Det är beklagligt att se hur fixeringen vid symboler, gester och ordval alltmer verkar ersätta viljan att göra en genuin samhällsanalys. DN:s Amanda Sokolnicki tar i sin ledare ”Brunsmeta inte en heilande man!” i från tårna för att ogiltigförklara mitt uppenbara påpekande: Att den indignation som riktas mot vissa makthavares beteende ofta är selektiv och drivs av politiska lojaliteter i högre grad än principfasthet.
Denna upptagenhet vid symboliska signalvärden har länge överskuggat den svenska debatten. När Per Gudmundson 2014 kommenterade rikskriminalens beskrivning att ”det ordinarie rättssystemet till viss del sätts ur spel” i vissa utanförskapsområden hamnade fokus på begreppet ”no-go-zoner” i stället för på upprätthållandet av lagen.
Vore det då inte rimligare att ifrågasätta administrationens kompetens, än att lägga allt fokus på nazistspekulationer?
När tidigare biträdande rikspolischef Mats Löfving sade att Sverige hade minst 40 kriminella klaner handlade diskussionen nästan uteslutande om lämpligheten i ordet ”klaner” – och när en ny administration i USA fattar mängder av kontroversiella beslut domineras nyhetsflödet av tolkningen av en entreprenörs olämpliga hälsning.
Jag försvarar inte Musk, utan kritiserar rimligheten i denna utdragna fixering vid tolkningen av en gest. Hälsningen var uppenbart omdömeslös eftersom den öppnade för just den typ av ifrågasättande vi nu ser. Vore det då inte rimligare att ifrågasätta administrationens kompetens som låter så illa genomtänkt agerande förekomma, än att lägga allt fokus på nazistspekulationer?
Det finns god anledning att kritisera Trump-administrationen: den urskillningslösa frigivningen av Kapitoliumockupanter, den märkliga territorialexpansionistiska retoriken och de tveksamma löftena om att allehanda komplexa geopolitiska problem plötsligt ska kunna lösas på nolltid.
Denna relevanta kritik dränks dock nu i flodvågen av kraftuttryck som ”fascist”, ”nazist” och ”Hitler”. Detta gagnar inte kritisk granskning av Trumpadministrationen, utan försvårar den.
Det vore därför önskvärt om seriösa medier ansträngde sig mer för att höja ribban än att spekulera om höjda armar.
Amanda Sokolnicki svarar direkt:
Med väldigt många ord och väldigt gamla exempel är Henrik Jönssons budskap egentligen bara: Prata om något annat.
”Jag försvarar inte Musk”, skriver han. Det hade i alla fall varit ärligare. Modigare.
Det Henrik Jönsson avfärdar som ”en gest” som tillåts skymma sikten för riktig politik, handlar alltså om att världens rikaste man har heilat vid installationen av världens mäktigaste president.
Om vi inte pratar om det nu, när ska vi då göra det?
Det är som att vi är fast i en dålig sketch. ”Donald Trump har börjat kalla sig Il Duce”. ”Men snälla, låt nu inte etiketterna skymma sikten!”
Om Jönsson tycker att det är fel att reagera nu, när är det då rimligt att göra det? Finns det en en punkt då nyhögern kommer reagera?
Det är en fråga som bekymrar mig mer.
Läs mer:
Amanda Sokolnicki: Elon Musks svenska fans gör sig till åtlöje – det finns inget att bortförklara
