Bäste Benjamin,
jag tror inte att vi har träffats, men jag har precis avtackats efter en fem år lång tjänst i styrelsen för Sida. En myndighet du är ansvarig för sedan i höstas.
Det går inte bra för Sida. Och inte för dig heller. Du är anmäld till riksdagen för ministerstyre. Din statssekreterare krävs av olika riksdagspartier på sin avgång. Rubrikerna kring dig och din myndighet präglas av besvikelse och kaos.
Du säger att det är rätt av Sverige att stoppa Sidas stöd till det svältande och sönderbombade Gaza. Det är inte många som tror på dig. För inte kan det vara rätt av Sverige? Kanske har du överskridit vad du har rätt att göra som minister – det får konstitutionsutskottets granskning visa. Det måste kännas svårt. Jag menar på ett mer medmänskligt plan.
Allt var förberett. Sidas hela expertis hade satts in och kom till samma slutsats som alla väsentliga länder, till exempel EU-länder som vi brukar ha respekt för: att det är rätt och det enda moraliskt riktiga att fortsätta försöka nå fram till människor i nöd, hur svårt det än är. Det är biståndets innersta moraliska instans. Medmänniskan. Det är medmänniskan i oss som lider över att vårt land ställer sig på fel sida.
Du har ännu inte sagt vad det är som är den egentliga orsaken. Du slirar, glider undan. Är det så klokt?
Du har ännu inte sagt vad det är som är den egentliga orsaken. Du slirar, glider undan. Är det så klokt? Det brukar kännas bättre att säga som det är. För det är ju först då man kan ångra sig. Och göra rätt.
För människor undrar. Hur är den där Benjamin Dousa skapt, som skramlar tomma ord och flackar med blicken så fort något verkligt viktigt är på tal?
Jag fick nyligen möjlighet att lyssna på chefen för Sidas humanitära avdelning som omsorgsfullt under en halvtimme argumenterade för hur unikt närvarande Unrwa är i Gaza. Och hur unikt nödvändig deras hjälp är. Och hur Sida står berett att, när som helst, inleda en svensk insats.
Varför är du emot det? Jag menar: egentligen? Vem eller vad är det som stoppar dig? Jag tror att det är bättre för alla om du berättar hela sanningen. Annars finns väl en risk för att många kommer att uppfatta dig som hjärtlös. Eller hycklande. Eller kanske möjligen i händer på krafter och omständigheter som du inte råder över.
För det går väl att ångra sig. Om du har någon makt. Eller har du inte makt nog att se till att biståndet hamnar där det bäst behövs?
För det går väl att ångra sig. Om du har någon makt. Eller har du inte makt nog att se till att biståndet hamnar där det bäst behövs? Har andra makt över dig? Säg då det, så kan svenska folket hjälpa dig. För en stor majoritet vill veta att just deras pengar kan lindra denna obeskrivliga, oförsvarliga nöd. Just i detta akuta nu är det viktigare än ett kraftverk i Amazonas eller allt annat bra som svenskt bistånd hela tiden också gör.
För mig som suttit på nära håll har det varit märkligt att uppleva hur biståndet som länge varit en svensk paradgren, respekterad och med toppresultat i internationella jämförelser, börjat sjunka i omvärldens respekt samtidigt som personalen enligt den senaste medarbetarundersökningen inte på länge, kanske inte någonsin, upplevt sig så pressad. Och med så lågt förtroende för ledningen.
Det första den regering du ingår i gjorde var att avskaffa enprocentsmålet. Sedan tog man bort det riktade stödet till svenska utvecklingsforskare, ett stöd som gör verklig skillnad på marken. Förtroendet hos en av de mest lojala och hängivna understödjarna av ett kunnigt och kreativt svenskt bistånd, forskarsamhället, utraderades över en natt. Inflationsskyddet av biståndsbudgeten togs bort, i en tid med galopperande priser.
Det är inte bra. Bättre är att vara som andra ambitiösa statsråd. Tänka offensivt och stort. Tro på ditt politikområde! Tro på din myndighet!
Trots regeringens omfattande nedskärningar görs fortfarande en massa bra bistånd. Hundratals medarbetare, rader av hårt arbetande organisationer i civilsamhället och otaliga företag och internationella partners räddar liv och bygger samhällen i tusentals Sida-insatser runtom i hela världen.
Du är ur takt med tiden och med medborgarna. Den stora majoritet av vårt folk som är humanitärt sinnade
En del förändringar av biståndet är positiva. Att Ukraina i krig och utsatthet blivit en viktig mottagare hedrar oss. Men att stödet till afrikanska kontinenten fallit med två miljarder kan väl inte vara särskilt smickrande? USAID skapar gapande hål på hungerns och statskollapsernas kontinent, svensk politik gör dem större. Är det en bra idé?
Vår solidaritet är stor och djup. Svenskarna har inte ändrats väldigt mycket. Vi tycker om att göra något för andra. Biståndsviljan förblir hög. Den växer rent av. Enligt färska undersökningar vill nästan hälften av svenskarna återställa biståndsnivån till en procent av bnp.
Men inte du, som är ansvarig för alltsammans. Du är ur takt med tiden och med medborgarna. Den stora majoritet av vårt folk som är humanitärt sinnade. ”Smalare och smartare”, skulle biståndet bli. Smalare har det blivit, men dessvärre är ordet ”smart” inte vad jag kommer att tänka på.
Du hade en gång en lovande politisk karriär. En stjärna i ditt ungdomsförbund. Sa ibland riktigt intressanta saker
Jag skulle tro att många suckar besviket: Och så den där Dousa. Ännu en hycklare. Man slår dövörat till. Räknar bort personen som irrelevant.
Du hade en gång en lovande politisk karriär. En stjärna i ditt ungdomsförbund. Sa ibland riktigt intressanta saker. Och tycktes utstråla en viss humanitet, en blandning av hjärtlighet, charm och omtanke. Kanske var du till och med omtyckt. Vem har slängt dig under bussen?
Och nu gör Diana Janse, din statssekreterare, samma sak som du. Låter förstå på olika sätt att Sidaledningen ska inse att regeringen tänker sig att vissa organisationer ska vara möjliga att stödja medan andra ska uteslutas från stöd. Det kräver finlir med formuleringarna. I realtid. I styrelsen får vi inte veta. ”Dialogen” från regeringens sida har ”skärpts upp” som det kallades i en styrelseredovisning häromdagen.
Många med sakkunskap kallar det, som sagt, ministerstyre. Är det rättvist mot hårt arbetande statstjänstemän att utsätta dem för denna press? Att låta förstå hur det borde vara nuförtiden, men inte säga det högt så att alla hör. Inte vänta till nästa år i god ordning?
Det system vi har i den demokratiska svenska rättsstaten är faktiskt inte så dumt. Det säger att styrningen av myndigheterna ska vara transparent och tydlig och ske genom förordningar, instruktioner och uppdrag. Man viskar inte viktiga saker om hur staten styrs i örat på den man genom en sådan handling vill förvandla till en hantlangare. Det är inte bara ojust. Det kan vara brottsligt.
En klok och rakryggad generaldirektör säger dessutom emot när beställningarna haglar i luften och riskerar att skada både myndigheten och medarbetarna. Det ska kunna ske utan personlig risk. Även en GD har anställningsskydd.
Men är det inte intressantare att bli den som faktiskt vågade lyssna?
Jag förstår att du har många hänsyn att ta med ett regeringsunderlag som ofta skär sig som olja och vatten. Men är det inte intressantare att bli den som faktiskt vågade lyssna? Som kunde släppa sargen och säga att det faktiskt inte är förenligt med ditt samvete att förneka barnen i Gaza bröd och skola och färskt vatten och elementär medicinsk hjälp i sitt pågående helvete. Försöka. Som Norge. Som Tyskland. Som Frankrike. Som Storbritannien. Och andra länder vi litar på och som är våra europeiska vänner. Och slippa stå där ensam med Trump.
Hur kunde det bli så här? I Sverige? Det är ingen retorisk fråga. Den är verklig. Det är du som är ansvarig. Det är du som ska svara.
Du är förstås pressad. Som när du via TT meddelar att ett politiskt parti består av ”tomtar och troll”. Det är inte särskilt statsmannamässigt. Det ger intryck av desperation eller i alla fall av ett omdöme som vacklar.
Det är inte för sent. Jag hoppas fortfarande på dig. Den som lyssnar till sitt samvete och vågar ändra sig är inte svag – utan den som kan bli riktigt stor.
Läs fler texter av Sverker Sörlin
