Det finns något underligt i optiken när vi ska förstå Sveriges roll under och före andra världskriget. Det är som om man inte kan se en tydlig bild om man inte blundar på ena ögat, lite som i en skraltig kikare.
Bilden har nämligen skiftat fram och tillbaka. Åren efter kriget formulerades det som historikern Alf W Johansson benämnt ”småstatsrealismen” – vi var små och kunde inte ställa krav men gjorde så gott vi kunde för att försvara demokratin. Mot detta ställs en senare vänsteranalys som ofta förknippas med Maria-Pia Boëthius bok ”Heder och samvete” från 1991 – där Sveriges företrädare framställs som medlöpare, exportörer av järnmalm till Nazityskland och profitörer på kullager. Ställd inför sådana motstridiga verklighetsbeskrivningar brukar vi lösa det genom att säga att sanningen väl ligger ”mitt emellan”.
Men sanningen är aldrig en kompromiss. Det är mer korrekt att påstå att den är spräcklig. Det fanns knappast ett ”Sverige” under de åren, där ”tidsandan” pressat in alla i samma åsiktskorv. Lika lite då som nu.
Det är politiskt sunt att granska allt det som ur dagens perspektiv framstår som moraliskt förkastligt, som skadade demokratin och levande människor – från kullagerexport och transiteringståg till behandlingen av flyktingar. Så gör ett öppet samhälle. Väldigt lite har lämnats utanför historieforskningen, även om den politiska propagandan påstår att saker ”tigits ihjäl”. Jag har själv skrivit mycket om flyktingskräcken i förkrigs-Sverige.
Men vad som stört mig länge är hur konsekvent vi osynliggjort dem som gjorde det vi efterhand urskiljer som solidariskt eller, för att ta i: rättfärdigt. Vi står inte riktigt ut med att de fanns.
I juli 1939 skrev DNs ledarsida:
”När 30-talets svenska kulturhistoria en gång blir skriven komma namn som Mathilda Widegren, Nathanel Beskow, Gillis Hammar inte att glömmas. De ha sökt hålla vattnen öppna under den fortskridande nedisningen. (…) detta humanitära arv vore i nuvarande stund mycket fattigare utan impulserna från dessa brinnande andar, som satt in hela sin varma, rika mänsklighet för att hjälpa, trösta och ställa till rätta så långt de kunnat.”
Men nej: få känner i dag igen dessa namn. Annika Persson påminde om Nathanael Beskow i sin dubbelbiografi över honom och hustrun Elsa förra året; Gillis och Lisa Hammar och Beskow drev Birkagårdens folkhögskola, en viktig oas för flyktingar från nazismen. Det arbetet skildrade sonen Thomas Hammar i boken ”Glöm inte vårt uppdrag!” (2019). Men nu hittar jag alla namnen – också Widegrens – tillsammans med så många andra i historikern Pär Frohnerts nya, 550-sidiga storsatsning ”Hjälp våra flyktingar! Politisk och ideell hjälpverksamhet i Sverige 1933-1939”. Som han själv gång på gång konstaterar är flyktinghjälpen ett område som är illa utforskat, i såväl Sverige som internationellt. Sådana insatser har setts som ointressanta. Kanske för att vi tagit anständigheten som alltför given?
Frohnert koncentrerar sig på tre större organisationer vilka växte fram till stöd för de flyktingskaror som tvingades lämna Nazityskland efter Hitlers maktövertagande 1933. Han har främst undersökt den kommunistiska ”Röda hjälpen”, arbetarrörelsens och LO:s ”Flyktinghjälp” och den mer fristående ”Insamlingen för landsflyktiga intellektuella” med liberalen Mia Leche-Löfgren som initiativtagare. Vid sidan av dessa tre fanns andra hjälpinstanser – främst Mosaiska församlingen, som assisterade ungefär lika många flyktingar som de andra organisationerna tillsammans, och som Pontus Rudberg skrivit utförligt om. Även mindre rörelser fanns, främst inom olika kyrkor.
Som Frohnert påminner fanns det ingen egentlig flyktingpolitik före första världskriget. Däremot en utbredd misstänksamhet i breda lager mot tidiga flyktingar, främst judar från Tsarryssland. 1927 får Sverige sin första utlänningslag, bitvis präglad av rasbiologiska inslag – justitieministern bakom lagen, Johan Thyrén, var också en av grundarna av Svenska sällskapet för rashygien. Debatten om lagen i riksdagen blev hård, där inte minst socialdemokraterna tog avstånd från ”underliga tyska rasfilosofer”. Men lagen klubbas igenom, även om ordet ”ras” stryks när den omprövas 1932.
Redan 1934 uppstår en intressant debatt i riksdagen, där socialminister Möller menar att den svenska lagen rymmer en ”asylrätt” – och får bassning av högerns Axel Sundberg och Bondeförbundets C A Reuterskiöld. Det är enligt dem en feltolkning. När utlänningslagen åter görs om, 1937, heter justitieministern K G Westman från det flyktingfientliga bondeförbundet, nu i koalition med socialdemokraterna. Trots hårda debatter i riksdagen kommer den nya lagen inte att omfatta dem som flyr av ”rasskäl”. Flyktingstatus gäller främst dem som begått ”politiska brott”, alltså dissidenter. 1937 års lag blir en ofärdig kompromissprodukt som skapar ett fruktansvärt godtycke om vem som skulle släppas in under åren fram till 1942.
När flyktingtrycket ökar vaknar solidariteten. Men som Frohnert skriver får den ideella flyktinghjälpen karaktären av ”stuprör” – kommunister hjälper kommunister, arbetarrörelse och fack sådana de finner i sina nätverk, kristna hjälper kristna. Röda hjälpen, knuten till Sveriges Kommunistiska parti är först ut, och grundades som en del av det Moskvatrogna Komintern redan 1930, för hjälp åt finska kommunister. Ett problem för RH är att man arbetar utifrån Moskvadirektiv där socialdemokratin – ”socialfascisterna” – är huvudfienden. Varje ansats till samarbete, också under ett kort töväder, ses av andra organisationer som infiltrationsförsök.
Arbetarrörelsens flyktinghjälp tar form 1933 när alltfler tyska, socialdemokratiska flyktingar söker sig till Sverige. Det är intressant att det finns en särskild hjälpkommitté hos det parti som nu blir alltmer statsbärande – en kommitté som ibland kommer nära en kollision med den egna regeringens flyktingpolitik.
”Insamlingen för landsflyktiga intellektuella” har den förmodligen bredaste ansatsen och presenteras för allmänheten i ett brett upprop i oktober 1933, undertecknat av kända författare, politiker och akademiledamöter. Man upprörs framför allt av hur ett stort antal framstående forskare och konstnärer nu måste fly från ”Det nya Tyskland”. Uppropet är inte okontroversiellt – vissa högertidningar kallar det för ”skandaluppropet” och Helsingborgs Dagblad fruktade att Sverige skulle bli avstjälpningsplats för ”undermåliga”.
Bakom insamlingen står förutom Mia Leche Löfgren och medicinprofessorn Fritz Bauer också socialdemokraterna Gunnar Dahlberg, från 1936 chef för Rasbiologiska institutet, och Östen Undén – som tidvis också är minister i regeringen. (Undén är mycket närvarande i flyktingarbetet under dessa år.)
Frohnert återkommer till att man åtminstone inledningsvis inte resonerar så mycket om ifall flyktingarna man engagerar sig för är ”judar”. Rasfrågan verkar ha varit av underordnad betydelse – tills förföljelserna når orkanstyrka. Men det är en frenetisk verksamhet som utvecklas, tidvis förtvivlad, som när insamlingens initiativ att bjuda in tio tyskjudiska specialläkare med yrkesförbud 1939 (ett initiativ av Dahlberg) stöter på patrull i form av det så kallade ”Bollhusmötet” i Uppsala.
Den som arbetat i liknande rörelser i dag känner igen mycket, inte minst vad exil gör med människor. Man råkade också ut för infiltrationsförsök: Frohnert berättar om fallet Kurt Büttner, en tysk flykting som 1934 fick förtroendeuppdrag av Arbetarrörelsens Flyktinghjälp, vilket slutade med att han stack med en större summa pengar och personakter som sedan hittats i Gestapos arkiv. Fallet blev en omskriven prestigeförlust – kanske var alla flyktingar lycksökare och infiltratörer?
Frohnert väljer att avsluta sin studie i höjd med krigsutbrottet 1939 – fastän flyktingarbetet naturligtvis då går in i en mer akut fas. Det handlar inte bara om att det blir betydligt svårare för flyktingar att ta sig till Sverige när gränserna stängs, utan även om att regeringen då för första gången anslagit medel till ”flyktingars uppehälle”, blygsamma 500 000 kronor. Men åtgärden leder i februari till en mycket hätsk debatt i riksdagen. Den nazistiska ”Svenske folksocialisten” publicerade en karikatyr där finansminister Wigforss tar maten ur munnen på bleka blonda svenskar och i stället matar ett judiskt ”skäggbarn” med den halva miljonen.
Frohnerts bok är i första hand en stabilt gjuten plattform för en vidare forskningsansats. Han återkommer till hur lite som gjorts när det gäller flyktinghjälp och solidaritetsarbete. Men det som framträder på de 500 sidorna är också en bild av ett Sverige där människor vill helt olika saker, en lågmäld men intensiv politisk kamp kring vad vi kan kalla ”Kainsfrågan”. I riksdagen fasar man 1939 över att en halv miljon människor nu kan vara på flykt undan naziterrorn – ska vi ta emot allihop?
Vi är många som skrivit om sveket mot dem som hölls borta. Frohnert en av de få som skrivit om dem som försökte hjälpa. Om vi yrvaket nu börjar få syn på just dem kan det bero på att vi åter befinner oss mitt i striden om vad ”Sverige” egentligen ska stå för.
Läs andra texter av Ola Larsmo
Litteratur:
Pär Frohnert :”Hjälp våra flyktingar!” (Nordic Academic Press)
Annika Persson: ”Elsa och Natanael Beskow: En kärlekshistoria” (Bonniers)
Thomas Hammar : ”Glöm inte vårt uppdrag!” (Stockholmia förlag)
