På torsdag ska Elon Musk och Vivek Ramaswamy träffa de republikanska kongressledamöterna. De två tech-entreprenörerna har fått i uppdrag att ”effektivisera staten”. Regleringar, ja hela myndigheter, ska bort. Klimat- och energipolitiken lär vara i skottgluggen. I grund och botten handlar det om att rulla tillbaka Joe Bidens reformer.
Samma sak pågår i utrikespolitiken – den nuvarande presidenten stödjer Ukraina och vårdar Nato. Förra veckan utsåg Donald Trump i stället ett sändebud till Kiev som vill tvinga Volodymyr Zelenskyj till förhandlingar, och som inte tycker att det är självklart att försvarsalliansens säkerhetsgarantier ska gälla alla medlemmar.
Allt detta är bortom Bidens kontroll. Så här går det för en president som sitter endast en mandatperiod och efterföljs av någon från det andra partiet. Det politiska arvet rivs upp. Särskilt förödande blir det när efterträdaren inte står bakom sådant som brukade vara självklarheter för bägge partier – som den amerikanska rättsstaten och USA:s roll i världen.
Vad som gör det extra sorgligt är att Biden själv bistår i processen.
Det började egentligen med beslutet att ställa upp till en andra mandatperiod. Biden hade lovat att det bara skulle bli fyra år. Han skulle sätta stopp för Trump och sedan lämna över till en ny generation.
Det gjorde han inte. Trots svaga opinionssiffror och en uppenbart sviktande förmåga att leva upp till vad som krävs av en kandidat och president ställde han upp till omval. Det slutade i dubbel förnedring. Först i tv-debatten där han med flackande blick mumlade fram osammanhängande svar. Och sedan processen genom vilken Bidens parti visade att han inte var önskvärd.
Och det är väl Donald Trumps drömförsvar? ”Alla är lika goda kålsupare.”
Värst av allt: genom att förneka Demokraterna en normal primärvalsprocess förspillde han chansen att ta fram den starkast möjliga kandidaten. Möjligheterna att besegra Trump – och därmed att skydda det egna politiska arvet – försämrades.
Ändå bleknar beslutet att försöka sig på en andra mandatperiod vid sidan av helgens besked att han benådar sonen Hunter Biden, som erkänt sig skyldig till skatte- och vapenbrott.
Rättsstaten skulle skyddas från Trumps attacker, det var ju Bidens löfte.
Hunter Biden var redan under utredning när han tillträdde. Presidenten lade sig inte i – och har konsekvent upprepat att det inte är aktuellt med en benådning.
Nu gör han det ändå, och motiveringen påminner om Donald Trumps när han avfärdat förundersökningar, åtal och domar.
Nej, Biden kallar inte processen mot sonen för ”en politiskt motiverad häxjakt”. Men han slår fast att Hunter Biden inte hade riskerat ett fängelsestraff om han haft en annan far – att det i grund och botten är politiskt motiverat.
Alla presidenter genomför tvivelaktiga benådningar, påpekar en del: Bill Clinton gav sin halvbror frikort, Donald Trump gjorde detsamma för sin svärsons pappa.
Och det är väl Donald Trumps drömförsvar? ”Alla är lika goda kålsupare.”
Så är det inte. Trump försökte kullkasta ett val – och har lovat att benåda dem som fällts för stormningen av Kapitolium. Till justitieminister har han nominerat en person som var med och ropade ”lock her up” om Hillary Clinton 2016. I lördags berättade han att han vill ha Kash Patel, som lovat att ta itu med Trumps motståndare, som chef för den federala polisen FBI.
Joe Biden skulle sätta punkt för allt detta. Efter den 5 november ser hans presidentskap i stället ut att förvandlas till en parentes då rättsstaten var skyddad. Nu avslutar han med att rulla ut en språngbräda, just när Trump tar sats för att åter gå till attack.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Så här var veckorna med Trump i Vita huset
DN:s ledarredaktion: Putin bedriver ett gränslöst hybridkrig mot oss
