På tisdagen var det nitton (!) år sedan vi fick det senaste livstecknet från Dawit Isaak. Samma dag tilldelades han Edelstampriset med motiveringen att ”…han var en modig journalist som vågade publicera öppna brev med krav på demokratiska reformer i Setit.” Setit var den tidning som Dawit Isaak skrev för och var delägare i, 2001 stängdes den ned av regimen, som därtill fängslade alla kritiska journalister.
Men journalisten, dramatikern och regimkritikern Isaak kunde förstås inte själv ta emot priset eftersom han sitter inspärrad. I stället var det hans dotter Betlehem Isaak som gjorde det i Riddarhuset i Stockholm.
Föreställ er detta att växa upp utan någon naturlig kontakt med sin far, som hjälper till med läxorna, som följer med till idrottsaktiviteter på kvällarna, som både tröstar och bannar.
Föreställ er också att vara en pappa som under nitton år inte får veta något om hur det går för barnen, inte får utbyta åsikter och skämta på föräldrars vis. Betlehem, Danait och Yoran – så heter Dawit Isaaks tre barn.
Varför just nitton år? Jo, i november 2005 försämrades Dawit Isaaks hälsa så pass att den despotiska regimen i Eritrea tillät honom att uppsöka sjukvård mellan den 19 och 22 november. Då passade han även på att ringa sin familj i Göteborg.
– Jag kommer hem snart, sa han.
Samtalet varade bara i några minuter. Det blev tung stämning i huset, berättar Betlehem för mig nitton år senare.
Och Danait minns än i dag sin pappas ord.
– Min pappa pratade svenska med mig. Jag pratade tigrinja med honom. Han sa: ”Du behöver inte prata tigrinja!”
De pratade om Valhallabadet i Göteborg dit Danait tycker om att gå.
– När jag kommer hem ska vi åka till simhallen, sa Dawit Isaak.
han hade aldrig blivit en kugge i den tysta diplomatins misslyckade apostlar på Arvfurstens plats.
Vi var många i Sverige som tolkade Dawits telefonsamtal som att han var fri och på väg att förenas med sin fru och sina barn.
Ödes vindar ville annorlunda. Snart blev det uppenbart att vår kunskap om despotiska staters anatomi varit bristfällig. Kort efter telefonsamtalet fördes Dawit Isaak tillbaka till sin fängelsecell någonstans i Eritrea. Det var den 22 november 2005.
Den då sjuåriga flickan Danait och hennes syskon har nu väntat i mer än två decennier på att deras pappa ska komma hem till Sverige. Många gånger har jag tänkt att Dawit Isaak skulle ha varit på fri fot om Sverige i Eritrea hade haft en diplomat av den modige Harald Edelstams kaliber.
Att just Dawit Isaak får Edelstampriset bär inte bara på en stark symbolik utan också på flera budskap. Först och främst att ambassadören Harald Edelstam aldrig hade övergett en svensk medborgare i det land – Chile – som han tjänstgjorde i, han hade aldrig blivit en kugge i den tysta diplomatins misslyckade apostlar på Arvsfurstens palats.
Hade vi haft en Harald Edelstam i vår samtid hade Dawit Isaak antagligen varit en fri man för länge sedan.
Läs mer:
Björn Wiman: De kom för Marcus och Martinus – och mötte Dawit Isaak