Obligationsmarknaderna mullrar, slog Financial Times fast i veckan. Investerare oroar sig för flera staters skuldberg.
I USA – med en statsskuld på 124 procent av bnp och där Donald Trumps skatteplan ytterligare blåst upp underskottet – ligger 10-årsräntan på 4,2 procent, 30-årsräntan toppade tillfälligt på 5 procent.
I Storbritannien är statsskulden strax under 100 procent av bnp och regeringen kämpar för att få bukt med underskottet. Finansminister Rachel Reeves letar frenetiskt efter pund till försvaret. Nya skatter? Skära i välfärden? Hur ska britterna ha råd med de enorma infrastruktursatsningar som krävs? Landet sitter i en finanspolitisk rävsax.
Och så var det Frankrike, med en skuld på 113 procent av bnp och en premiärminister som är på väg att få sparken på grund av budgeten. Särskilt förslaget om att skära i pensionerna väcker ilska.
Sverige då?
Statsskulden är drygt 30 procent av bnp. På den betalar vi en ränta på 2,5 procent – lägre än Tyskland. Och häromveckan meddelade pensionsgruppen att det är dags att införa en gas som tillfälligt höjer utbetalningarna.
Finansminister Elisabeth Svantesson (M) berättade i sin tur på Harpsund att hon laddar den finanspolitiska bazookan: 80 miljarder kronor i ofinansierade satsningar tänker hon göra utrymme för i höstbudgeten.
Till detta kan läggas att politikerna förra året kom överens om ett mindre stramt finanspolitiskt ramverk.
När det gäller själva kärnan i finanspolitiken har vi gjort helt rätt: Under en relativt god tid samlade Sverige i ladorna, i en farlig tid har vi råd att göra det som krävs.
De stora höjningar av försvarsanslagen som krävs fixar Sverige utan kraftiga sparpaket på andra områden. Vi öppnar plånboken när andra är inställda på att spara.
I det här landet älskar vi att säga att ”vi har varit naiva” och ”vi såg det inte komma”. Ja, så till den grad att vi till och med vill späka oss själva när vi faktiskt förberett oss väl. Allt oftare hörs påståenden om att det är det finanspolitiska ramverkets fel att vi har en undermålig järnväg och bostadsbrist. Som om Storbritannien och andra länder med enorma skuldberg inte skulle ha sådana problem.
Svenska offentliga investeringar är stora i jämförelse med andra rika länder. De har inte fallit kraftigt när konjunkturen svikit. Vi har bara inte lånat till dem, utan betalat för allt via skattsedeln.
Att våra politiker sedan vobblar så mycket om höghastighetståg att vi spenderar stora summor utan att faktiskt lägga någon räls, det kan vi inte skylla på den finansiella disciplinen.
Men när det gäller själva kärnan i finanspolitiken har vi gjort helt rätt: Under en relativt god tid samlade Sverige i ladorna, i en farlig tid har vi råd att göra det som krävs.
Faktum är att vi nu kan – och borde – ta i ännu mer.
Det nya balansmålet borde vara ett underskottsmål – vi borde låna till investeringar i ny elproduktion, ett uppgraderat järnvägsnät och en snabb upprustning.
Den utdragna lågkonjunkturen motiverar dessutom en mycket expansiv budget. Om Svantesson hade valt ut kloka saker att lägga pengarna på hade hon kunnat ta sig ett ännu större utrymme.
Men problemet för Sverige är inte den ekonomiska förmågan – utan den politiska.
För vad har finansministern egentligen prioriterat hittills? Sänkta bensinskatter, för att hålla Jimmie Åkesson på gott humör. Nu är det i stället sänkt matmoms som är den stora satsningen, också det för att göra Sverigedemokraterna nöjda. Snabba kalorier och halvfabrikat i stället för lagat från grunden.
Reformer för långsiktig tillväxt? De lyser med sin frånvaro. Tre förlorade år med Tidöprojektet blir sannolikt fyra.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: I SD:s Sverige kan invandrare fortfarande inte bli svenskar
DN:s ledarredaktion: S-ledaren verkar faktiskt mer sugen på Kristersson än Dadgostar
