I min bokhylla står en tjock volym utgiven 1949 på Natur och Kultur: ”Nordisk demokrati”. Den är fylld med uppsatser om Nordens folkstyren, deras historia och hur de fungerar i partierna och parlamenten och i samhällslivet. Författare är några av dåtidens ledande nordiska samhällsvetare, humanister och litteratörer. De tre skandinaviska statsministrarna bidrar med var sitt förord. Just det, ”skandinaviska” var ordet.
Att nyfödda nationalstaten Island inte inkluderas i boken må vara, men att Finland inte räknas som en nordisk demokrati kan tyckas underligt. I synnerhet som redaktörerna vill framhäva de nordiska demokratiernas ”gemensamma grund”, i en tid när hoten i Europa påminde om åren före andra världskriget. ”En klyfta har öppnat sig mellan öst och väst”, konstaterar de, och den riskerar att göra ”den nordiska demokratin hemlös i den verkliga världen”.
En lägesbeskrivning som kunde gälla också år 2025.
Samtidigt satt ett antal skribenter och funderade över vad nordisk demokrati är för något. Bäst att lämna Finland åt sidan tills vidare. Det var för osäkert
Fast egentligen är det inte underligt att Finland uteslöts. I den verkliga världen rådde kallt krig. Och i Kreml satt Stalin. Detta var farans år för Finland, som efter nederlagen i krigen mot Sovjetunionen nästan höll på att svepas in i det kommunistiska Europa. Samtidigt satt ett antal skribenter och funderade över vad nordisk demokrati är för något. Bäst att lämna Finland åt sidan tills vidare. Det var för osäkert.
Visst är begreppet ”nordisk demokrati” lite luddigt: Men att Finland är en demokrati i Norden, och alltid har varit det, därom råder i dag inga tvivel. Också om påfrestningarna för republiken tidvis varit hårda.
Hur slingrig vägen var innan finländarna helt släpptes in i den nordiska kretsen framgår av historikern Stefan Nygårds mycket läsvärda ”Finland och Sverige på Hanaholmen. Med utblick mot Norden och världen” (förlaget PARVS). Huvudföremålet är Hanaholmens kulturcentrum utanför Nygårds hemstad Helsingfors som fyller 50 år i juni i år. Men krönikan handlar om mer än de kultur- och seminarieverksamheter som förknippas med institutioner av den här sorten, där andra exempel är Voksenåsen ovanför Oslo och Biskops Arnö vid Mälaren.
Stefan Nygård kartlägger hur tidens stora skeenden speglats i Hanaholmen. Något tar gestalt som pekar mot de två ländernas allt gemensammare framtid, den som i dag anas genom så skilda ting som Natointrädet och KAJ:s bastubadande.
Vi tar det från början. Hanaholmen fick sin ekonomiska grundplåt när Sverige 1967 efterskänkte en del av Finlands skulder sedan andra världskriget. Men, till skillnad från liknande regleringar med Norge och Danmark, handlade det här lika mycket om att betala av på en historisk skuld. Ingemar Hägglöf, vår legendariska ambassadör i Helsingfors, påpekade att vi ”ha ofta orsak att besinna hur tacksamma vi i Sverige ha skäl att vara – hur mycket slitningar, påtryckningar, förödmjukelser som besparas oss därför att vi inte gränsar till Sovjetunionen utan har ett självständigt Finland mellan oss och Ryssland.”
IB-affären, med spionage på finländskt territorium som en ingrediens, ökade på irritationen i Helsingfors
Den asymmetrin, mellan det fattigare och länge Sovjetskuggade Finland och det lyckligt lottade, rika och ofta självtillräckliga Sverige, reflekterades i det mesta som rapporterades om i svenska medier under kalla krigets decennier. Hanaholmens första direktör vid invigningen 1975 var den driftiga finlandssvenska politikern Pär Stenbäck. Sju år senare blev han utrikesminister. Jag kommer ihåg hur han i den rollen läxade upp en grupp tillresta svenska journalister: ”Varför kommer ni bara när det är politisk kris eller när ni väntar fnurror på tråden mellan oss och Moskva? Ni borde bry er om oss annars också!” (citerat fritt ur minnet).
Det här var åren för den väldiga arbetskraftsutvandringen till Sverige. ”Finnjävlarna” blev begreppet som symboliserade den vacklande svenska hållningen till en ny och växande minoritet. IB-affären, med spionage på finländskt territorium som en ingrediens, ökade på irritationen i Helsingfors. ”På det hela taget blickade Olof Palme mot världen med ryggen mot Finland, trots sina finska släktband”, sammanfattar Nygård statsledningarnas skilda perspektiv.
Hanaholmens kulturcentrum tillkom för att räta upp sådana här obalanser. Och uppgiften föll mest på finländarna, med Kulturfonden för Sverige och Finland som huvudman. Den nybyggda fastigheten i Esbos vackra innerskärgård ville först vara – och har i vissa delar förblivit – en konstfull arena för samtal, mest om kultur och i viss mån om samhällsfrågor. Ibland blev det kritik i pressen. I Sverige för att Hanaholmen ansågs betjäna ”kulturknuttarna i sina elfenbenstorn” (Britt Lindeberg i Arbetet) eller för att verksamheten ”lagts i stabilt borgerliga händer” (Yrsa Stenius i Aftonbladet). I Finland för att Hanaholmen mest engagerade finlandssvenskarna och inte ägnade sig tillräckligt åt finnarna och deras problem i Sverige.
Därför finns efter femtio år skäl att undra: Varför existerar ingen fullödig partner i Sverige?
I början av 1990-talet tog kalla kriget slut. Sovjetunionen kollapsade. Den lågkonjunktur som då följde tog sig Finland snart ur. Främst tack vare Nokia-telefonernas femtonåriga internationella succé. Den fick ett abrupt slut, men visade ändå att finländarna, i globaliseringens och it-utvecklingens tidevarv, spelade en roll i full jämnhöjd med sin omvärld. 1994 röstade de in sig i EU med större entusiasm och ansvarskänsla än vi i Sverige. Och här börjar det för oss svenskar verkligt intressanta och lärorika.
Stefan Nygård beskriver det, sett ur dagens perspektiv, som att ”medan kursernas och seminariernas format förminskats och lägerskolor och författar- och konstnärsbesök fasats ut har nya områden tillkommit”. Gunvor Kronman, Hanaholmens direktör sedan tjugotvå år, talar om att från att ha varit ”en arena är vi nu en facilitator och aktör… vi koncentrerar oss på ett antal större områden”, ofta forskningsinriktade och avsedda att aktivt påverka politik, kultur och samhälle.
De nya grandiosare planerna krävde förändrad styrning. Sverige lät sig i början representeras i direktionen av folkrörelsemänniskor, sverigefinnar och kulturföreträdare. Finland kunde välja politiker, tjänstemän och folk ur näringslivet. Vilket skvallrade om skilda förväntningar. I dag bemannas båda sektionerna mer likartat. Ändå har en grundläggande skillnad bestått. Hanaholmen ligger där det ligger och har av naturliga skäl varit mer tillgängligt för finländarna. Därför finns efter femtio år skäl att undra: Varför existerar ingen fullödig partner i Sverige?
Svaret är generande för oss svenskar. Vi har inte brytt oss tillräckligt, som Pär Stenbäck antydde. Eller varit tacksamma nog över Finlands existens, som Ingemar Hägglöf önskade. Vi har inte förstått sanningen i försvarsministern Torsten Gustafssons klassiker från 1981 under jakterna efter sovjetiska u-båtar: ”Det är tur vi har finnarna”. Vilket i dag är liktydigt med: ”Det är tur vi har Hanaholmen.”
Att spinna nätverk mellan unga inom föreningsliv, politik, förvaltning och näringsliv är en annan Hanaholmsspecialitet
I Stockholm finns Finlandsinstitutet, men dess uppgifter är begränsade. Hanaholmen kan däremot vara vidlyftigt. I åratal har man drivit det tunga projektet ”svenska.nu”, som en reaktion på språkets trängda läge inte minst i den finska skolan. Vilket både är att utmana de finsknationella Sannfinländarna – för dagen i regering – och ett medvetet brobyggande över Bottniska viken. KAJ:s framgång visar vad trafik över den bron kan betyda. Potentialen i de folkliga känslorna för släpig tango, hårdför finsk krigsfilm och Mumin ska inte underskattas. Inte heller den framtida verkan av att Bonnier News numera äger större delen av den finlandssvenska dagspressen. Våra kulturer flyter in i varandra.
Under pandemin togs det så kallade Hanaholmen-initiativet. Här får svenska beslutsfattare lära sig av finska kollegor hur försummelser inom den civila krisberedskapen kan rättas till. Det är också ett led i det tätnande försvarssamarbetet. 2019 diskuterade säkerhetspolitisk expertis, bortom den stora offentligheten, chanserna för ländernas medlemskap i Nato. Alltså tre år innan panikångesten i Stockholms regeringskansli kring Putins anfall mot Ukraina ledde till att president Sauli Niinistö och statsminister Sanna Marin fattade svenskarna i handen och ledde dem mot Bryssel. Att spinna nätverk mellan unga inom föreningsliv, politik, förvaltning och näringsliv är en annan Hanaholmsspecialitet.
Sverige saknar en liknande nordiskt framåtblickande institution. Samma brist syns inom samhällsforskningen om Norden, trots enskilda prestationer och visst vetenskapande om Östersjöområdet vid Södertörns högskola och om Öresundsregionen i Lund och Malmö. De riktigt breda satsningarna har typiskt nog gjorts i grannländerna. Särskilt vid Helsingfors universitet och dess Centrum för Norden-studier. Återigen ett utslag av Finlands oro för att hamna utanför det nordiska, precis som i fallet Hanaholmen.
Vilket bekräftar vilken tur det är att vi har de oroliga finnarna. De pekar ut den verkliga världen och framtiden för oss båda.
Bengt Lindroth är journalist och författare, tidigare på Sveriges Radio och Expressen. Hans senaste bok är ”Homo affectus. Om Sverige, Norden och folkhemstanken” (Atlas, 2024).
Läs mer:
KAJ har ingen vidare utgångspunkt för en turné
Karin Bojs: När finlandssvenskan gick varvet runt