Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Elisabeth Thand Ringqvist fick på måndagen talmannen Andreas Norléns uppdrag att sondera för en ny regering. Men hon är inte statsministerkandidat och kommer inte att röstas om i riksdagen, förklarade Norlén. I stället är det för Magdalena Anderssons räkning som Thand Ringqvist undersöker möjligheterna.
Ulf Kristerssons reaktion var att understryka att det är ”logiskt” att oppositionen får testa sina alternativ innan han själv tvingas ut på banan.
Men det är en rätt märklig ordning. När Annie Lööf sonderade 2018 så var det på premissen att hon faktiskt skulle kunna leda en regering. Det mittenalternativ som Thand Ringqvist nu ska undersöka – där utöver C, S och MP även L och KD är tänkta att ingå – förefaller också utsiktslöst. Liberalerna och Kristdemokraterna säger båda tvärnej.
Det alternativ i mitten som borde ligga närmast till hands – S och M – hjälps knappast av att en tredje person leder samtalen, och är nog endast aktuellt sent i processen om allt låser sig och mätningarna pekar på att ett extra val inte skulle lösa ut någonting.
Den största missuppfattningen är att Centerpartiet inte har flyttat på sig.
Arrangemanget har ändå en tydlig fördel: Thand Ringqvist får en chans att sitta ner på tu man hand med de andra partiledarna utan att det blir ett stort ståhej kring vem hon träffar och varför.
Till Ulf Kristersson, Simona Mohamsson och Ebba Busch vore det fördelaktigt att tala tydligt: gärna samarbete med er, men inte med nationalisterna i SD – där går en röd linje, vare sig Jimmie Åkesson sitter i regering eller styr allt från sidan som under de senaste fyra åren.
Till Åkesson vore det så klart juste att meddela att hans krumbuktande för att locka in Centern i samma fälla som de andra borgerliga partierna aldrig kommer att lyckas.
Men framför allt har mötet med Nooshi Dadgostar förutsättningar att bli värdefullt.
För regeringsbildningen gynnas inte av att samtalet domineras av V:s viceordförande Ida Gabrielssons svador i Aktuellt och sociala medier – fyllda av retorik men med en skev relation till grundläggande realiteter, och ymnigt påhejade av upphetsade högerdebattörer som ser ett extra val och Tidö 2.0 närma sig.
Det finns saker som – mellan skål och vägg – behöver rätas ut.
Den största missuppfattningen är att Centerpartiet inte har rört på sig. 2018 hade C röda linjer mot SD och V som del av ett regeringsunderlag. Den mot SD ligger fast, den mot V har flyttats – och gäller nu endast ministerposter.
Just därför att V nu behövs kommer politiken att ligga längre åt vänster än då. Det betyder inte att det inte finns gränser.
Till detta kan läggas att C har förberett sig just på att förhandla politik åt vänster. Thand Ringqvist har till och med varit tydlig med att hon kan diskutera en sådan sak som avskaffat karensavdrag – trots att Centern är stenhårt emot – så länge det inte ökar kostnaderna för företagen.
Vad som ligger på bordet för V är alltså inte ett januariavtal i bemärkelsen att partiet står utanför förhandlingsrummet. Inte heller ett januariavtal i bemärkelsen att det mest är en kravlista på liberala reformer. Det tillåter – tyvärr – inte de parlamentariska realiteterna i ett läge där de andra borgerliga partierna låst in sig med SD och offrat sakpolitiken.
Just därför att V nu behövs kommer politiken att ligga längre åt vänster än då. Det betyder inte att det inte finns gränser.
V vill ha väldigt mycket för sina 8,4 procent inom ett rödgrönt alternativ med S och MP som samlar knappt 43 procent. Partiet vill ha vänsterpolitik och ministerplatser. Det kommer inte att gå.
Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.
Det kommer Elisabeth Thand Ringqvist inte att säga till Nooshi Dadgostar.
Men det borde hon.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Ska svenska folket verkligen dömas av amatörer?
DN:s ledarredaktion: Bakom skandalen i Sigtuna döljer sig ett unket system