carpenter iförd kortkort och högklackat blev dragen i håret av en okänd man, och valde bilden som omslag till skivan ”Man’s best friend”? Var det ironiskt eller sexistiskt, upproriskt eller underdånigt, trollande eller modigt?
Den som hoppats på svar i den svenska kulturdebatten gick tyvärr tomhänt därifrån.
Omslaget var givetvis ironiskt, menade Irena Pozar i Aftonbladet: ”Hur tydlig måste en eventuell blinkning eller samtidskommentar vara på ett albumomslag för att det ska sluta vara sexistiskt och bli något större?”
Men även om det var ironiskt så var ironin inte bra nog, tyckte Svenska Dagbladets Essy Klingberg: ”En mer subversiv sångerska hade kunnat ro hem det, men för att poängen ska bli trovärdig måste artisten ha något att komma med.”
Än mer kryptiskt (eller ironiskt) blev det när Carpenter kort därpå släppte ett uppföljande omslag – ”godkänt av Gud” – där sångerskan höll en kostymklädd man i en sval omfamning. En eftergift? En reträtt? Ett motangrepp? Det vete gudarna! Om Carpenter inte var männens bästa husdjur så blev hon åtminstone det mest svårfångade.
Månadens zombie: Kulturmannen
Han gick igen! Den bildade och pilske manstypen som dödförklarades av DN:s Åsa Beckman för elva år sedan vägrade lägga sig till ro. Nu uppvaktade han SvD:s Lykke Eder-Ekman (som tyckte om det), vilket orsakade tillräckliga debattskurar för att hålla sommartorkan stången även detta år.
Månadens monster: Sexmonstret
Och vidundren fortsatte hemsöka kultursidornas relationsspalter! Efter att Maria Sveland i Expressen hyllat sin egen Generation X som ”blomstrande sexmonster” svarade Dagens ETC:s Selma Brodrej, ur Generation Z, att ”viss avhållsamhet” kan vara ”ett sundhetstecken”, och bad läsarna att inte omfamna eller mata sexmonstret.
Juli: Leva för alltid
Så stod de där igen på scenen i Cardiff i juli, Oasis, återförenade efter 16 år och brölade ”Live forever”.
Ett soundtrack så gott som något till sommarens debatt om livslängd! Den så kallade ”longevity”-rörelsen har vunnit mark, och består av människor som genom optimal träning, kost, kosttillskott och livsstil (och ibland transfusioner av blodplasma från sina tonårssöner samt elchocker av penis) ämnar leva mycket länge, om inte för alltid. I DN intervjuades bland annat Vendela som planerar att ”bli 200 år gammal”, och Göran som ”har föryngrats tolv år på fyra år”.
I Aftonbladet kopplade Sanna Samuelsson ihop suget efter att kontrollera sin livslängd med den allt mer populära idén om aktiv dödshjälp. Båda delar ”kan hävdas vara ett uttryck för liknande begär” när ”40-talister och tech-bros vill styra över döden”.
I Dagens ETC menade Marcus Bornlid Lesseur att det visserligen finns moraliska problem med att fattiga och krigsdrabbade dör i drivor i bland annat Gaza medan de rika lägger tid och pengar på att leva för alltid – men att han själv ”utan tvekan, girigt och lystet, skulle tacka ja till tvåhundra år av liv”. Men i Sydsvenskan funderade Maria G Francke på vad livslängdsextremisterna försakar längs vägen: ”När hela tillvaron blir en tävling har man ju ingen tid över till själva … livet?”
Nej, man kan som bröderna Gallagher undra om de fröknaprande optimeringsmänniskorna någonsin känt ”the pain in the morning rain as it soaks you to the bone”. Och förresten dödade vetenskapsjournalisten Johan Nilsson torrt alla drömmar om evigt liv i sin kommentar i DN: ”Därför kommer ingen att bli 200 år gammal.” Så var det med den saken.
Månadens träningsskryt: Säpovakterna
DN avslöjade att Säpos livvakter i flera år har äventyrat säkerheten för Ulf Kristersson genom att ha offentliga profiler på träningsappen Strava, där gps-loggar publiceras öppet. Inget slår tydligen bekräftelsen i att få ”kudos” när man joggat en mil eller två – inte ens rikets säkerhet.
Månadens siffra: 1,43
Så många barn föddes per kvinna i Sverige 2024. Regeringskansliet tillsatte en utredning för att ta reda på orsakerna och motverka det låga barnafödandet.
Månadens ursäkt: ”Dåligt sällskap”
Expo avslöjade att migrationsminister Johan Forssells minderåriga son hade kopplingar till högerextrema miljöer och aktivklubbar. Statsminister Ulf Kristersson menade att Forssell agerat ”som en ansvarsfull förälder ska göra när man får veta att ens barn gör fel och är i dåligt sällskap”. Två månader senare föreslog Tidöpartierna att 13-åringar ska kunna dömas till fängelse.
Augusti: Taylor Swifts förlovning
I den uppkopplade offentligheten har frieriet blivit mer av ett massmöte än en intim gest. Med orden ”Din engelsklärare och din gympalärare ska gifta sig” tillkännagavs i slutet av augusti förlovningen mellan miljardären Taylor Swift och hennes sportpojkvän Travis Kelce. Bröllopsyran blev snabbt pandemisk och som Instagrams mest delade inlägg någonsin var alla tvungna att förhålla sig till det.
Men var det inte något misstänkt vältajmat med förlovningen? Essy Klingberg i SvD anmärkte på hur den sammanföll med släppet av Swifts nya skiva. Ibland kan det svårt att skilja på kärlek och kapitaltillskott. Klingberg jämförde i alla fall uppståndelsen med vad nyemissionen är för bolaget – ”det mest effektiva sättet att växa i uppmärksamhetsekonomin”.
Även DN:s Kajsa Haidl såg en cynisk kalkyl bakom det känslosamma, och noterade att Swifts nya skiva skulle heta ”The life of a showgirl”. Förstås – ”Taylor Swift vet att showen måste fortsätta.”
Och precis som förväntat byggde albumet vidare på Swifts storytelling-projekt om de lyckliga tu. Plattan fick dock sval kritik; i synnerhet sågades ”Wood”, en låt där Kelces mandom blev allmän egendom genom ett batteri allegorier: den är som ett redwoodträd! Den är som ett trollspö! Den är hård som en klippa! Den är en nyckel som öppnar hennes lår! Men framför allt gav den förseelsen ”utsättas för oönskad intimitet” en vidare betydelse.
Månadens flytt: Kyrkan i Kiruna
Årets älgvandring skedde även i augusti, när kyrkan i Kiruna lyftes upp och flyttades till en annan del av stan. Det långsamma tv-skeendet var dock mindre folkfest och mer en påminnelse om skälet till flytten; LKAB:s gruvdrift som destabiliserat marken – en symbol för hur mänskligheten ”är på väg att underminera grunden för sin existens”, som DN:s Björn Wiman skrev.
Månadens AI-hallucination: Ebba Buschs tal
I Aftonbladet avslöjade Elina Pahnke att Ebba Busch tillskrivit henne ett påhittat citat i sitt Almedalental. Busch erkände felet och skyllde på en ”sökning via ett AI-verktyg”. Som tur var lärde sig världen av misstaget och slutade genast att luta den globala ekonomin mot en otillförlitlig teknik.
September: Kulturkanon
I september publicerades det 2 618 artiklar i svenska medier som nämnde ”kulturkanon” enligt mediedatabasen Retriever. Ett mycket framgångsrikt pr-arbete för Tidöregeringen i samarbete med SD, alltså! En flerårig utredning ledde till slut fram till att kanonlistan presenterades med buller och bång, och känslan som infann sig var främst … matthet. För vad gör man med ”Det sjunde inseglet” och Dag Hammarskjölds postuma bok ”Vägmärken”? Brottsbalken och Husaby kyrka? Göta kanal, ”Tomtebobarnen” och ”Kallocain”? Lär sig recitera, tatuerar in i svanken, bränner på bål?
Så blev också debatten efteråt ganska lam. ”Ett surrogat för en riktig kulturpolitik”, skrev Björn Wiman i DN. ”Rörigt och svårbegripligt” skrev Karin Pettersson i Aftonbladet. Kulturkanon är ”en runsten – inte en lägereld” menade Johan Hilton i GP. Flera noterade att listan kändes som ett Chat GPT-genererat ordmoln.
Några månader senare känns kulturkanontiden redan som ett avlägset fjärran. Något vi sysslade med i en märklig, annan tid. Hur länge sedan var det du tog ordet ”kulturkanon” i din mun? Vad gör regeringens kulturkanonutredare Lars Trägårdh i dag, och hur många nya träskor till sina hyperkänsliga hälar har han kunnat köpa för arvodet?
I december har antalet ”kulturkanon”-artiklar minskat drastiskt i svenska medier. ”Vad är kulturkanon?” är visserligen med på listan över årets mest googlade frågor, men svenskarna var mer intresserade av både ”vad betyder 67?” och ”vad sa Axel i bonde söker fru”. Något för regeringen att ta till sig inför nästa kanon!
Månadens diagnos: Sexberoende
Julia Dufvenius och Christopher Wollter gav ut boken ”Välkomna till vårt äktenskap” om den sistnämndes notoriska och mångåriga tvångsmässiga otrohet.
Månadens kille: Lässlampan
Män som läser böcker i offentligheten har ”dunkla motiv”, skrev Victor Johansson i SvD – de vill bara ”väcka åtrå hos potentiella kärlekspartners”. Men är det då så fel att läsa för ligget?, kontrade Max Hjelm i DN, och lovade att själv åka till Bokmässan med en feministisk pocket i bakfickan.
Oktober: Gud
Bibeln är en bok som delar fansen i två läger: föredrar du de tidiga verken eller de senare? Den som väljer det förstnämnda tvingas acceptera Gud som maffiaboss, en psykopatisk härskare som utan större betänkligheter ger order om folkmord och folkfördrivning.
Det ansåg prästen Christer Hugo i en artikel för Fri Tankes tidskrift Sans och meddelade att han inte ville tro på en sådan Gud. Då blev han anmäld till domkapitlet i Stockholms stift, varpå en Kafkaliknande process tog vid (det är verkligen alldeles för få processer som inte är Kafkaartade).
Hugo valde att lägga prästkragen på hyllan och skrev en uppmärksammad text om det i DN. Då drog en teologisk tvist av Guds nåde igång.
Det var riktigt av domkapitlet att agera, menade Josefin de Gregorio i SvD. Det visade ”att Svenska kyrkan fortfarande äger något slags integritet”. Patrik Hagman svarade i DN att Christer Hugo är dålig på att läsa Bibeln och tyckte att tvivlande präster borde skickas i kloster för att få vila upp sig.
Expressens domprost Joel Halldorf skrev fram en dystopisk berättelse om en fiktiv kvinna som på sin begravning i stället för tröstande ord om efterlivet tilldelas en progressiv präst som rabblar evolutionsteori.
Är debatten en fråga om bibeltolkning eller byråkrati? Om tro, tvivel eller tjänstefel? I vilket fall känns det tydligt att det inte längre – som i tidiga Bibeln – är Gud som prövar människorna, utan människorna på kultursidorna som prövar varandras gudar.
Månadens ord: Gratulálunk!
Ungern var stekheta förhandsfavoriter i årets boktävling Nobelpriset med listtoppare som Péter Nádas och László Krasznahorkai. Kultursfärens glädje över den sistnämndes seger bleknade dock i jämförelse med upprymdheten över att lära sig en ny ungersk lyckönskning.
Månadens konstkupp: Louvren
Med vinkelslip och stegbil lyckades fyra personer göra inbrott på det världskända konstmuseet i Paris och stjäla smycken och juveler värda en miljard kronor. Mysteriet tätnade: Vilka låg bakom? Varför var säkerheten så dålig? Och hur kunde fyra män faktiskt genomföra något i stället för att bara prata om det?
November: Lilla fittan
Vad hände egentligen i november – det var vuxenleksaker hit och vuxenleksaker dit, och könsorden spred sig som herpes över kultursidorna. Var det en motreaktion på den fromma teodicédebatten i oktober, eller tyckte alla bara att det var kul att få skriva ”fitta” i tidningen? Det var nästan så att man saknade den gamla goda kyska tiden 2002, den sista gången nationen kunde samlas runt en gemensam lägereld, nämligen att införa ordet ”snippa”.
Nåväl, man får medge att det nog inte hade blivit samma riviga debatt om författaren och poeten Aase Berg hade kallat skribenten Selma Brodrej för ”liten snippa” i sin dagboksroman ”Vi är framme snart” som kom ut under hösten. Nu var det f-ordet som användes, och detta som hämnd för att Brodrej tidigare hade sågat Berg i DN.
Brodrej skrev om saken i Dagens ETC, och menade att Berg och hennes generationskamrater beter sig vidrigt mot yngre kollegor under falsk feministisk paroll: ”girl power för vita kärringar utan verklighetsförankring”. Annie Crona nyanserade i samma tidning – visst behöver vi generationsdebatt, men ”inte med megafonutrop av könsord”. I GP menade Martina Montelius att dagböcker är fiktion och den således fiktiva Selma Brodrej att betrakta som en symbol.
Ja, så fortsatte det – tills dokumentärfilmaren Tom Alandh slutligen gav sig in i debatten med en så drastiskt märklig take på ämnet att alla andra paralyserades av häpnad: ”Är en liten fitta sämre än en stor?”, frågade han sig i Expressen, och därefter har ingen ens viskat f-ordet tyst för sig själv.
Månadens vuxenleksak 1: Årets julklapp
Nej, HUI Research menade inte alls att låta associationerna gå till vibratorer och butt plugs när de utnämnde vuxenleksaker till årets julklapp, självklart menade de ”leksaksfigurer” och ”avancerade byggsatser”. (Det ena måste i och för sig inte utesluta det andra, bara fantasin sätter gränserna för vad du gör med ditt Batman-samlarobjekt.)
Månadens vuxenleksak 2: Lily Allens album
Den brittiska popstjärnan kom tillbaka efter sju års tystnad med självbiografiska albumet ”West end girl”, en svidande uppgörelse med exmaken David Harbour där hon bland annat delar med sig av hur hon efter en av hans många otroheter hittar en hel plastpåse full av okända sexleksaker och ”hundratals kondomer”.
December: Släktfejden i familjen Lundell
Äntligen en ordentlig kronologisk genomgång av Ulf ”Uffe” Lundells många konflikter genom åren! Kan man tro att SVT:s tittare tänkte. Men nej, nu lever vi i ett samhälle där Joakim ”Jocke” Lundell och hans bror ”Chrippa” Lundström i den östgötska Youtubedynastin dominerar medieutrymmet.
Så SVT:s dokumentärserie ”Hatets” ansats var att bena upp Joakims förflutna, som blev en storsäljande självbiografi 2017; en uppväxtskildring genomsyrad av missbruk, misshandel och vanvård. SVT:s reportrar påpekade dock att inga av hans upplevelser fanns dokumenterade hos socialtjänsten. Irena Pozar i Aftonbladet skämdes över att ha hakat på Lundells narrativ: ”Jag har utgått från att någon annan har gjort research”.
Anna Gullberg i Expressen tog motsatt parti och tyckte att dokumentären åsamkade skada för barn som vågar göra sina röster hörda. I Dagens ETC instämde Atefeh Sebdani och menade att hela sanningen sällan står att finna i barnets journaler, snarare tvärtom.
Björn Wiman gjorde i DN en jämförelse mellan Lundell och Jan Myrdal: två söner som båda anklagar sina mödrar för vanvård – och mödrar som senare berättar en helt annan historia.
Men just som det debattindustriella komplexet börjat gå för högvarv i diskussionen om medieetik girade dokumentärens andra avsnitt åt ett helt annat håll – konflikten mellan Lundell och brodern ”Chrippa”, en tvist som tajmades med verkliga händelser: samma månad åtalades ”Chrippa” för flera grova ekonomiska brott, med brodern kallad som vittne mot honom.
Släkten Myrdal är en tacksam kulturell referenspunkt, men nog påminde det mer om ett annat klassiskt familjedrama: Kain mot Abel.
Månadens katolska polyglotta popstjärna: Rosalía
En spansk sångerska som sjunger på fjorton språk verkar rätt okontroversiellt. Ändå spretade åsikterna våldsamt i månadens popdebatt: ”Musik värdig en himmelsfärd”, tyckte DN:s Greta Schüldt men SvD:s John Sjögren skrek till svar: ”Är ni från vettet? Det är kitsch!” medan Martin Aagård i Dagens ETC muttrade: ”Hon är bara ännu en seger i borgerlighetens ständigt pågående krig mot framtiden”.
Månadens bojkott: Eurovision
Beskedet att Israel tillåts tävla i Eurovision 2026 orsakade massavhopp. Nederländerna, Spanien, Irland och Slovenien meddelade genast att de inte kommer delta, och senare hoppade även Island av.
Läs mer: Kulturbråken vi minns – här är 2024 års bästa och värsta debatter
