”Tyranniet begär förtroende”. Så lyder rubriken på Herbert Tingstens sista ledare som DN:s chefredaktör, nyårsafton 1959.
”De aggressiva tyrannierna”, skriver Tingsten, ”inger i och för sig, genom sin regim och sina handlingar, misstroende; just därför måste de ständigt söka vinna förtroende, tala om nödvändigheten av förtroende”.
Men det finns ett skede då man ska bli riktigt orolig. Det är när tyranniet slutar försöka vinna förtroende. När tyrannerna kastar alla demokratiska masker, när de slår mot sina motståndare, mot alla som misshagar dem, öppet och iskallt.
På söndag skulle Istanbuls borgmästare Ekrem Imamoglu formellt utses till motkandidat mot den sittande presidenten Recep Tayyip Erdogan i det turkiska valet som ska hållas senast år 2028. I stället greps han tidigt på onsdagsmorgonen.
Imamoglu är mycket populär, 2019 vann han borgmästarvalet i landets största stad. I fjol, när hans parti CHP vann över Erdogans AKP i de flesta av landets lokalval, blev han återvald. I opinionsmätningarna inför det kommande presidentvalet leder han klart över Erdogan.
Det var heller inte bara mot Imamoglu som Erdogan slog till. Samma dag utfärdades arresteringsordrar mot ett hundratal andra som Erdogan upplever som motståndare, däribland Imamoglus rådgivare, partikollegor och journalister. Dessförinnan hade också Imamoglus universitetsexamen dragits tillbaka – lämpligt nog för Erdogan, eftersom turkiska presidentkandidater måste ha en sådan för att ställa upp.
Tyranniet agerar – i Europa, Asien liksom i USA – tvärs emot grundlagar och domstolsbeslut.
Recep Tayyip Erdogan har nu haft makten i Turkiet i två decennier. Under den tiden har hans grepp över såväl medier som myndigheter och universitet bara hårdnat. Han har inskränkt yttrandefriheten, gripit och trakasserat politiska motståndare och strypt domstolsväsendets självständighet.
Efter gripandet av Ekrem Imamoglu och de andra regeringsmotståndarna konstaterar BBC att ”oro uttrycktes på sociala medier om Turkiets skifte mot autokrati”. Oro? Vilka ytterligare bevis på demokratins död behöver ni? Förutom att motståndare fängslades förbjöd Erdogan alla protester mot det inträffade, stängde tunnelbanestationer, spärrade av vägar och ströp turkarnas tillgångar till känsliga nätsidor.
”Vi står inför tyranni, men jag tänker inte låta mig stoppas.” Det hann Imamoglu säga i ett klipp, filmat på hans telefon, till sina anhängare. Det verkliga tyranniet behöver inte begära förtroende, det bara agerar. Det fängslar oppositionella, förbjuder protester, inskränker fria medier, det agerar – i Europa, Asien liksom i USA – tvärs emot grundlagar och domstolsbeslut.
Det är väl tänkt att vara styrkebevis, men det enda som signaleras är desperation. Hoppet finns nu hos de modiga turkar som ignorerar Erdogans förbud och i tusental går ut på gatorna och protesterar.
Till Washington Post säger Soner Cagaptay på tankesmedjan Washington Institute for Near East Policy: ”Genom att fängsla Imamoglu kan Erdogan omedvetet ha skapat sin politiska motståndshjälte”.
Läs mer:
Amanda Sokolnicki: Trump kraschar in – och vänstern förstår ingenting
Susanne Nyström: Romina Pourmokhtari måste sluta låtsas att hon är slav under opinionen
