Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Till slut stod de där och skrapade med foten: Ulf Kristersson (M), Jimmie Åkesson (SD), Ebba Busch (KD) och Simona Mohamsson (L).
Det var dags för avbön – de hade drivit igenom en politik som krockat med verkligheten. Och som dessutom gick rakt på tvärs med svenska folkets rättskänsla. Eller, det var ju inte vad de sa, när de kallade till presskonferens på fredagen för att berätta att tonårsutvisningarna pausas och att de som drabbats av det skrotade spårbytet får en andra chans. Men det var vad beskedet innebar.
Kristersson och kompisarna i L och KD lovade ordning och reda i migrationspolitiken inför valet 2022. I praktiken innebar det ett fortsatt begränsat flyktingmottagande och krav på att de som kommer hit ska göra rätt för sig. Deras argumentation handlade om att vi måste förhålla oss till en verklighet präglad av stort utanförskap, och att Sverige inte kommer att lyckas med integrationen om vi inte minskar asylinvandringen.
När de sedan gjort upp med SD blev det något annat: ett paradigmskifte. Som regeringen sedan helt och hållet omfamnat.
Återvandringsbidrag, vandelskrav, skrotat spårbyte, upprivna permanenta uppehållstillstånd, höga lönekrav för arbetstillstånd.
Invandrarna ska ut – oavsett om de lärt sig svenska, pluggat och försörjt sig själva eller inte. Det var kontentan.
Utredningarna som beställts har regelmässigt sågats av remissinstanserna, ibland också av utredarna själva.
Detta är bara tre exempel. För det har inte handlat om enskilda fall, utan om systematik. Så här ser paradigmet ut.
Det här krockar med den juridiska verkligheten, går stick i stäv med tidigare lagstiftning och undergräver viktiga rättsprinciper, har hörts från expertinstanser.
Företagens kompetensförsörjning hotas när arbetstillstånd plötsligt kräver relativt höga löner, har Svenskt Näringsliv påpekat.
Välfärden klarar sig inte utan invandrare, larmar kommuner och regioner.
Och vad händer med integrationen om de som gör rätt för sig sparkas ut? Vilken typ av incitament skapar det?
Konsekvenserna av den samlade politiken har blivit tydliga det senaste året, i takt med att nya lagar trätt i kraft:
Makarna Zahra Kazemipour och Afshad Joubeh – som jobbat fem år som undersköterskor på Södersjukhuset – fick beskedet att de skulle lämna landet efter att spårbytet rivits upp.
Ayla, 21 år, fick veta att hon skulle utvisas till Iran, trots att hennes familj lever här, och hon själv pluggar och jobbar som LSS-skötare.
Lille Emanuel, som inte ens fyllt ett år, han skulle också ensam ut – trots att familjen har rätt att stanna i Sverige.
Detta är bara tre exempel. För det har inte handlat om enskilda fall, utan om systematik. Så här ser paradigmet ut.
Det är inte bara jurister, näringsliv och välfärdssektorn som protesterar. Vanliga människor – kollegor, vänner och skolkamrater till dem som drabbats har också gjort det. En mätning från GP/Novus visade att 76 procent av svenskarna tycker att just tonårsutvisningarna är fel.
Svenska folket vill inte ha det så här.
De fyra hade kraschat rakt in i verkligheten. De såg det inte komma. Trots att alla varnat dem.
Varför ska vi bedriva en politik som skadar den egna ekonomin? Som försämrar vården och försvårar integrationen? Vad är rationellt och realistiskt med det? Och varför ska vi behandla medmänniskor som gör alla rätt illa? Det undrade många.
Ledarna för Tidöpartierna försökte så klart hålla skenet uppe på fredagen. Fler detaljer skulle komma senare. En del först nästa mandatperiod. Åkesson insisterar fortfarande på att permanenta uppehållstillstånd ska rivas upp. Men tonårsutvisningarna pausas och de som skulle skickas ut på grund av det slopade spårbytet får en ny möjlighet att stanna. Detta är en reträtt.
De fyra har kraschat rakt in i verkligheten. De såg det inte komma. Trots att alla varnat dem.
Det här är makalöst genant för SD och regeringen. Men det är en första viktig seger, inte bara för de som nu får stanna, utan för alla som vill ha ett rationellt, realistiskt och humant Sverige.
Läs mer:
Max Hjelm: Ursäkta, sa du 200 miljoner av skattebetalarnas pengar – till det här?
Lisa Magnusson: Självklart är systrarna Gonbadi våra, och självklart måste Sverige hjälpa dem hem!
Martin Liby Troein: Var detta veckan då SD förlorade greppet om migrationsdebatten?
