Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
På ett sätt var förra veckans besked från den amerikanska centralbanken Fed fritt från dramatik. Räntan sänktes med 0,25 procentenheter till spannet 3,5-3,75. Det var den tredje sänkningen i år, och beslutet var helt i linje med vad bedömarna förväntat sig.
Å andra sidan var oenigheten större än på mycket länge. Flera ledamöter ville hålla räntan stilla – medan Donald Trumps förre rådgivare Stephen Miran, som i september fick en plats bland centralbankens beslutsfattare, ville sänka ännu mer.
Framför allt: Fed sänkte räntan trots att inflationen ligger runt 3 procent, har vänt uppåt och inte har varit nere på målet om 2 procent någon gång sedan 2021.
Det finns sakargument för en sänkning. Arbetsmarknaden har försvagats hela året. Fed-chefen Jay Powell pekar dessutom på att de senaste månadernas siffror kan behöva revideras nedåt, och alltså är ännu sämre än vad man trodde.
Och 3 procents inflation är väl inte så mycket att bråka om? 1 procent hit eller dit, det spelar ändå inte så stor roll?
Nej, det är just den signalen man skickar ut – att 2 procents-målet inte längre är heligt. Det vore inte konstigt om den arbetade sig in marknadsaktörernas långsiktiga inflationsförväntningar.
Och om 3 procents inflation inte är något att tjafsa om är i ärlighetens namn 4,4 procents arbetslöshet inte heller något som borde skapa panik. Förra veckans sänkning tyder på en mycket låg smärttröskel på det området. Det bådar inte gott för förmågan att få ner inflationen.
Varför denna låga smärttröskel?
Tankarna går till det tidiga 1970-talet då Richard Nixon sabbade Feds försök att få kontroll på inflationen.
Kanske är det på grund av presidenten.
Donald Trump har varit tydlig med att han vill att räntan ska ner, och att han inte bryr sig om Feds oberoende. Trump har sedan han tillträdde konstant bråkat med Powell och är just nu i full färd med att intervjua kandidater för att ta över efter honom när hans mandat löper ut nästa år. Grundkravet är att personen ska vilja sänka räntan.
Presidenten har dessutom försökt få bort Fed-ledamoten Lisa Cook och finansminister Scott Bessent har uttalat sig på sätt som antyder att administrationen har fler i skottgluggen.
Tankarna går till det tidiga 1970-talet då Richard Nixon sabbade Feds försök att få kontroll på inflationen, vilket i sin tur bidrog till vikande produktivitetsutveckling och lade grunden för ett årtionde av stagflation. Det fick ett slut först när Fed-chefen Paul Volcker tryckte upp räntan till 20 procent och tvingade in USA i en djup recession.
Risken är uppenbar att vi på väg in i en liknande period.
Men det är också möjligt att Fed-ledamöterna är rädda för något annat än presidenten –som faktiskt är ännu mer oroande.
Börserna ligger på rekordnivåer – inte minst kurserna för en rad techjättar. Det gör också priset på guld. Snacket om en bubbla har präglat hela året.
Klarar finansmarknaderna en rejäl inbromsning av ekonomin och ett hopp uppåt i arbetslösheten?
Och om inte – vad händer om bubblan spricker?
Läs mer:
Isobel Hadley-Kamptz: För Trumps USA är den europeiska demokratin det stora hotet
DN:s ledarredaktion: USA är på väg att bli en motståndare – som Kina och Ryssland
