Det såg så lovande ut. Under 2024 kom det två banbrytande studier om ett nytt läkemedel mot hiv/aids. Upptäckten var så revolutionerande att läkemedlet, lenakapavir, utsågs till 2024 års genombrott av tidskriften Science, som beskriver det som ”ett avgörande steg mot att minska hiv/aids som en global hälsokris.” Företaget, Gilead, som forskat fram läkemedlet har erbjudit världens 130 fattigaste länder att få licensiera det till självkostnadspris. Men frågan är om det någonsin kommer att användas där det behövs som bäst.
Under 1981 kom de första skrämmande rapporterna från USA om unga homosexuella män som dog i en okänd sjukdom. Det var upptakten till en fruktansvärd epidemi som snabbt spred sig i gayvärlden. 1982 diagnostiserades den första personen med aids i Sverige. När nya tester kom visade det sig att många var smittade långt innan de blev sjuka. När de väl var sjuka var förloppet snabbt och obönhörligt.
Redan 1984 identifierade franska och amerikanska forskare viruset hiv (humant immunbristvirus) som orsak till sjukdomen. Man fann att smittspridningen skedde från människa till människa, vid sexuell kontakt. När forskarna väl hade identifierat hiv-viruset och kunde sätta upp tester för diagnos och smittspårning fann man snabbt att hiv och aids hade funnits länge, och hade sitt ursprung i Afrika söder om Sahara, där spridningen redan var omfattande. Forskarna lyckades identifiera den genetiska sekvensen hos HIV-1, den stam av viruset som i dag finns i hela världen, och återfann viruset i två prover som hade tagits från två patienter, en kvinna och en man, i Kongo 1959 och 1960. Virusets spridning mellan människor accelererade i tättbefolkade områden som i Kongo och Ekvatorialguinea i början av 1900-talet, i takt med att städerna expanderade. Vid 1960-talet hade viruset redan spridit sig betydligt i Central- och Östafrika och spreds därefter snabbt utanför den afrikanska kontinenten.
Många hade inte kommit ut som homosexuella, och när de dog stod inget i dödsannonsen. Ofta begravdes de i ensamhet
I forskarvärlden var insikten om den här nya sjukdomen sensationell. Men det faktum att det just var homosexuella män som drabbades gjorde att intresset hos politiker, myndigheter och medier var ljumt. President Reagan var väl informerad, men tog inte ordet aids i sin mun. Frustrationen och skräcken hos de drabbade var stor. Många hade inte kommit ut som homosexuella, och när de dog stod inget i dödsannonsen. Ofta begravdes de i ensamhet. Men allteftersom kraven på handling ökade bildades aktionsgrupper som fick allt större uppmärksamhet. När kända personer dog i aids, och människor visade sig känna någon med sjukdomen gick det inte att ducka längre. När det sedan visade sig att andra grupper som blödarsjuka också drabbades och att smittan spreds även heterosexuellt blev sjukdomen en angelägenhet för alltfler.
År 1995 var aids den främsta dödsorsaken i USA för män mellan 25 och 44 år, men med upptäckten av nya läkemedel ändrades bilden. De första läkemedlen gav svåra biverkningar, och viruset lärde sig snabbt att göra dem verkningslösa. Men genom att kombinera tre olika läkemedel, som alla attackerar viruset på olika sätt, lyckades forskare utveckla en effektiv behandlingsmetod. År 1996 visade man att kraftfulla kombinationer av läkemedel helt kunde undertrycka hiv och förhindra utvecklingen av aids. Dagens antivirala läkemedel är ännu bättre och gör det möjligt för miljontals människor att leva normala liv. Behandlade personer vars virus är undertryckt smittar också sällan andra – en upptäckt som fick tidskriften Science att utse den till Årets genombrott 2011.
Från att ett positivt hiv-test var en dödsdom, kan man alltså nu med rätt kombinationsbehandling leva ett normalt liv, med en kronisk men hanterbar sjukdom.
Ändå var aids strax efter millennieskiftet den ledande dödsorsaken för personer i åldern 15–59 år, främst på grund av att läkemedlen inte hade nått de fattigare länderna. År 2023 hade dödsfallen i aids minskat till den lägsta nivån sedan toppnoteringen år 2004, delvis tack vare det ökande antalet personer som får antiretroviral behandling. I slutet av 2023 stod 31 miljoner människor på antiviral behandling globalt, cirka 77 procent av alla som levde med hiv. Medan hiv/aids pandemin var den främsta dödsorsaken på den afrikanska kontinenten år 2002, hade antalet som dött till följd av hiv/aids mer än halverats 20 år senare. Även antalet nya smittade minskar. Omkring 660 000 smittades med hiv i Afrika söder om Sahara 2022, jämfört med över 3 miljoner nysmittade 2002.
Det är läkemedlen som har gjort det möjligt att bekämpa sjukdomen på flera fronter. Dels genom att behandla de som smittats så att de inte längre smittar andra. En viktig smittväg är från mor till barn, särskilt under förlossningen, men också under amningsperioden. Svenska forskare har visat att risken att barnet smittas kan minskas kraftigt om mamman och det nyfödda barnet får en kort kur med relativt billiga antivirala läkemedel i samband med förlossningen. Man har också visat att behandling av antingen barnet eller mamman med antivirusläkemedel under amningstiden skyddade barnet så att den totala risken för smitta minskade till någon knapp procent, jämfört med upp till 40 procent utan behandling.
I dag är målet att alla kvinnor som lever med hiv ska stå på livslång behandling, och de ska då inte heller föra vidare viruset till barnen. Ett annat mål är att förebygga smitta hos de mest utsatta. Nuvarande läkemedel som ges varje dag är mycket effektiva. Men det är inte nödvändigtvis så i verkliga livet. Människor tar inte alltid sina piller. I en studie i Sydafrika uppgav kvinnor att de kände att det fanns en stigmatisering kring pillret – en sexpartner kunde anta att de tog det för att de redan har hiv eller för att de har andra partners. Här kommer lenakapavir in. Den stora poängen med lenakapavir är att det kan ges via en injektion två gånger per år. Det är ett dramatiskt nytt alternativ till att behöva ta ett piller varje dag.
I stället ser vi nu risken att förlora många års arbete och miljontals döda till följd av vad som nu händer i USA
Men trots dessa framsteg lever fortfarande drygt 9 miljoner människor med hiv utan att få behandling, nästan hälften av dem i Afrika söder om Sahara. Det skulle behövas fortsatta stora insatser för att uppnå målet att utrota hiv/aids till 2030. I stället ser vi nu risken att förlora många års arbete och miljontals döda till följd av vad som nu händer i USA.
USA tog tidigt ledningen för att bekämpa hiv/aids, både med bistånd, för att spåra och behandla sjukdomen, och med forskning för att utveckla de redskap som behövs för att bekämpa sjukdomen. År 2003 då Georg Busch den äldre var president initierade han ett särskilt program, PEPFAR, President’s emergency plan for aids relief, för behandling, prevention och forskning om hiv/aids, det största hälsoprogrammet någonsin för en enskild sjukdom. USA har sedan dess stått för en stor del av bekämpningen av hiv/aids i fattiga länder, framför allt i Afrika söder om Sahara.
Med en förskräckande hastighet raseras nu det arbetet, och det är svårt att överblicka effekterna. Nya besked kommer nästan dagligen. USAID, USAs biståndsorganisation, läggs ner, liksom PEPFAR, även om det finns uppgifter att någon verksamhet kommer att räddas.
I en färsk studie i The Lancet varnar forskarna för att minskad finansiering av hiv-arbetet kan få katastrofala följder. I studien visar de att om stödet från PEPFAR försvinner helt kan vi fram till 2030 se upp till 2,9 miljoner fler dödsfall och över 10 miljoner nya hiv-fall – siffror vi inte sett sedan tidigt 2000-tal. UNAIDS, som är FN:s samlade program mot hiv/aids, har förutspått att om PEPFAR läggs ner för gott kan vi se ytterligare 9 miljoner nya hiv-fall och mer än 6 miljoner aids-relaterade dödsfall fram till 2029.
Vad kan resten av världen göra? USA har varit den absolut största givaren, och står för mer än 70 procent av hiv-bekämpningen globalt, så det blir svårt om inte omöjligt att kompensera. För även andra länder, inklusive Sverige, har redan dragit ner sitt bistånd. Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Nederländerna har stått för ytterligare 20 procent av det internationella stödet för att bekämpa hiv. Och de har alla börjat skära ner. Lancetartikeln beräknar att om deras internationella stöd minskar med 24 procent kan det redan inom två år leda till att ytterligare 4,4 miljoner människor smittas, och 2,9 miljoner fler människor att dö. Det är ofattbara siffror. Och effekterna är redan synliga.
Redan är tusentals sjukvårdsarbetare arbetslösa, säger Anna Mia Ekström, professor och hiv-läkare som har arbetat länge i Uganda och Tanzania. Databaser har stängts ner och raderats, vilket gör att vi inte kommer att kunna mäta effekterna av nerdragningen ordentligt. Nedskärningar i hiv-behandling och förebyggande insatser kommer att leda till att utvecklingen backar 25-30 år i tiden och kosta både liv och mänskliga rättigheter för miljoner människor världen över. Störningar i tillgången till antivirala läkemedel har troligen redan lett till att viruset utvecklat resistens mot förstahandsbehandlingar hos många patienter, något som kan sprida sig globalt.
Efter att ha varit så nära är vi på väg att förlora. Lenakapavir var bara en dröm. Och som alltid kommer världens fattigaste och mest marginaliserade grupper att drabbas hårdast – de vars röster sällan hörs.
Läs mer:
Erik Esbjörnsson: Arbetet mot hiv avvecklas i världens mest drabbade land
