Vad har ett av världens fattigaste länder gjort för att förarga USA:s president så till den grad, att de fick de högsta tullarna i världen av Trump?
Den frågan ställer sig invånarna i lilla Lesotho, ett land med 2,3 miljoner invånare helt omgivet av Sydafrika, efter torsdagens chockbesked från Washington. All export till USA beläggs med importtullar på svindlande 50 procent, något som lär döda hela textilindustrin, den viktigaste näringen i landet. Ironiskt nog är det ikoniska märken som Levis och Wrangler som producerar sina jeans här i huvudstaden Maseru. Symboler under ett helt sekel för USA:s kulturella dragningskraft.
– USA har gett oss bistånd och fördelar tidigare och så kommer alla dessa galna saker plötsligt och vi försöker bara få svar på frågan: varför? Varför gör Trump detta?
Det säger 47-åriga Dirontso Mosuoe, en av 3 000 anställda som avslutar sitt sexdagarsskift på lördagseftermiddagen och går ut genom grindarna från textilfabriken i sydvästra Maseru. Hon tar hand om sin 89-åriga mamma och försörjer även sin man, bror och son med lönen på motsvarande 1 500 kronor i månaden. När DN börjar tala med Mosuoe samlas flera av hennes kolleger som alla har fler frågor än svar. Många uttrycker ett starkt hat mot Donald Trump.
– Vi vet inte vad som ska hända men har börjat inse att det här kan vara slutet på våra arbeten, säger Mosuoe uppgivet.
För bara en månad sedan skämtade Donald Trump i ett tal om att biståndspengar skulle ha gått till ett hbtq-projekt i Lesotho, ”ett land som ingen hört talas om”. Detta uttalande väckte i Lesotho en blandning av ilska och munterhet. Men kanske mer än något annat lättnad över den amerikanska presidentens okunskap, då man hade sett hur grannlandet Sydafrika straffats hårt efter att ha hamnat på Trumps radar.
Därför var förvåningen så stor när Lesotho fick världens högsta tullar till USA. Sannolikt beror detta på den skeva handelsbalansen som påverkar Trumps hemmasnickrade uträkning. USA importerade i fjol varor från Lesotho till ett värde av motsvarande 2,4 miljarder kronor medan exporten till Lesotho bara var värd knappt 30 miljoner kronor. Landet är så fattigt att det knappt finns några amerikanska varor inom räckhåll för invånarna. Bara ett par Levisjeans som tillverkas här i Maseru skulle kosta större delen av en månadslön för de anställda.
En representant för det taiwanesiska företaget Nien Hsing, som drivit textilfabriken i drygt 30 år, ber om ursäkt för att de ännu inte fått klartecken från Taiwan att släppa in medier. Men mot löfte om att inte använda kameran inne i fabriken visas DN ändå runt på anläggningen som ligger i ett kluster av liknande verksamheter i Maseru. Vattendraget intill har kallats för ”blå floden” på grund av färg från jeanstillverkning som har släppts ut vid tidigare tillfällen.
Gårdsplanens tysta lugn upphör i samma stund som man träder in i en av de stora ladorna med tak av korrugerad plåt, där de anställda syr jeans som flyttas i travar längs en kedja med totalt 130 olika moment per par byxor. Varje dygn produceras 32 000 par jeans i fabriken. 90 procent av dessa är av märket Levis och går direkt på export till USA.
Personen som visar runt säger att det inte finns någon chans för fabrikerna att överleva med dessa tullar. Lika liten är sannolikheten att denna tillverkning skulle återvända till USA, oavsett hur höga tullarna är.
– Dessa jeans har tillverkats i 150 år och det var länge sedan tillverkningen flyttade från USA. Den flyttade av en anledning, det skulle bli alldeles för dyrt att tillverka dem där med deras lönenivåer, säger personen som guidar runt.
Bolagsledning och fack har bråkat om löner i det förflutna, men nu råder borgfred mellan parterna. Båda ställer sitt hopp till Lesothos regering, som i panik tvingats dra ihop en delegation som ska resa till Washington för att försöka tala med Trumpadministrationen.
Masamuel Thoahlane är fackrepresentant och beskriver en personalstyrka i chocktillstånd. Själv oroas hon över att aldrig kunna få ett nytt jobb. I Lesotho anses hennes 52 år vara en hög ålder och hon skulle få säga upp sitt hyreskontrakt och återvända till hembyn med fem barn om hon skulle förlora jobbet.
– Vi är alla livrädda och pratar om det här hela tiden. Egentligen borde det finnas någon form av samtalsstöd för personalen, för alla är traumatiserade av detta, säger hon.
Stora frågetecken finns även över hela Afrika, där många länder sedan millennieskiftet kunnat exportera vissa varor helt tullfritt till USA inom ramarna för AGOA, som står för African Growth and Opportunity Act.
AGOA var Bill Clintons idé och har förlängts av en rad amerikanska presidenter. Det förmånliga handelsavtalet har skapat hundratusentals arbetstillfällen inom jordbruk och tillverkningsindustri i södra Afrika – 30 000 bara inom Lesothos textilnäring – men också ett beroende som nu blir problematiskt.
Den senaste versionen av avtalet löper ut i september. Hittills har frågan varit om Trump skulle vilja förnya detta avtal, men nu ses det som uteslutet. Det är oklart om USA måste följa det ingångna avtalet fram till september eller om de nya tullarna har företräde rent juridiskt.
– Jag skulle önska att alla fattiga och små länder går samman snabbt och kanske gemensamt vädjar till den amerikanska presidenten om att ändra sig, säger Zomafu Nyofane som är ensamstående mamma och som jobbat på fabriken i sju år.
Hennes tioåriga dotter föddes med en ryggradsskada och är rullstolsburen – hon går på en särskild skola för barn med funktionshinder – och själv behöver Nyofane medicin för kroniska problem med sköldkörteln. Hon vill knappt föreställa sig hur hennes situation kommer att bli om hon förlorar jobbet. Men påpekar också att det inte bara är familjer till de anställda som skulle drabbas om fabrikerna stänger.
Vi promenerar över gårdsplanen framför fabriken och kör sedan genom förorten ett par kilometer till Nyofanes bostad där DN släpper av henne. Grannpojkarna använder trädgården framför hennes rum för att spela fotboll i höstsolen denna sena lördagseftermiddag.
– Alla hus här i området hyrs av anställda på fabrikerna. Vi köper lunch från andra människor. Vi betalar för transporten till och från jobbet. Vi har barn som andra tar hand om. Alla sektorer kommer att påverkas om vi slutar gå till jobbet. Det här landet kommer att dö. Vi kommer att svälta ihjäl, säger hon.
