Bara den som levt under en sten kan ha missat den flod av kvinnohistoriska hjälteböcker som förlagsbranschen släppt lös över läsarna de senaste tio åren. Med start i den monumentala succén ”Godnattsagor för rebelltjejer” 2016 har mängder av titlar getts ut där kvinnor som brutit mot patriarkatets normer listats, skildrats och hyllats.
Böckerna är populära presenter, till unga födelsedagsbarn, konfirmander eller studentskor som antas bli inspirerade av redogörelser över historiska kvinnoliv där vikten av att följa sina drömmar alltid är kärnbudskapet.
Lagom till att 2025 års kull av studenter firas hoppar nu gamla vänsterförlaget Ordfront på den slitstarka kommerstrenden. Med Per J Anderssons ”Historiska resenärer. 12 kvinnor som erövrade världen” presenterar man en till genren mycket typisk samling berättelser om fantastiska kvinnor. ”Nyfikna, sökande, oförvägna, observanta, före sin tid… och bortglömda!”, slår Andersson fast om sina huvudpersoner i förordet.
Några av dem heter sådant som Fredrika Bremer, Nellie Bly, Beryl Markham och Tyra Kleen och är redan gediget skildrade i såväl biografier som forskning. Men ”bortglömda” är de enligt Andersson tydligen i alla fall.
Ordvalet är typiskt för den populärvetenskapliga trend som kallas ”herstory”. Att lyfta fram kvinnor från förr under förespeglingen att den patriarkala historieskrivningen förbisett dem presenteras där som en feministisk handling.
Ofta blir den dock ganska kontraproduktiv. Inte bara för att den tenderar att ignorera det kvinnohistoriska arbete som redan gjorts, utan också för att den så lättvindigt lånar sig till ett liberalt narrativ där kvinnors strukturella underordning alltid går att slå sig fri ifrån bara man är en tillräckligt stark, handlingskraftig individ. På detta sistnämnda är ”Historiska resenärer” ett bra exempel.
I de mycket översiktliga tolv kapitlen skildras alla från den stenhårda vikingakvinnan Gudrid Torbjörnsdotter till den taiwanesiska hippieförfattaren San Mao som först och främst utpräglade individualister, vars egensinne och stridbarhet tagit dem ut i världen.
Författaren misslyckas med att förankra varje individ ordentligt i historien och därmed också med att göra berättelserna betydelsefulla som mer än kuriosa
Andersson försöker diskutera sina huvudpersoners rasism. Men varje gång problem uppstår hastar texten snabbt vidare, precis som när det gäller de resande, vita kvinnornas egna levnadsvillkor. Författaren misslyckas med att förankra varje individ ordentligt i historien och därmed också med att göra berättelserna betydelsefulla som mer än kuriosa.
Fokuset ligger i stället på de enskilda resenärernas ”lust” och ”längtan”. I att skriva fram resandet som en kraft i sig, en inneboende energi som drivit dem ut på vägarna. Precis som i resejournalistiken tycks berättelserna sakna annat ärende än att vilja väcka ett pirr i läsaren att själv packa väskan. Något som i sig förstås inte är fel. Men det resulterar också i en lättviktig typ av litteratur, som nog egentligen hade passat bättre i annat format.
Som Jenny Lindh redan tipsat om här i DN finns ”Historiska resenärer” även som ljudboksserie. Där kommer antagligen de här skissartade porträtten bättre till sin rätt.
Läs fler texter av Sara Martinsson och andra av DN:s bokrecensioner.