Laleh har alltid varit en lika självklar som svårfångad artist. Alla som följt henne sedan debuten för tjugo år sedan vet att hon ständigt gått sin egen väg. Från tidiga vispopgig, då hon framstod som en kvinnlig Cornelis Vreeswijk, till inträdet i den stora hitfabriken, där hon länge snickrat låtar åt både sig själv och andra.
Men på nya skivan ”Jag är” framstår hon paradoxalt nog som osäkrare än någonsin. Som om hon gång på gång behöver framhålla sin egen duglighet och egensinne för att vara helt säker på att det är sant. ”Ingen ska lära mig nånting”, upprepar Laleh på titelspåret med samma slags bekräftelsebehov som hos en valpig debutant eller rappare med hybris. Att självcentrerad jagighet misstas för personligt tilltal är knappast unikt för Laleh, utan snarare symtomatiskt för samtiden. Men metaperspektivet ställer sig lätt i vägen.
Pressreleasen talar om ett ”andligt uppvaknande” som här och var lyser igenom med tankar om livets förutbestämda plan och ljusa sånger om att överkomma mörkret både inombords och utanför. ”För Gud i himlen gav mig fria viljan”, förkunnar hon i ”Det blir ljust igen” – en låt av det där genuint hoppfulla slaget som med rätta gjort Laleh folkkär. Som mest personlig, men på samma gång distanserad blir hon på ”The dark side” om panikångest – ett av två engelskspråkiga spår, förvillande likt Anna Ternheim.
Skivan släpps samma dag som jubileumsturnén startar och soundet präglas av sol, vind och vemod med en stilistisk bredd och snygg produktion som blickar både bakåt och framåt i svensk pophistoria. ”Alla tittar på mig” har potential att bli en sommarplåga och hamrar än en gång in budskapet om att vara sig själv innan tvivlet återvänder i ”Vargtimme”. För stråkarna står några av landets bästa orkestermusiker. Men överlag är det lättare att bli imponerad än riktigt berörd av låtarna på ”Jag är”.
Bästa spår: ”Det blir ljust igen”
Läs mer:
Laleh: ”Det finns inget farligare än människor som tror att de är genomgoda”
Läs fler skivrecensioner och alla texter om musik
