Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Riksbankens penningpolitik har det senaste decenniet fått utstå en hel del kritik: först för att ha varit alltför expansiv åren före pandemin, under och omedelbart efter den, sedan för att ha varit alltför stram. Nu har det gjorts en gedigen utvärdering av politiken 2015–24 – av ekonomerna Morten Ravn (University College London) och Carolyn Wilkins (Princeton). Granskningen utgör en del i det ansvarsutkrävande av Riksbanken som riksdagens finansutskott ansvarar för.
Rapportens övergripande slutsats är att Riksbanken har skött sitt uppdrag väl under en ovanligt utmanande period samtidigt som det finns utrymme för förbättringar i fråga om både dess politik och samspelet med den övriga ekonomiska politiken.
Stort utrymme ägnas åt de okonventionella penningpolitiska medel som användes 2015– 21. Före pandemin omfattade de både negativ styrränta och stora obligationsköp (kvantitativa lättnader). Syftet var att i ett läge med tendenser till inflation under inflationsmålet stimulera efterfrågan så att detta kunde nås. Utvärderingen bedömer att politiken bidrog till detta men att alltför lite hänsyn till effekterna på bostadspriser och finansiell stabilitet kan ha tagits. Samtidigt ställs frågan om det inte hade funnits bättre alternativ. En mer expansiv finanspolitik från regeringens sida hade varit en möjlighet.
Ravn och Wilkins rekommenderar mer ”informationsutbyte” mellan Riksbank och regering i syfte att åstadkomma en bättre policymix. Riksbankens självständighet är i dag så etablerad att den knappast skulle hotas av det.
Rapporten ser de obligationsköp som gjordes våren 2020 som föredömliga för att, tillsammans med andra åtgärder, tillföra så mycket likviditet till finansmarknaderna att de fortsatte att fungera även under den mest akuta pandemikrisen. Däremot är utvärderarna kritiska till de stora köpen under andra halvåret 2020 och under 2021, vilka syftade till att stödja den ekonomiska återhämtningen.
Jag delar i stort utvärderingens syn på Riksbankens obligationsköp. De blev antagligen alldeles för stora. Under åren före pandemin hade det sannolikt varit bättre om finanspolitiken i stället använts mer för att stimulera efterfrågan. Då hade osäkerheten om stimulansernas effekter varit mindre, insatserna kunnat riktas mer mot låginkomsthushåll, bopriserna ökat mindre och kronan inte fallit lika mycket.
Ravn och Wilkins rekommenderar mer ”informationsutbyte” mellan Riksbank och regering i syfte att åstadkomma en bättre policymix. Riksbankens självständighet är i dag så etablerad att den knappast skulle hotas av det. Samtidigt kan det finnas skäl att gå ännu längre. Samordningen mellan penning- och finanspolitiken skulle underlättas om Riksbanken fick i uppdrag att göra en hemställan till riksdagen när den bedömer att penningpolitiken bör kompletteras med finanspolitiska åtgärder, till exempel därför att styrräntan nått en nedre gräns. Finanspolitiska rådet kunde också ges uppgiften att bedöma balansen mellan penning- och finanspolitiken.
En annan central fråga gäller inflationsbekämpningen 2022–24. Utvärderarna konstaterar att Riksbanken, liksom andra centralbanker, reagerade sent när inflationen steg och att det berodde på att prognoserna underskattade den. Ravn och Wilkins ger emellertid penningpolitiken under inflationskrisen ett högt helhetsbetyg: Trovärdigheten för inflationsmålet bevarades och inflationen dämpades igen.
De sista höjningarna av styrräntan, och att den inte började sänkas förrän i maj 2024, framstår som en onödigt åtstramande politik vilken fördjupade lågkonjunkturen.
Här är jag bara delvis överens med utvärderarna. Det är förstås en stor framgång att det denna gång, till skillnad från när Sverige drabbades av liknande inflationsstörningar på 1970-talet, inte utvecklades någon pris-lönespiral. Sannolikt var ett högt förtroende hos både arbetsmarknadsparter och allmänhet för att Riksbanken skulle föra en hård antiinflationspolitik avgörande för att löneökningarna förblev återhållsamma och att det därför blev en engångsinflation.
Men samtidigt talar mycket för att penningpolitiken stramades åt för mycket. Nya återhållsamma tvååriga löneavtal slöts i industrin i månadsskiftet mars/april 2023. Ändå höjdes styrräntan därefter med ytterligare 1 procentenhet, från 3 till 4 procent. En viss höjning var, trots de låga avtalen, förmodligen motiverad för att motverka risken för stora löneökningar utöver avtalen (löneglidning), men det stod tidigt klart att någon sådan process inte var på gång. Därför framstår de sista höjningarna av styrräntan och att den inte började sänkas förrän i maj 2024 som en onödigt åtstramande politik vilken fördjupade lågkonjunkturen. Det gäller inte minst mot bakgrund av den svenska ekonomins stora räntekänslighet.
En vidare fråga som utvärderingen tar upp gäller Sveriges val av valutasystem. Ravn och Wilkins framhåller både kronans stora växelkursrörelser, med en lång försvagning 2013–23, och en konjunktur som blivit mer synkroniserad med euroområdets som skäl för att överväga andra valutasystem än det nuvarande med en flytande växelkurs och ett nationellt inflationsmål. Utvärderarna ger ingen uttrycklig rekommendation men skriver att ”en eventuellt förnyad debatt om euroanslutning bör fokusera mindre på följderna för konjunkturstabilisering och mer på bredare frågor som effektivitet, suveränitet och demokratisk legitimitet” (min översättning). Jag håller med.
Läs mer:
Lars Calmfors: Europa sitter med dåliga kort i spelet mot Donald Trump
Lars Calmfors: Därför tycker jag att Sverige nu bör ansluta sig till euron
