Ibland blir ett ämne så angeläget och viktigt att det riskerar att växa sig ur romanformen – det får helt enkelt inte plats inom fiktionen. I Chika Unigwes andra bok på svenska ”Svartsystragatan”, också den i översättning av Hanna Axén och utgiven av Flo förlag, pockar temat verkligen på uppmärksamhet – nigerianska kvinnors erfarenheter av sexarbete i Europa. Unigwe är född i Nigeria, men har bott sitt vuxna liv i Flandern, och numera är hon verksam i USA.
Emigration och smärtsamma förflyttningar har de fyra kvinnorna i ”Svartsystragatan” gemensamt, och Unigwe berättar deras historia genom att låta en allvetande berättare röra sig mellan kvinnorna i både tid och rum – ibland genom att vara mycket nära sina huvudpersoner, ibland genom att blicka långt in i framtiden och avslöja det öde som väntar.
Hur gör man roman av ett ämne som trafficking – utan att vara en del i ett pågående utnyttjande?
I ett långt ”Författarens tack” lyfter Unigwe fram de namnlösa nigerianska sexarbetarna som svarat på hennes frågor om deras liv – det råder inget som helst tvivel om att romanens stoff vilar på en tung grund av fakta. För hur gör man roman av ett ämne som trafficking – utan att på olika sätt vara en del i ett pågående utnyttjande?
Unigwe har valt en respektfull lojalitet i gestaltningen av de kvinnor hon följer, utan att förenkla dem – och utan att frossa i grafiska scener från deras liv som sexarbetare. Det är ett lyckat drag.
Var och en av kvinnorna får träda fram med sin historia, hur de på mer eller mindre slumpartade vis kommer i kontakt med hallicken Dele, som genom att locka med goda möjligheter att tjäna pengar i Belgien försätter kvinnorna i en hopplös ekonomisk skuld. Sisi, Joyce, Efe och Ama har olika skäl att vilja komma bort från Nigeria, såsom arbetslöshet, svåra familjeförhållanden, incest och brutala krigstrauman.
De går inte naivt in i kontraktet med Dele, men han förespeglar dem en annan framtid i det nya landet än den som faktiskt väntar. Och de bär alla på förhoppningar att det ska gå att ta sig ur den fångenskap som sexarbetet innebär, att de i framtiden ska kunna förverkliga de drömmar som fick dem att lämna Nigeria. Fast först ska enorma summor betalas av både till Dele och bordellmamman Madam varje månad.
Men det som är textens styrka blir också dess svaghet. Det är ett så stort stoff, så många drabbande livsberättelser som ska fogas in i romanen och ibland tänker jag att det litterära reportaget hade fungerat allra bäst – att helt enkelt låta de namnlösa nigerianska sexarbetarna få berätta sina historier för Unigwes bandspelare – måhända fragmentariskt och osammanhängande, men utan krav från romanens struktur att berättelsen ska hålla ihop, följa en intrig.
Samtidigt är det en så viktig bok, en text som i fiktionens form inte bara låter de fyra huvudpersonerna framträda med sina tagna namn som prostituerade, utan också med sina ”riktiga” namn och öden, så att hela deras liv blir upprättade och synliggjorda. Men jag hade gärna sett hur romanen om Sisi, eller romanen om Ama, om Joyce, eller om Efe hade fått tillåta sig ännu större friheter språkligt och i kompositionen – att få med ”allt” om så pass många huvudpersoner innebär ofrånkomligen att texten blir sammanfattande och rapsodisk.
Med det sagt finns det också något ärligt i Unigwes robusta romanform – det kan bli cyniskt med litterära lekar och språkfinesser i beskrivningen av de utsatta sexarbetarnas liv – att bara berätta var och ens historia (med vissa kronologiska hopp i cirkelkompositionen) låter tematiken gå före estetiken – och ibland är det angreppssättet det mest uppriktiga och uppfordrande.
Läs mer:
Chika Unigwes noveller är fulla av erfarenhet och oväntade vändningar