Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Statistiska fakta blandas med subjektiva tolkningar i Martin Kolks artikel om kyrktrenden bland unga i Sverige (DN 19/11). Det är riktigt att Svenska kyrkan uppvisar en fortsatt negativ medlemsutveckling. Enligt Svenska kyrkans egen prognos kommer man att ha cirka 3.9 miljoner medlemmar år 2051 jämfört med 5.5 miljoner (2023). Stirrar vi enbart på dessa eller liknande sifferuppgifter finns det inget fog för talet om en ”andlighetsrevolution” eller religiös återkomst i Sverige.
Svagheten i Kolks resonemang är att han tar ett stort, obekymrat kliv från kvantitativa uppgifter till en generell samhällsanalys, ett slags totalbild, om Sveriges unga, nämligen att de ”fortsatt kommer att vara bland världens mest sekulära”. Denna inramning av statistiken är allt annat än självklar, utan kan kritiseras ur ett antal synvinklar.
Att i dag försöka bevisa riktigheten hos dem med hjälp av statistik framstår som en udda och knappast vetenskaplig verksamhet. Handlar det inte i Kolks fall snarare om ett slags ”smygateism”?
Vad Kolk inte nämner i sin artikel är den religionssociologiska forskning (Willander med flera) som hävdar att cirka 75 procent av Sveriges befolkning kan betraktas som semi-sekulär. Det handlar om den stora grupp människor som varken vill beteckna sig som religiösa eller som uttalade ateister, det vill säga innehar en mellanposition. Redan här börjar talet om ”bland världens mest sekulära” framstå som en konstruktion.
Kolk bortser också från det kulturella sammanhanget. Ett flertal studier har under senare år lyft fram att det lutherska arvet lever kvar i Sverige i betydligt större utsträckning än vad man tidigare varit medveten om. Bland de populärvetenskapliga bidragen kan särskilt nämnas förre DN-skribenten Per Svensson bok om Luther – han tillskriver Luther rollen som ”svensk statsteolog” – och Katarina Barrlings skrift ”Världens mest protestantiska land”. Det utbredda talet om Sverige som rakt igenom ”sekulärt”, som Kolk anammat, framstår alltså som en överdrift.
Föreställningen om Sverige som ett av världens mest sekulariserade länder kan spåras tillbaka till 1800-talets ideologier (marxism, positivism) där en av grundtankarna var att religionen gradvis skulle försvinna i takt med ökad upplysning (Comte) eller bli överflödig när människor får det bättre (Marx). En krympande skara forskare tror fortfarande på meningsfullheten hos dessa ”stora berättelser”. Att i dag försöka bevisa riktigheten hos dem med hjälp av statistik framstår som en udda och knappast vetenskaplig verksamhet. Handlar det inte i Kolks fall snarare om ett slags ”smygateism”?
Statistiken om ungas bristande kyrksamhet, som Kolk hänvisar till för att motbevisa ”missionerande kulturskribenter”, är ingen ny information. Den spännande frågan är snarare hur gruppen ointresserade ungdomar ska tolkas. Bottnar ointresset i att ungdomarna i sitt inre, vilket verkar vara Kolks uppfattning, övergivit allt vad religion heter – eller har de en andlig längtan som den institutionaliserade religiositeten har svårt att fånga upp?
Väljer man den senare linjen framstår inte talet om en andlig revolution som taget ur luften.
Läs mer:
Martin Kolk: Ni talar om en kyrktrend bland unga – men den stämmer inte
