När barn begår allvarliga brott kommer det sällan som någon överraskning för vare sig skola, polis eller socialtjänst. Var för sig har myndigheterna larmat, punktvisa insatser har gjorts men av olika anledningar har de unga människorna inte hindrats från att fortsätta in i grövre brottslighet.
Även om varje barn kräver individuella insatser, olika barn behöver olika saker, så aktualiseras det som poängterats så länge nu: samarbetet mellan skola, socialtjänst och polis måste bli mycket bättre.
Vad spelar det för roll om skolan ser enorma koncentrationssvårigheter och aggressivitet hos en elev, kommunpolisen noterar att grabben befinner sig i extremt olämpligt sällskap och socialtjänsten vet att pojkens föräldrar inte har kapacitet att ge barnet en trygg uppväxt – om de aldrig agerar gemensamt?
Brottsförebyggande rådet, Brå, visar i en ny rapport att nio av tio barn under 15 år som begått allvarliga brott redan var kända av socialtjänsten. Brå har analyserat ett urval av 430 barn som LUL-utretts (lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare), samt socialtjänstens utredningar för 215 av dessa barn.
Nästan hälften av barnen som utretts hade tidigare fått en psykiatrisk diagnos. Enligt utredarna är neuropsykiatriska svårigheter, särskilt i kombination med problem på andra områden, en tydlig riskfaktor för så kallat normbrytande beteende. Det vill säga barn- och ungdomspsykiatrin, bup, måste kopplas in i tid. Det är förstås lättare sagt än gjort när köerna redan nu ringlar långa till mottagningarna och föräldrar som sökt hjälp inte får tid för sina barn.
För de som ser hårdare tag som enda lösningen och raljerar över förebyggande insatser har inte förstått någonting.
En fjärdedel av alla pojkar som har utretts för ett allvarligt brott bedöms vara involverade i ett kriminellt nätverk, visar Brå-rapporten. Och trots att pojkarna fått mer ingripande insatser från socialtjänsten både före och efter att de hamnat i grov brottslighet, har det inte hjälpt.
Rapporten innehåller också en mindre intervjustudie som har genomförts med socialsekreterare, poliser och skolpersonal som jobbar med barn som begått allvarliga brott. Utredarna har även intervjuat 17 ungdomar som blev brottslingar innan de fyllt 15 år.
En majoritet av dem har negativa erfarenheter av socialtjänsten. Bristande motivation har gjort att insatserna fått motsatt effekt, hävdar de själva. De uppfattade allt som tvång fast det var frivilligt. Hjälpen hade alltså behövt komma mycket tidigare, kanske redan i förskolan. Innan det normbrytande beteendet utvecklades.
Av rapporten kan man dra flera slutsatser. Framför allt att hela ansvaret för den här skrämmande samhällsutvecklingen inte kan läggas på en myndighet. Svenskt välfärdssystem har misslyckats med att se hela bilden, hela barnet i det sammanhang det befinner sig. Insatserna från skola, polis, socialtjänst och barnpsykiatrin måste in tidigare.
För de som ser hårdare tag som enda lösningen och raljerar över förebyggande insatser har inte förstått någonting. Erbjuds en annan, ljusare framtid får gängledarna betydligt svårare att hitta rekryter.
Läs mer:
Lilian Sjölund: Ska skåningarna frysa i väntan på kärnkraft?
Ledare: Liberalerna kan bli Sveriges riktiga kungamakare
