– Datorn är min arbetsplats, som man säger, förklarar Sebastian Larsson.
Det är i en co-working lokal i hemstaden Eskilstuna som DN möter svenska landslagets andre assisterande tränare. Till skillnad från sin tid som proffs i England lever han sedan drygt ett år tillbaka ett liv som en större skara personer kan relatera till.
För tillfället speglar en loungeliknande kontorslokal vardagen minst lika bra som längs sidlinjen på någon av Europas nationalarenor.
– När jag inte är iväg och reser så jobbar jag mycket hemifrån med att följa spelare. Jag följer just nu sju spelare och då blir det ju att se alla deras matcher, ladda hem dem in i vårat program och klippa utifrån Jons principer om hur vi spelar fotboll, säger Larsson.
– Det spelar ingen roll i fall jag sitter hemma eller här, sedan brukar jag ta mig upp till kontoret på förbundet i Stockholm titt som tätt.
Sedan i mars förra året har den före detta mittfältaren som gjort 133 landskamper, ingått i Jon Dahl Tomassons tränarstab.
Under tiden som tränare har han utvecklat en annan och ny syn på fotbollen, men en stor del av arbetet kräver också tekniska färdigheter vad gäller film– och videoredigering.
– Det var helt nytt för mig så det var ju bara att lära sig hur man får hem matcherna, lära sig programmen och sätta sig in i det. Det tog ju betydligt längre tid i början om jag säger så, men det har man väl kommit in i nu.
Finns det något stimulerande i den tekniska delen av arbetet – att klippa och klistra videoklipp?
– Ja, det gör det – och framför allt i att lära sig något nytt. En stor del av fotbollen i dag ligger i att klara av den biten för att kunna hålla så bra koll som möjligt.
– Som spelare sitter du och får en presentation som kanske är på tre minuter och reflekterar inte så mycket över det. Nu inser man att det är väldigt många timmar bakom de där tre minuterna som till slut visas för spelarna.
Som 16-åring lämnade han 2001 hemstaden Eskilstuna för spel i Arsenals ungdomsakademi. Men det var i Birmingham och Sunderland som han gjorde störst avtryck i under sina totalt elva säsonger i klubbarna.
Efter fem år i AIK blev säsongen 2022 den sista i karriären och han tog därefter avsked till fotbollen – utan några större känslor av tomhet som kan uppstå efter en över 20 år lång proffskarriär.
– Jag tror det är en klassisk fråga: ”Hur ersätter man den känslan eller det pirret och nerverna efter en karriär?”
Han tittar bort och funderar en sekund på ett svar till sin fråga, innan han vänder tillbaka blicken.
– Det är nog någonstans en insikt, att den ersätter du inte.
– Nu när man är tillbaka i den här miljön så påminner det ju väldigt mycket om det, även om det är på ett lite annat sätt. Men det var ingenting jag kände innan jag klev in i det här – att jag måste jaga den känslan.
Under landslagssamlingarna arbetar han tätt med förbundskaptenen och den förste assisterande tränaren Remy Reijnierse med taktiska analyser inför, under och efter match.
Larsson understryker att det finns stort utrymme till att ifrågasätta och lägga fram egna tankar och åsikter. Men i slutändan är det alltid förbundskaptenen Jon Dahl Tomasson som har det sista ordet.
– Han säger det ofta: ”vi behöver absolut inte hålla med varandra, men jag vill höra vad du tycker”.
– Han är rak i sin kommunikation, det blir inte en massa krusiduller. Han säger det han menar och då vet man vad man har att förhålla sig till. Det tycker jag är ett väldigt bra ledarskap.
Hur är det att jobba med Jon Dahl Tomasson?
– Det har framför allt varit väldigt inspirerande – han har ju sin filosofi och sin fotboll som han tror på väldigt starkt på. Det bästa sättet att förklara det på är om vi leker med tanken att jag skulle bli en huvudtränare i dag, då hade jag tagit med mig väldigt mycket av hans idéer om fotboll.
39-åringen återkommer ofta till att han sedan skorna lades på hyllan, inte har reflekterat så mycket över vad han har åstadkommit under karriären.
Men när han får frågan om vad han känner kring att i framtiden ta en roll som huvudtränare, erkänner han att tanken såklart har slagit honom.
– Det är klart att man har tänkt på det någon gång, det är inte så att jag aldrig tänker någonting.
– Men jag är inte fast i att det är tränaryrket som gäller till hundra procent eller att det aldrig kommer att ske. Just nu trivs jag otroligt bra i den roll jag har och jag känner att jag kan ta till mig och lära mig väldigt mycket.
