Som i en fjärran nebulosa vrider sig skimrande slöjor av ljus mot ett bottenlöst mörker. Eller som reflexer i en nattlig skogstjärn – jag har aldrig sett något liknande och förstår heller inte vad jag ser. Lars Fredrikson har själv konstruerat den kinetiska mekaniken som styr illusionsmakeriet i dessa gåtfulla ljuslådor och det är åtminstone för mig helt omöjligt att genomskåda vad det egentligen är som händer i dem.
Det är bara att bli sittande i mörkret. Förhäxad.
Men också lite högtidlig till mods. Som när man får vara med om ett stycke konsthistoria.
Det är nämligen exakt vad det handlar om här. Lars Fredrikson har fram till nu varit nästan helt okänd i Sverige. En pionjär inom allt från ljudkonst till elektronisk och kinetisk konst, under sin livstid relativt känd och högt respekterad i Frankrike, där han levde och verkade från början av sextiotalet och framåt. Efter sin död 1997 synlig där med verk exempelvis på biennalen i Lyon, en retrospektiv på konstmuseet i Nice och på Svenska institutet i Paris förra året.
I Sverige? En galleriutställning i Göteborg för mer än tjugo år sedan. Det är allt.
Nu blir det ändring på det. På Malmö konsthall kliver Lars Fredrikson fram, fix och färdig, som den banbrytande konstnär han är: ett helt nytt kapitel att lägga till historien om det svenska sextio- och sjuttiotalsavantgardet.
Fredriksons audiovisuella experiment rör sig i precis samma gränsmarker mellan teknik och konst, musik och poesi som samtidigt lockade ut oförvägna sökare som Åke Hodell, Sture Johannesson och Öyvind Fahlström på upptäcktsresor i det okända.
Ta bara Fredriksons ”psykopulsgenerator”, en uppfinning från sent sextiotal där han från en hembyggd synthesizer skickar störningssignaler till bildröret i en teveapparat som får skärmen att explodera i blixtrande, slumpmässiga teckningar av ljus.
Eller den ”ritmaskin” han i mitten på sjuttiotalet konstruerade av en tidig faxapparat, med vars hjälp han skrev ut manipulerade versioner av nyhetsbilder eller väderkartor som via kortvågsradio fångades upp ur etern.
Ett outtröttligt fixande och laborerande, ständigt med det yttersta målet att i tidens anda nå fram till en konstens immateriella kärna, bortom fasta objekt och slutna institutioner. Ett sökande mot något ögonblickligt, okroppsligt, föränderligt – som för Fredriksons del började i collage och nonfigurativt måleri, men snart tog sig alltmer särpräglade uttryck i exempelvis de veckade och böjda stålskivor som får ens blick att helt förlora fästet. Eller de vita tavlor där duken oväntat spänns ut av små rörliga, vårtliknande upphöjningar, styrda av en intrikat mekanik på baksidan.
En gränslös konst. En konst som till slut lika gärna kan bestå i några knappt synliga rispor i en diktsamling, i elektromagnetiskt brus eller ett golv täckt med strösocker där publikens fötter skrapar fram ett spontanistiskt ljudverk.
Konsthallens upptäckt av Lars Fredrikson måste vara årets svenska utställningsscoop.
Läs fler konstrecensioner och fler texter av Dan Jönsson
