Jag minns när jag första gången hörde talas om växthuseffekten. Det var 1975 och jag hade fastnat för en bok på gymnasiets skolbibliotek, ”Tillväxtens gränser”, en rapport utgiven av den ansedda forskningsstiftelsen Romklubben och som startat en hetsig debatt om rovdrift på naturresurser. På en sida fanns ett skrämmande diagram som visade hur förbränningen av växthusgaser ökade hisnande och exponentiellt. Det var tillräckligt för att ge en sjuttonåring ångest.
Sedan kom åttiotalet och alla tycktes glömma bort det där.
Den forskare som brukar tillskrivas insikten om att jordens temperatur ökar som en följd av eldandet med fossila bränslen är den svenske ”fysikaliske kemisten” Svante Arrhenius (1859-1927), professor vid Stockholms dåvarande högskola och Sveriges förste nobelpristagare. De rönen gjorde han redan 1895, till en början obekymrat, under studier av ”kolsyrans” (koldioxidens) egenskaper. Han återvände flera gånger till sina beräkningar, mot slutet med större oro, och de ses i dag som hans viktigaste bidrag till forskningen.
Men det var andra sidor av hans verksamhet som gjorde honom till vetenskaplig superkändis – hans breda forskningsintressen, hans lika breda populärvetenskapliga författarskap och småningom hans roll som makthavare inom Nobelstiftelsen, där han ofta hade sista ordet om vem som skulle tilldelas de alltmer prestigefyllda prisen i fysik och kemi.
Arrhenius forskningsintressen spände över vida fält – klimatforskning, vätskors elektriska ledningsförmåga, astronomi, exploatering av vattenkraft, medicinsk kemi, ett uttryck för hur breda områden en framstående forskare då kunde röra sig över utan att avfärdas som dilettant. Han blir med tiden den tidningarna vänder sig till för att få kommentarer i alla möjliga vetenskapliga frågor (Kommer Halleys komet att förgifta jordens atmosfär? Nej, svarar professor Arrhenius lugnande).
Om denne bjässe i svensk vetenskapshistoria har Jan Malmborg skrivit en nära 700-sidig bumling till biografi, ”Svante Arrhenius: Nobelpristagare, kosmopolit och klimatpionjär” (Albert Bonniers förlag), som han i efterordet själv kallar ”en ordentligt fet bok om en lagom rund man”. Malmborg har haft ett enormt material att gå igenom: brevsamlingar, protokoll, forskningsrapporter, tidningsklipp. Biografens dilemma är som vanligt vad som måste väljas bort. Malmborg har valt att lägga sitt krut på Arrhenius forskarkarriär och hans enorma, internationella kontaktnät, där nästan alla tidens kända naturvetare ingick, från Marie och Pierre Curie till Albert Einstein.
Till det mer underhållande i boken hör den allt giftigare fiendskapen med den nästan lika kände matematikprofessorn Gösta Mittag-Leffler; de verkar inte ha missat ett tillfälle att lägga krokben för varandra, inte minst i nobelprissammanhang. Men Malmborgs val att skildra hela Arrhenius karriär kronologiskt resulterar i ett recitativ över resor, studiebesök och forskarmöten världen över. För att vara uppriktig blir det en och annan konferens för mycket för att läsaren ska kunna hålla intresset på topp.
Det finns annat i ett liv, som här hamnar i skuggan av den strålande karriären. Hans första äktenskap med den begåvade Sofia Rudbeck, själv kemist, går i baklås bara efter något år: kanske för att hon tvingas in i en hemmafruroll, kanske för att hennes djupnande intresse för teosofi driver bort den hyperrationalistiske Svante. Men var låg egentligen lockelsen i teosofins hopkok av spiritism och hinduism för så många intellektuella i tiden? Det får vi inte veta.
Sofia och Svante får en son som föds efter separationen, Olle – som sedan gör högst sporadiska inhopp i berättelsen. Han är viktig för sin far och blir själv en framstående forskare, men sådant nämns i förbifarten. Varför Olle till skillnad från fadern driver ut på den politiska högerkanten antyds också bara på några rader. (Arrhenius andra hustru Maria tycks ha accepterat sin roll som ”professorska” och husmor, men skriver bitskt i brev om makens lite för stora aptit på groggar, cigarrer och god mat.)
Malmborg vill förmodligen inte spekulera om sådant vi inte kan veta, och skyndar i stället vidare till nästa internationella konferens. Problemet är att vi här mest får se medaljens framsida; mycket bladguld och hedersbetygelser blir det.
Men under den ytan ryms en mer drabbande berättelse. Man skulle kunna kalla den historien om hur utvecklingsoptimism och en grundmurad tro på vetenskapens renodlade välsignelser utsätts för ett svärdshugg. Den kunde fått större plats.
En anledning till att Arrhenius växthusteori länge hamnade i skuggan var att den arrogant avfärdades av en annan framstående svensk fysiker, Knut Ångström. Det är när Arrhenius 1906 försvarar sina rön som han kanske för första gången kommer in på det verkligt oroande i sina egna iakttagelser. Men den ogrumlade framstegsoptimismen är intakt: ”För mig ligger det ljusa och lyckliga däri, att hur långt vi än når, ska utvecklingen aldrig vara slut. Visserligen ska temperaturförhållanden och dylikt kunna bli otjänliga för liv på den planet vi nu bebor, men det är så lång tid, att detta praktiskt taget ingenting betyder.” Det sena 1800-talets starka utvecklingstro lyser ännu bländande.
Malmborg kommer under resans gång in på hur denna utvecklingsoptimism alltmer stramar och hur skallen tidvis lyser genom huden. Också en liberal och demokratiskt sinnad opinionsbildare som Arrhenius hamnar tidvis nära det vi i dag urskiljer som tidens destruktiva malströmmar.
Malmborg redovisar hur Arrhenius fascineras av filosofen Herbert Spencer, som i Darwins efterföljd myntade uttrycket ”survival of the fittest” – och som i likhet med vår tids Elon Musk ansåg att empati och medkänsla var det moderna samhällets värsta svaghetstecken. De fattiga borde dö, de rika frodas och de så kallade ”naturfolken” tyna bort. I dag är Spencer i stort sett glömd, men hans betydelse i tiden kunde knappast överskattas. En annan av fascismens föregångare Arrhenius fascineras av och även umgås med – Malmborg kallar dem bägge för ”husgudar” – är biologen Ernst Haeckel, en av de framstående forskare som med tiden förvandlade sig till rasbiologer.
Möjligen är det respekten för dem som gör att Arrhenius 1909 är med om att grunda ”Svenska sällskapet för rashygien” – en organisation med två uttalade mål. Instiftandet av ett svenskt rasbiologiskt institut, som blev verklighet 1922 – och steriliseringslagar för att beröva ”sinnesslöa” rätten att fortplanta sig. (De lagarna kom till 1934 och 1941.) Malmborg förbigår det som en kuriositet, och Arrhenius verkar inte heller ha engagerat sig särskilt. Men sällskapet bildar en viktig nod i det vetenskapliga nätverket – bland dess stiftare fanns blivande rektorer för landets två universitet och en framtida justitieminister. Det var en maktfaktor som i namn av vetenskaplig kompetens fordrade ingrepp i ”samhällskroppen” på det sätt Spencer förespråkat.
Det stora grundskottet mot tidens tro på de vetenskapliga genombrottens undantagslöst välsignande karaktär var förstås första världskrigets utbrott. Malmborg berättar om hur Arrhenius kollega, den tysk-svenske kemisten Hans von Euler-Chelpin, helt enkelt får tjänstledigt från Högskolan för att tjäna i tyska armén – och hur han under kriget, genom förmedling av Sven Hedin, lånas ut till Osmanska riket (Malmborg skriver ”Turkiet”) där han troligen deltar i folkmordet på armenier.
Ett annat mörker i tiden sprider sig från Vetenskapsakademiens beslut att ge Arrhenius tyske vän och kollega Fritz Haber 1918 års kemipris. Han fick det för en process som möjliggjorde konstgödsel – men han var också uppfinnare av den stridsgas som dödade ungefär 100 000 soldater i skyttegravarna, något han som patriot sade sig vara stolt över. Priset väckte starka protester från bland andra Arrhenius vän Hjalmar Branting.
Hos Malmborg är Arrhenius i det längsta framtidsoptimismen och vetenskapstron personifierad. I de memoarer Arrhenius gav ut samma år han dog, 1927, blir hans eget bokslut också att ”min levnad har varit ovanligt ljus och lyckosam”.
Därför är det intressant att se hur han när han återvänder till sin egen växthusteori nu anar skuggor över vägen. 1919 skriver han, med betydligt större oro än något decennium tidigare, i boken ”Kemin och det moderna livet”: ”Vi levde intill krigsutbrottet i en tid av feberaktig utveckling. Under loppet av tio år förbrukade vi lika mycket stenkol som under människosläktets hela föregående tillvaro (…). Röster har därför höjts, som frågade vart det skulle gå, om vi fortsatte på detta sätt. Likt vansinniga slösare förstör vi vad vi fått i arv från våra fäder, och våra efterkommande ska ställa oss tillrätta för att vi har förskingrat deras rättmätiga arvedel.”
Förmågan att ta till sig den sortens smärtsamma insikter är nog själva kärnan av den rationalitet Arrhenius såg som sin livsprincip.
Läs andra texter av Ola Larsmo
