Sveriges rektorer ställs inför ett återkommande dilemma: Att hålla sig till budgeten de fått av kommunen eller ge alla elever det stöd de behöver.
Oavsett vägval riskerar de nämligen kritik. Det har blivit ovanligt tydligt under det senaste året.
I slutet av augusti slog Skolinspektionen fast att varannan granskad skola brister i sitt arbete med läsa-skriva-räkna-garantin. Alltså metoden som används för att tidigt under lågstadiet upptäcka vilka elever som behöver särskilt stöd eller extra anpassningar. Därmed riskerar barn att snuvas på viktiga insatser, som kan underlätta resten av skolgången.
Skolorna själva uppger att den främsta orsaken är att de saknar tid och personal. Dessutom menar många lärare att kartläggningarna är onödiga, eftersom de ändå inte leder till att åtgärder sätts in.
Vems fel är det?
”I första hand ska man vända sig till skolans rektor, som har ett ansvar för att se till att tillräckliga resurser finns”, förklarar Skolinspektionen – med tillägget att det ytterst är skolans huvudman som ska se till att rätt förutsättningar är på plats (Vi lärare 29/8).
Av det skulle man kunna dra slutsatsen att arbetsordningen går till så här: Lärare skannar av elevernas behov och presenterar dem för rektorn, som meddelar kommunen vilka resurser som krävs för att säkerställa att skolan lever upp till kraven.
Inställningen är ett bekvämt sätt för en kommunledning att avsäga sig sin del av ansvaret, vilket väl är särskilt lockande just nu.
Men det är inte så verkligheten ser ut. I stället tilldelas varje rektor en budget att hålla sig till.
Därefter kan rektorer och skolor som följer budgeten mycket väl få kritik från Skolinspektionen, för att de inte lever upp till skollagen och ger alla elever lämpligt stöd. Samtidigt riskerar rektorer och skolor som spräcker budgeten – just för att kunna ge stöd – kritik från de styrande i kommunen.
Den målkonflikten märktes i fjol när en rektor i Ragunda bestämde sig för att strunta i de ekonomiska ramarna, eftersom de innebar att många elever inte skulle nå målen. Det ledde inte till applåder på kommunhuset, trots att initiativet mycket väl kan ha räddat skolan från anmärkningar från Skolinspektionen. I stället fick rektorn en ”tillrättavisning”. Och kommunstyrelsens ordförande lät meddela att det är rektorns ansvar att ”hitta vägar för att få pengarna att räcka till och få verksamheten att fungera”.
Inställningen är ett bekvämt sätt för en kommunledning att avsäga sig sin del av ansvaret, vilket väl är särskilt lockande just nu. En ny undersökning från fackförbundet Sveriges Lärare visar att det sker nedskärningar i för- och grundskolan i minst två av tre kommuner, och det drabbar framför allt kringpersonal, som elevassistenter.
Dagens modell – där rikspolitikernas lagstiftning står mot kommunpolitikernas budget – placerar rektorn i en rävsax.
Men att något är bekvämt innebär inte att det är schyst. Tvärtom är det oförskämt mot landets rektorer att låtsas som att det alltid är möjligt för en skola att både leva upp till skollagen och hålla budgeten. Därför är det dags att ge rektorerna direktiv, så att de vet hur de ska agera i valet mellan två onda ting.
Antingen går elevernas rättigheter först. Då får budgeten anpassas efter barnens behov, vilket förutsätter att staten tar ett större ansvar.
Eller så går budgeten först. Då måste lagen ändras så att ambitionsnivån kan anpassas efter tillgången på resurser, vilket betyder att Sverige får acceptera att fler elever inte når målen under en lågkonjunktur.
Dagens modell – där rikspolitikernas lagstiftning står mot kommunpolitikernas budget – placerar rektorn i en rävsax.
Läs också:
DN:s ledarredaktion: Olaf Scholz – från zeitenwende till kappvändare
DN:s ledarredaktion: Halvtid för Kristersson – ska regeringen fortsätta blunda för framtiden?
