Den serbiske politikern Radovan Karadzic kommer att tillbringa återstoden av sina dagar i fängelse.
Men under vintermånaderna 1992 höll han till i presidentsviten på Hotel Holiday Inn i Sarajevo.
Där drog han och hans serbiska meningsfränder upp linjerna för hur den bosniska huvudstaden skulle intas om landet vågade utropa självständighet.
Varje dag vid lunchtid tog de en paus från krigsplaneringen för att äta på Narodni Restoran med utsikt över parlamentsbyggnaden i glas.
Faruk Titoric var strax över 20 år och jobbade som servitör på hotellrestaurangen. Ett lunchpass föll det på honom att servera männen. Han presenterade menyn: bosnisk kycklingsoppa, bosnisk köttstuvning och turkiska dolmar.
Radovan Karadzic naglade fast honom med blicken och frågade: Inga serbiska rätter?
– Jag visste inte riktigt vad serbisk mat var, så jag räckte över min penna och mitt block, säger Faruk Titoric.
I tre och ett halvt decennium har han trakterat Holiday Inns gäster. När vi möts har han precis klivit av ett arbetspass och bär fortfarande den svarta butleraktiga uniformen.
I blocket som han snart återfick hade Karadzic skrivit att sällskapet önskade serbisk kycklingsoppa, Karadjordjes schnitzel och serbisk sallad utan ost.
Det var inga som helst problem, kockarna på Narodni Restoran kände väl till rätterna. De hade tillagat dem många gånger förut, bara kallat dem för andra saker.
– Möjligen borde jag ha anat vad som var på gång, men jag var så ung och det nationalistiska språket så främmande för mig. Senare stod det klart att Radovan Karadzics plan var att göra Holiday Inn till serbernas högkvarter i Sarajevo.
Några veckor efter den där lunchen vintern 1992 röstade det multietniska Bosnien-Hercegovina för att lämna Jugoslavien. Kaos utbröt i landet. Bosniska regeringsstyrkor stormade Holiday Inn, men då hade Karadzic och hans män redan hunnit fly. Kort därefter utsågs han till president för den nybildade entiteten Republika Srpska.
I maj samma år omringade bosnienserbiska styrkor Sarajevo. Transporterna in till huvudstaden skars av, elsystemen och vattenförsörjningen slogs ut.
Det tog inte lång tid innan lidandet var ett faktum.
Invånare började samla regnvatten i hinkar och baka bröd på djurfoder och maskrosblad. Gick de ut riskerade de att träffas av bosnienserbernas artilleri från bergen omkring.
Belägringen varade i fyra långa år. Men kontakten med omvärlden var inte totalt bruten.
I stället för att fly när snaran runt Sarajevo drogs åt flyttade den internationella presskåren in på Holiday Inn. Korrespondenten Christiane Amanpour var en av dem, SR:s Staffan Heimerson en annan. BBC:s Martin Bell beskrev senare hotellet som belägringens ”ground zero”.
Så småningom syntes den iögonfallande gula betongbyggnaden i praktiskt taget varje tv-inslag från Sarajevo.
I de små fönsterlösa rummen i husets inre skrev journalisterna sina reportage om striderna, svälten, kylan och döden som de bevittnade. Den unge kyparen Faruk Titoric serverade dem.
– Det var inget vanligt jobb. Vi rökte och spelade fotboll med journalisterna i korridorerna efter att de hade varit ute på jobb och behövde skingra tankarna. De hade med sig mat till oss från sina hemländer, vi kom varandra nära. Hela kriget tillbringade jag på hotellet. Det blev på sätt och vis min räddning, säger han.
Holiday Inn hade ritats av den bosniska arkitekten Ivan Straus och öppnat lagom till vinter-OS i Sarajevo 1984. Ambitionen var tydlig. Alla tänkbara faciliteter – affärer, salonger, sällskapsrum och butiker – skulle rymmas inom husets fyra väggar. Det gav byggnaden drag av stad i staden, en fästning rentav.
Under belägringen utrustades den med vattencisterner och elgeneratorer. Oljan köptes på svarta marknaden för utländsk valuta som journalisterna hade med sig.
Men hotellet fungerade inte bara som fysisk tillflyktsort, det var också något av en politisk fristad.
Utanför sköt serber, bosnier och kroater på varandra. Där inne leddes personalstyrkan av tre direktörer: en kroat, en serb och en bosnier.
– Holiday Inn var på många sätt en trygg plats utan missämja och nationalistiska konflikter. Det farliga var att lämna byggnaden. Krypskyttarna var överallt, säger Faruk Titoric.
Under kriget bodde han fortfarande med sina föräldrar, sex kilometer från hotellet. Några spårvagnar gick vanligtvis inte, så han promenerade, hukande.
Korsningar var potentiella dödsfällor och gatan Zmaja od Bosne där hotellet ligger, särskilt utsatt. ”Sniper alley”, kallades den i folkmun.
– Sista biten sprang jag alltid. Min kollega sköts i ryggen på väg in i huset. Egentligen behövde jag inte gå hem och ofta gjorde jag inte det heller. Det var säkrare att sova på hotellet, säger Faruk Titoric.
30 år har passerat sedan Bosnienkrigets slut. I december 1995 undertecknades Daytonavtalet. Några månader därpå bröts belägringen. Den hade krävt 20 000 människoliv, varav 10 000 civila.
Många år senare dömdes Dragomir Milosevic, generalen som ledde belägringen och attackerna på Sarajevos invånare, till 33 års fängelse. Republika Srpskas president Radovan Karadzic, å sin sida, dömdes till livstids fängelse för brott mot mänskligheten och för sin delaktighet i folkmordet i Srebrenica.
Ändå förblir många sår oläkta. Daytonavtalet satte visserligen punkt för ett mycket blodigt krig, men det innebar också att Republika Srpska vann internationellt erkännande.
– Dayton är ett fiasko. Omvärlden gav halva landet till dem som hade begått folkmord. Hur kan man göra så? sade imamen Ahmed Hrustanovic som jag mötte i Srebrenica i somras.
Bosnien-Hercegovina är fortfarande ett djupt splittrat land. Även de nuvarande politiska partierna är centrerade kring etnicitet, många bosnienserber förnekar folkmordet i Srebrenica och tidigare i år dömdes Republika Srpskas president Milorad Dodik i en nationell domstol efter att ha försökt ansluta entiteten till Serbien.
Läget är spändare än på länge.
– Det händer att turister undrar om jag tror att det kan bli krig igen i Bosnien, säger Faruk Titoric, ler försiktigt och rycker på axlarna.
– Vad kan jag svara på en sådan fråga? Jag trodde inte att det skulle bli krig på 90-talet heller. Det ingick inte i min tankevärld.
Länge var framtiden för det legendariska hotellet i hjärtat av Sarajevo osäker. Sedan knappt tio år drivs det av familjen Bajrovic som återställt byggnaden till dess ursprungliga prakt. Numera heter det kort och gott Hotel Holiday.
Faruk Titoric har aldrig övervägt en annan arbetsplats.
– Jag känner så starkt för det här hotellet och för journalisterna som bodde här. Utan dem skulle ingen ha vetat vad som gjordes mot oss. Journalisterna spelar en huvudroll i historien om Sarajevo.
Läs mer:
De lever intill sina barns gravfält och granne med forna fiender
