Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Coiffe, cloche och toque. Den äldsta hatten i utställningen har mindre än åttio år på nacken, de flesta är betydligt nyare. Trots det blir exposén på Livrustkammaren till en spännande lektion i en mer eller mindre bortglömd terminologi. Begrepp som var varje mans och kvinnas självklara angelägenhet för någon generation sedan, men som i dag är en ren kuriositet för de flesta.
Undantaget är dem som rör sig i kungliga kretsar, där hatten fortfarande är en självklarhet vid högtider som bröllop, dop och begravningar.
I utställningen visas ett fyrtiotal kungliga hattar från 1900-talets mitt till i dag som har tillhört bland annat drottning Louise, prinsessan Sibylla och kung Gustaf V. I en separat del visas dessutom prinsessan Christinas och prinsessan Sofias privata hattgarderober med mer nutida kreationer. Deras konstfulla coiffer, eller hårprydnader, framstår som små utsökta skulpturer.
Utställningen i sin helhet påminner om en pralinask där ett första förförisk lager bjuder på en visuell fest av handgjorda mästerverk dekorerade med fjädrar, flor, band och sidenblommor. Medan ytterligare ett lager, för den som är sugen på mer, erbjuder ett möte med kreatörerna och hantverkarna som skapat hattarna samt en inblick i svunna tiders fackuttryck och hatt-etikett.
Jag får till exempel lära mig att män hälsade genom att lyfta på hatten med vänster hand (för att kunna skaka hand med höger) medan kvinnor alltid behöll hatten på som en del av klädseln. Och att kunden satt ner hos modisten när hon provade ut sin nya hatt, som hos frisören.
Flera av de äldre hattarna är skapade av Rune Holmgren och Gaby Röstberg, två av Sveriges främsta modister vid mitten av 1900-talet. Bland vår tids namn nämns bland annat Malinda Damgaard och Lisa Franzén, som ingår i en ytterst liten skara i dag verksamma modister (damhattar) och hattmakare (herrhattar).
Sedan huvudbonaden försvann som obligatorium ur modet på 1960-talet, när både klädstil och frisyr blev mindre formell, har hatten blivit en raritet som få av oss väljer att bära – men som i all sin excentriska lekfullhet gör sig utmärkt på museum. Jag hade gärna sett att den lilla men innehållsrika utställningen hade grävt sig än djupare ner i hattkonstens kulturhistoria och hantverk.
Läs fler texter av Susanna Strömquist och mer om konst på dn.se
