Den som nyligen tittade på SVT:s Agenda riskerade att sätta kvällsteet i halsen (1/6): Sverige är på väg att bli tyst och dumt.
Tyst, eftersom sakkunniga i allt lägre utsträckning vågar, eller ens ges möjlighet, att förse politikerna med relevanta faktauppgifter.
Dumt, då politikerna därmed ges ett sämre kunskapsunderlag och fattar beslut på bristfälliga grunder, vilket kan leda till att riksdagen klubbar igenom politik som ingen förstår följderna av.
Utvecklingen märktes inte minst när representanter från fackförbundet ST berättade att många statliga tjänstemän avstår från att framföra sin expertis, vilket även framgår i en färsk rapport. Det gäller särskilt om invändningarna står i strid med den politiska viljan, eftersom de anställda är oroliga för konsekvenserna.
Det innebär att utredarna inte kan landa i att det inte behövs nya regler på området – även om det är den logiska slutsatsen när faktainsamlingen är klar.
Och nyligen avslöjade SVT hur det kan se ut i praktiken: Utrikesdepartementet har aktivt motsatt sig att få relevant information från Sida om FN:s hjälporganisation Unrwa, som regeringen inte vill stödja, trots att experterna är eniga om att organisationen är den som har bäst kapacitet att göra skillnad i Gaza i dagsläget.
Tystnadskulturen blir också tydlig i remissvaren som myndigheterna skickar in som feedback på politikernas lagförslag. I stället för att tydligt markera när det finns brister eller tveksamheter, exempelvis kring hur förändringen står sig mot grundlagen, är skrivningarna numera ofta undanglidande, enligt en omfattande studie där forskare gått igenom tusentals svar.
Ett tredje skäl till att relevanta synpunkter inte når dem som bestämmer är att utredningarna, som genomförs innan nya lagar tas fram, är mer politiskt styrda än tidigare. Från att direktiven har varit att utreda om en reform bör genomföras är uppdraget allt oftare att föreslå hur.
Det innebär att utredarna inte kan landa i att det inte behövs nya regler på området – även om det är den logiska slutsatsen när faktainsamlingen är klar. Och dessutom har tidspressen ökat.
Utvecklingen betyder att politikerna dels utgår från ett betydligt sämre underlag än nödvändigt när de föreslår nya lagar. Dels att lagförslagen sedan granskas på ett ängsligare sätt.
Den relevanta frågan är inte om väljarna är nöjda med tempot – utan vad de tycker när de ogenomtänkta reformerna slår igenom med full kraft.
Kombinationen borde få Gunnar Strömmer (M), som inte bara är justitieminister utan även jurist och grundare av Centrum för rättvisa, att förfäras och… tja… tillsätta en utredning för att få klarhet om problemets omfattning.
Men av det märktes inget i tv-sändningen, där han intervjuades om läget. Tvärtom verkade han obrydd och förklarade självsäkert att få medborgare han möter på gatan säger att saker går alldeles för snabbt och att regeringen gör alldeles för mycket, vilket är ett lika ihåligt som populistiskt argument.
Den relevanta frågan är inte om väljarna är nöjda med tempot – utan vad de tycker när de ogenomtänkta reformerna slår igenom med full kraft.
Läs mer:
Ledare: Männen från Kapitolium har benådats – men nu sätts militären in
Ledare: Ett mc-gäng bränner fram genom Sverigedemokraternas idyll
