”Dumpa inte ditt skräp här.” Det budskapet förmedlas i olika formuleringar genom otaliga skyltar på den japanska landsbygden. Här och var gör de skäl för sin existens. När jag under ett halvårs tid vandrar genom Japan – först till den nordligaste punkten i Hokkaido, sen till den sydligaste punkten i Kyushu – stöter jag på allt från cigarettpaket och petflaskor till dumpade vitvaror, oljetunnor och hela fordon. Skyltarna blir en oväntad konstant i ett annars skiftande landskap. Fågelläten och vegetation förändras längs vägen. Risfält blir till potatisåkrar, teplantager blir till rättikeodlingar. Men alltid samma skyltar. Vid vägkanter, skogsbryn och vattendrag. En evig uppmaning om att vara varsam med naturen.
Det kan verka märkligt att japanerna skulle behöva dem, givet hur beryktade de är för sin renlighet och harmoni med naturen. I ”Zen and Japanese culture” (1959) beskriver D T Suzuki hur kärleken till naturen genomsyrar den japanska kulturen. Trädgårdskonstens minutiösa arbete, där varje sten, växt och vattendrag omsorgsfullt placeras för att skapa en förhöjd form av natur. Haikudikterna som enkelt och precist, med beskrivningar av blommande körsbärsträd och höstens fallande löv, fångar naturens förgänglighet. De allestädes närvarande badhusen som erbjuder både rening och en närhet till naturliga element.
Samtidigt är det inte konstigt om Japans invånare ser naturen som en deponeringsplats, till för att tjäna människan. Varför inte dumpa hushållssopor och elavfall i naturen när landets myndigheter och industrier behandlar den på samma sätt? På 1950-talet gav ett kvicksilverutsläpp från företaget Chisso upphov till Minamatasjukan, en humanitär och ekologisk katastrof som människorna och naturen i området fortfarande inte har hämtat sig från. 2023 påbörjade elbolaget Tepco med stöd av japanska myndigheter, trots protester från lokala fiskare, miljöorganisationer och grannländer, dumpningen av över en miljard liter svagt radioaktivt – förmodligen säkert – spillvatten från det havererade Fukushimakärnkraftverket. Däremellan har oräkneliga illegala dumpningar och ekologiska katastrofer skett. Ofta har de ansvariga företagen kommit lindrigt undan, medan lokalbefolkningen tvingats lida konsekvenserna.
Den japanska naturen har de senaste decennierna genomgått en drastisk förvandling
Den japanska naturen har de senaste decennierna genomgått en drastisk förvandling. Författaren och Japankännaren Alex Kerr berättar i ”Dogs and demons” (2001) hur Japan sedan andra världskrigets slut utmärkts av en skenande drift att omforma och kontrollera landets natur. Ingenting får lämnas åt slumpen eller naturens gilla gång.
När boken skrevs hade mer än 40 procent av Japans skogar ersatts med monokulturer av cypress och japansk ceder. Mer än hälften av den japanska kustremsan har på olika sätt modifierats med cement – ett arbete som kom att intensifieras efter den stora tsunamin 2011 – och det är i dag svårt att hitta orörda stränder utan betongstrukturer i synfältet. Stora delar av landets bergväggar har cementerats och så gott som alla floder har modifierats genom kanaliseringar, dammar och betongförstärkningar. Åtgärder som kostar betydligt mer i pengar, ekosystem och sköna vyer än den lilla kontroll de erbjuder över naturen.
Den japanska relationen till naturen rymmer en dubbelhet som går igen i resten av världen. Naturen höjs till skyarna inom konst och kultur, med hjälp av dikter, fotografier och målningar, men det är människans representationer och idealbild av naturen som älskas snarare än naturen själv. Skyltarna på den japanska landsbygden är en påminnelse om denna motsägelse: samtidigt som naturen hyllas behandlas den med likgiltighet eller som någonting som väntar på att omvandlas och kuvas av människan. I människans geologiska tidsålder, antropocen, har detta blivit ett globalt fenomen. Utsläpp, mikroplaster och växthusgaser har spridit sig till världens alla hörn och den en gång orörda naturen har ersatts av människans natur.
I Sverige utgör urskog 0,3 procent av landets skogsareal. Största delen av våra skogar är kulturskog, skapad och brukad av och för människan. Den stadsbo som säger sig älska att gå i skogen syftar sannolikt på de vårdade och behagliga skogarna med iordninggjorda stigar, inte de för människan obekväma urskogarna.
Bortom städerna finns närheten till åkrar och boskapsdjur, som även de är skapade av människan. Tamhöns har avlats fram för sina värpegenskaper och sin kötthalt. Till skillnad från sina vilda förfäder djungelhönsen kan de inte flyga – behändigt för människan. Kossor kommer från den nu utdöda uroxen – den sista dog år 1627 i Polen.
Katter och hundar har gått igenom en liknande process för att möta människans behov och konkurrerat ut sina vilda föregångare. Boskapsdjur och människor står nu, enligt en studie i tidskriften PNAS från 2018, för 96 procent av biomassan av alla jordens däggdjur. De vilda däggdjur som gärna framställs som symboler för naturen utgör resterande 4 procent.
Nästan alla grödor som konsumeras i dag har formats av mänsklig påverkan
Den som värnar om sin närhet till naturen genom att äta naturligt finner i matbutikernas frukt- och grönsaksdiskar inte heller prov på natur så mycket som människans uppfinningsrikedom. Nästan alla grödor som konsumeras i dag har formats av mänsklig påverkan. Äpplen och bananer, gurka och majs – alla har genomgått omfattande mänsklig förädling för att bli vad vi känner dem som i dag. Deras vilda, ursprungliga former skulle vi betrakta som oätliga. Blomkål, broccoli och alla andra former av kål skapades från vildkål och existerar inte naturligt. Våra älskade jordgubbar uppfanns genom att korsbefrukta smultron på 1700-talet. Den ursprungliga naturen har reducerats till en parentes.
Människans behandling av naturen är antropocentrisk per definition. Detta går inte att komma undan ens om vi lyckas undvika de mest vårdslösa och själviska fallgroparna. Även i våra bästa intentioner om att rädda naturen får resultatet ofrånkomligen en mänsklig prägel eftersom vi inte kan se bortom vår moral, vårt förnuft och våra kognitiva begränsningar.
När det amerikanska bio- och genteknikföretaget Colossal Biosciences säger sig ha som målsättning att senast år 2028 återuppväcka den utdöda mammuten ska det inte tolkas alltför bokstavligt. Det är inte den faktiska arten mammut som, om allt vill sig väl, återigen kommer vandra på denna jord utan en ny art som pusslats ihop av arvsmassa efter idén och kunskapen om mammuten. Resultatet blir människans mammut som bara behöver likna vår bild av en mammut för att projektet ska betraktas som lyckat.
Problemet med människans goda intentioner är att de alltid är färgade av människan, vilket inte nödvändigtvis är gynnsamt för naturen. Engagemanget för djurens rätt är långt större för de djur som bär mänskliga drag eller som talar till människans empati eller estetik, så kallade karismatiska arter. Det innebär att de största resurserna riskerar att vigas åt smarta delfiner, människoliknande apor, gulliga koalor eller ståtliga tigrar. Samtidigt förbises mindre tilltalande djur, såsom insekter och amfibier, trots att de kan vara avgörande för den biologiska mångfalden.
Martha Nussbaum gör i ”Rättvisa åt djuren” (2024) ett försök att utveckla ett nytt moralsystem, förmågeansatsen, för djurens rättigheter som kringgår bristerna i rådande synsätt. Enligt henne duger det inte att bara begränsa djurens lidande enligt utilitarismen eller att rangordna djurens värde efter hur lika de är människan och belöna dem därefter. I stället menar Nussbaum att vi bör fokusera på varje arts unika sätt att leva och se till att de har möjligheten att blomstra enligt deras särskilda förmågor och behov – till exempel genom att ge elefanter möjlighet till sociala band eller fåglar till möjligheten att flyga fritt.
Samtidigt förblir detta ett mänskligt värdesystem, ytterligare en konstruktion som i slutändan formar djurens tillvaro och avgör vilken natur som tillåts växa fram. Människan kan vara barmhärtig i sitt härskande men kommer inte undan att härska.
I takt med att möjligheterna till genmodifiering och klimatmanipulering ökar tar människan i allt högre grad på sig rollen som världens arkitekt
Den romantiska idén om en natur som är orörd och fristående från människan, så som den målas upp i William Wordsworths hyllningar till naturens själ eller Henry David Thoreaus längtan efter vildmarkens renhet, har mist sin relevans. I det hänseendet finns det ingen natur kvar att rädda – det vi kallar natur är redan en produkt av vår påverkan. En måhända dyster tanke, men nödvändig för att kunna upprätta en ärlig och hållbar relation till den jord vi lever på och är beroende av. I takt med att möjligheterna till genmodifiering och klimatmanipulering ökar tar människan i allt högre grad på sig rollen som världens arkitekt. Därmed kommer våra framtida val om vilken natur som ska skapas – och för vem – spela en ännu mer avgörande roll.
David Thurfjell driver i ”Granskogsfolk” (2020) tesen att naturen, en plats för andlighet och tillflykt, har blivit svenska folkets nya religion. Naturen fortsätter att förundra och inspirera. Men när denna natur är formad av oss själva blir det i förlängningen en religion där vi dyrkar vår egen spegelbild.
Utanför ett badhus i japanska Hakone där de varma källorna erbjuder en idealiserad bild av naturen – ren, ordnad, kontrollerad – möter jag en annan verklighet. På betonggolvet rör sig en kackerlacka, ryckigt och vämjeligt, en påminnelse om det vi helst vill glömma. Den frodas trots människans förakt och bästa försök att göra sig av med den. Den är inte vacker, inte idealiserad, men den visar att naturen, trots allt som människan gör mot den, inte alltid kan kuvas.
Thomas Wedérus är fil mag i psykologi och kulturskribent
