Sillen går till. I stim som kan vara så enorma att havet mörknar väller den in mot kusterna och skärgårdarna. Ibland är de glimmande fiskarna så många och tätt packade att de går att hiva upp med hinkar direkt från strand. Fram med näten. Varparna. Pris ske Gud! Silver ur djupen i till synes outtömliga drivor till räddning för ett hungrande folk! Och så jobben: Pigor och drängar drar in från det efterblivet agrara riket för att hugga i med fiske och rensning och saltning och tillredning av den stinkande näringstäta fiskoljan som kallas tran.
Med sommarens silluncher i minnet, en bit in i höstens surströmmingssäsong och i väntan på perioden för nästa sillfrosseri – julhelgen – läser jag en monografi över arten och tar del av sådana här beskrivningar av dess samhällsekonomiska roll genom tiderna.
Boken ”Sill: Berättelsen om havets silver” (Carlssons), författad av biologen Stefan Edman och arkeologen Tomas Andersson, djuplodar verkligen artens geografi, zoologi och historiska och nutida ekonomi. Sett till kompositionen är den minerad med upprepningar och på sina ställen ett pinsamt frejdigt bildspråk. Men det är omöjligt att inte bli fascinerad av hur betydelsefull för mänskligheten denna fisk har varit och är, fast den kan te sig så blank och anonym.
Familjen sillfiskar har mängder av arter men i boken är det fokus på ”den vanliga” sillen, clupea harengus på latin, med dess underart clupea harengus membras, strömmingen alltså. Även släktingen skarpsillen, som Linné döpt till Sprattus sprattus, får en del uppmärksamhet.
När det gäller sillen i kulturen redogör författarna lite pliktskyldigt för några döda poeters bidrag inom silldiktningen, i prosan lyfts bland andra Selma Lagerlöf fram. Hon hade tydligen släktförankring på västkusten – en bror – och hämtade där miljöintryck till sin stora roman ”Herr Arnes penningar” som med bokens beskrivning ”utspelar sig under det sena 1500-talets stora sillperiod … på Marstrands gator och krogar”.
Framför allt saknar jag den klassiska snabbmatskulinariska scenen från Bo Widerbergs ”Mannen från Mallorca”
Men författarna har missat en del omistliga sillkulturella verk. Till exempel sången ”Östersjön: Den lilla sillen” – ett populärt inslag på föräldraledighetsaktiviteten bebissång eller babyrytmik (för den som inte vet hur en sådan sångstund går till: läs skräckskildringen i Karl Ove Knausgårds ”Min kamp 2”). Framför allt saknar jag den klassiska snabbmatskulinariska scenen från Bo Widerbergs ”Mannen från Mallorca”, där de två snutarna spelade av Sven Wollter och Tomas von Brömssen, käkar knaperstekt strömming på knäckemacka eftersom Brömssens buttre karaktär bestämt sig för att inte gynna det internationella monopolkapitalet, det vill säga McDonald’s ostburgare.
I övrigt finns det mesta om sillen som fenomen i denna bok. Siffrorna som läggs fram om artens numerär och kommersiella omsättning ter sig svindlande, i dess överflöd närmast bibliska: att den räddat människor från svält i långa perioder gör förstås sitt till för laddningen.
Det talas om sillen som ”simmande och stimmande tillsammans med miljarder kamrater” i djupen, och slås fast att den är ”planetens vanligaste ryggradsdjur”. Det talas med oro om Östersjöströmmingen som är så full av dioxiner att den måste avgiftas på speciella anläggningar och därefter bara kan bli till fisk- och djurfoder, och om hur ett hållbart fiske skulle kunna se ut. Vilket verkligen behövs: Nyligen larmade EU:s fiskekommissionär Costas Kadis om det svåra läget speciellt för strömmingen och skarpsillen i Bottenviken och Bottenhavet: ”De här bestånden är på några av de lägsta nivåerna som hittills uppmätts, sade Kadis enligt TT. ”Att förlora dem vore katastrofalt.”
Ända detta glimmer, och sillens oavbrutet näringsgivande historia. Där en av startpunkterna är 6800 till 5400 före Kristus, vid en kustboplats på Själland i nuvarande Danmark. Vid en arkeologisk utgrävning görs där ”ett av de äldsta arkeologiska fynden i norra Europa som påvisar att sill utgjort människoföda”.
Hoppar vi framåt kronologiskt och upp till Mälaren finns exemplet med den vikingatida handelsplatsen Birka. Vid en utgrävning fann man flera ton av djur- och fiskben och där sillens var de vanligaste bland havsfiskarterna. Författarna ställer sig frågan: Är fyndet ”ett bevis på en tidig utvecklad fiskhandel med södra och västra Östersjön?”. Eller kommer de där benen från strömming som fångats lokalt?
I boken beskrivs detaljerat hur industrin i och kring särskilt Bohuskusten under 1800-talet blev ett ”sillens Klondyke” i perioderna då stimmen vällde in. Sluga ”sillbaroner” blåste upp sina förmögenheter förstås, men intressant nog nämns också epoker i sillfiskets historia då den ekonomiska fördelningen av förtjänsten delats rakt av mellan fiskarna som slitit på båten i fråga.
Men sedan, och det är detta som verkligen griper tag under läsningen, när sillen inte längre gick till som förväntat och under långa tider var försvunnen: Människor som svältande drar omkring som skuggor på kobbarna, ett slags mänskliga sillzombies isolerade från fastlandet och insjuknade i kolera, nedgångna av superi i en fullständig ”sillkollaps”.
Efter trettiett år i mental skymning går Wilhelm von Wright ur tiden sommaren 1887 på Orust. Och det är sillens fel
Här finns också en rad fascinerande sillöden. Som det den finlandsfödde fågelmålaren Wilhelm von Wright drabbades av, efter att ha dykt upp i Bohustrakten på 1830-talet, i färd med att med sin förfinade akvarellteknik skapa det illustrerade praktverket ”Scandinaviens fiskar”. Med tiden blir han tjänsteman i egenskap av Bohusläns fiskeriinstruktör, men via sitt myndighetsutövande får han fiskarbefolkningen emot sig, knäcks av deras vrede över reglementet, och försvinner in i en sängbunden depression. ”Efter trettiett år i mental skymning går Wilhelm von Wright ur tiden” sommaren 1887 på Orust. ”Och det är sillens fel.”
Det slår mig att det finns ytterligare ett sillkulturellt exempel som inte nämns i boken och inte kan bortses ifrån när det handlar om människans förhållande till arten.
Hör här: ”… i själva verket vet vi ingenting om sillens känslor”. Citatet kommer från den tyske författaren W G Sebalds hybridroman ”Saturnus ringar: En engelsk vallfart”. Den kom i svensk översättning 2007 och finns i nyupplaga (övers. Ulrika Wallenström, Albert Bonniers förlag). I boken gör det melankoliska berättarjaget en fotvandring längs den engelska östkusten och dess postindustriella, förfallsmärkta landskap. När han når trakten kring staden Lowestoft, erinrar han sig fiskets betydelse för regionen och sillfiskets historia, inklusive rovdriftens och miljöförstöringens effekt på bestånden.
På författarens speciella mixed media-vis, fälls svartvita fotografier in i texten, och i sektionen om sillen visas vad som verkar vara ett vykort från sillfiskets svunna heydays, dess goda dagar, märkt med texten ”A morning catch of Herring, Lowestoft”: en sillfångst av enorma mått liggande i drivor på ett magasinsgolv, flankerad av fiskare i stövlar varav vissa ställt sig mitt i det döda blänkande överflödet.
Några sidor senare i berättelsen sker så den visuella chocken: över ett helt uppslag visas ett fotografi av mängder av döda människokroppar, bara delvis övertäckta liggande i en skog. Ingen källanvisning eller bildtext finns, men det kan konstateras att det är ett fotografi från koncentrationslägret Bergen-Belsen, taget i maj 1945.
I texten som följer kommenteras inte fotografiet, men berättas om en major som återvänt till sitt gods i trakten efter att ha deltagit i befrielsen av just detta koncentrationsläger under andra världskriget.
”Fiskar kan bli deprimerade och känna smärta”, som SVT meddelade 2021
Vad är då detta? Vill W G Sebald med sin fotoföljd relativisera Förintelsen? Det ter sig uteslutet eftersom han författarskapet igenom envetet blottlagt folkmordets traumatiska följder och angripit sin föräldragenerations försök att dölja det som skedde.
Återstår vad då? Allra mörkast denna läsning: Att det inte är samma sak, men samma mekanism, som gör det möjligt för människor att se allt levande i naturen som varor att fritt från reflektion exploatera och konsumera, som får människor att såväl skövla fisken i haven och faunan på land, som att i krig förinta varandra.
Eller å andra sidan och ljusare: att sillen, med Sebalds hjälp, höjs upp från djupen till vår egen existentiella nivå.
Det skulle oavsett vilket göra honom till något av en antiantropocentrisk författare som ifrågasätter mänsklighetens överhöghet. Och som dessutom föregrep (han dog 2001 i en bilkrasch) forskningsrönen om fiskars möjligheter till emotioner: ”Fiskar kan bli deprimerade och känna smärta”, som SVT meddelade 2021.
Ändå lär vi aldrig någonsin få veta det man efter läsningen av dessa båda böcker kanske undrar allra mest, medan man rör om med gaffeln bland löksillsbitarna virvlande i sitt spad:
Hur känns det att vara en av alla dessa stimmets silverkroppar, som rör sig så perfekt synkroniserat tillsammans genom djupen och upp mot ytan i natten för att sätta i sig lysräkorna de jagat upp? Hur är det att röra sig så tätt att fjällen tidvis lossnar och glittrar över alla de andra likt fasetterna på ett fullpackat dansgolv där en diskokula snurrar runt, tills man snärjs i ett garn?
