När Arnold Wesker kom till Göteborgs Stadsteater 2003 för att se en uppsättning av sin femtiotalsklassiker ”Köket” blev han fly förbannad. Den brittiska arbetarklassdramatikern tyckte att regissören Linus Tunström hade tagit sig alldeles för stora friheter.
Man kan undra vad den legendariska pjäsförfattaren hade tyckt om den sjövilda filmatiseringen ”La cocina. Aptit på livet”? Mexikofödda Alonso Ruizpalacios har placerat historien i ett kaotiskt restaurangkök på Times Square i New York. ”The Grill” är en riktig turistfälla för lantisarna som kommit för att begapa storstan. En krog som snobbar med levande humrar i ett akvarium i matsalen, men som bakom kulisserna går runt på uselt betalda migranter i den fönsterlösa köksfabriken.
Den frustrerade kocken Pedro (skitsnygga Raúl Briones) är kär i den gravida, amerikanska servitrisen Julia (säkert gestaltad av Rooney Mara från bland annat ”The girl with the dragon tattoo” och ”Carol”). De två har – lite klyschigt – heta möten i kylrummet bland frusna köttstycken. Han är en drömmare som fantiserar om att de ska dra till hans hemland Mexiko och leva beachliv. Julia är mer jordad, fattar problemen och lyssnar skeptiskt på tiraderna.
Men de är ju samtidigt ett så sexigt och karismatiskt par. Det är lätt att svepas med i Pedros fantasier om en tillvaro bortom kökets cyniska makthierarkier och lögnaktiga chefer som lockar med ”green card” för att hålla personalen lugn.
När pengar försvinner från kassan, samma summa som Julia behöver för en abort, ökar den redan uppdrivna spänningen i köket. Restaurangens hårt reglerade, hierarkiska värld exploderar i ett kaos av anklagelser.
Bakom den lite förskönande titeln ”La cocina. Aptit på livet” döljer sig ett frenetisk, skruvat och bitvis knivskarpt klassdrama i svartvitt. En lika visuell som verbal attack på tittarna som snarare ger våldsamma stresspåslag än lustkänslor. En välriktad känga mot en restaurangkultur som serverar högt prissatt men industriellt producerad skitmat.
Även om filmen är rätt löst baserad på Weskers pjäs, så det finns några väl teatrala stunder. Men Ruizpalacios har ändå lyckats göra dramat till sitt eget. Historien rör sig någonstans före mobiltelefonens intåg, men skildringen av ett prekariat utlämnat till godtyckliga överenskommelser gör att nutiden känns nära.
Av alla hektiska köksskildringar på senare år – filmen ”Boiling point” och tv-serien ”The bear” – tar ”La cocina” priset i matosande, ångestdrivande konflikter över grytorna. Vill man någonsin gå ut och äta igen? Tveksamt. Men jag skulle gärna se om filmen, även om den är på tok för lång och överlastad med symbolik. De skarpsinniga och utflippade ordkrigen mellan köksslavarna i ”The grill”, de hett koreograferade kärleksscenerna och den vattensjukt, surrealistiska upplösningen tog mig med storm.
Se mer. Tre andra filmer som utspelar i restaurangkök: ”Kärlek på menyn” (2007), ”Burnt” (2015) och ”The menu” (2022).
Läs också:
Rooney Mara: ”I slutändan hänger allt på regissören”
Fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Helena Lindblad
