Strax efter valvinsten i höstas presenterade Donald Trump nationens nya sändebud till Mellanöstern. Jobbet att få slut på kriget i Gaza gick till Steve Witkoff, en fastighetsmiljardär från New York som helt saknade diplomatisk erfarenhet. Däremot var han gammal kompis med presidenten.
Sedan dess har Witkoff också fått ansvar för att ta fram ett avtal med Iran om ett stopp för landets kärnvapenambitioner, liksom, förstås, ett fredsavtal mellan Ryssland och Ukraina. Det här skulle vara ett intensivt schema för vem som helst, än mer för någon som gör sitt allra första halvår i världsdiplomatin.
Men Witkoff verkar inte minsta stressad av sitt uppdrag att lösa några av världens svåraste konflikter, med mångahundraåriga rötter. I stället ger han ett ansikte till det gamla feministiska slagordet att fler kvinnor borde föra sig med självförtroendet hos en medelmåttig man.
Steve Witkoff ger ett ansikte till det gamla feministiska slagordet att fler kvinnor borde föra sig med självförtroendet hos en medelmåttig man.
Under påskhelgen deltog han i möten om Ukrainas säkerhet i Paris och förklarade, inför fransmän som desperat försökte hålla god min, att den tjusiga interiören i Élyséepalatset – ”all this pretty gold” – såg precis ut som Trumps hotell Mar-a-Lago.
Alltihop påminner om någon 80-talsfilm där en dörrvakt råkar misstas för en hög chef och med sin enkla rättframhet räddar företaget från annalkande konkurs. Eller ja, skillnaden är väl att killen från gatan alltid lyckas i de där filmerna.
Det är en populär föreställning – och en av grundstenarna i all politisk populism – att vanligt sunt förnuft räcker längre än all expertis i världen. Och ibland är det förstås bra med folk som kommer utifrån. Vissa menar exempelvis att Witkoffs goda kontakter med fastighetsintressen i Qatar var avgörande för att få Hamas till bordet i förhandlingarna om vapenvilan.
Men när hans förhandlingsförmåga ställs mot Vladimir Putins ser det dock mest ut som den där vaktmästaren snubblat in i ett parti mot en stormästare, men själv aldrig ens spelat schack. Witkoff har gång på gång upprepat rysk propaganda om att det enda Putin vill ha är säkerhet från eventuella Natoangrepp. När han i en intervju hävdade att befolkningen i de ryskockuperade ukrainska regionerna minsann själva vill tillhöra Ryssland var enda skillnaden mot det som hörs i rysk stats-tv att programledarna där åtminstone vet vad regionerna heter. Och i den amerikanska föreslagna ”fredsplanen” får Putin nära nog allt han önskar sig.
Det behöver förstås inte bero på Witkoffs inkompetens. Men om det är han som ska rädda hela världen behöver vi inte hålla andan.
Läs mer:
Susanne Nyström: Ebba Busch satsade allt – och gjorde sitt parti överflödigt på kuppen
Isobel Hadley-Kamptz: Harvards vägran att lyda Trump visar på vägen framåt
