Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
I förra veckan dömdes en man för ofredande för att ha stått med megafon utanför journalisten Inas Hamdans bostad och skrikit att hon stöttade folkmord och skrev fascistiska texter. Han sade också att hon inte kunde gömma sig och lovade att han och andra skulle komma tillbaka.
Det här skedde dagen efter att Hamdan avslöjat i Sydsvenskan att det i demonstrationerna mot kriget i Gaza framfördes radikalt olika budskap på svenska och arabiska. På svenska krävdes eldupphör och man talade om alla döda barn. På arabiska hyllades Hamas och det uppmanades till terror. Tingsrätten tog hänsyn till att brottet var riktat mot en journalist i hennes yrkesutövning.
Man hade kunnat tänka sig att det journalistiska Sverige skulle sluta upp bakom Hamdan, när rättsväsendet nu slagit fast att hon utsatts för brott för att hon gjort sitt jobb.
Så känner dock uppenbarligen inte Jan Guillou, som i stället i helgen gick ut i Aftonbladet och anklagade Inas Hamdan för att vara ”muslimjägare” och hennes senaste granskning för att vara ”riskfritt förtal”.
Om man är ”muslimjägare” för att man rapporterar om misstänkta terrorister eller reaktionära imamer så innebär det ju att muslimer generellt skulle stå bakom dem
I de texterna skrev Hamdan ihop med Dan Ivarsson om en man i Malmö som dömts i Storbritannien och pekats ut som terrorist i USA. Detta för att han påstås ha smugglat iransk olja och hjälpt till att finansiera terrorgrupper som Huthimilisen i Jemen. Hamdan och Ivarsson lät bland annat undersöka de fartyg som kopplas till mannen och fick fram att flera av dem har skeppat olja från Iran. Fartygen försökte dessutom undvika spårning på ungefär samma sätt som den ryska skuggflottan i Östersjön.
Man kan så klart se sådana avslöjanden som förtal, men är att rapportera om misstankar om terrorfinansiering verkligen samma sak som att jaga ”muslimer”?
Det här är dock inte första gången Guillou attackerat Inas Hamdan. För en dryg månad sedan rasade han mot hennes avslöjande om en imam i södra Sverige som ägnade sin fredagspredikan åt olydiga kvinnor och hur deras makar ska tillrättavisa dem. Om ingenting annat hjälper bör mannen slå sin hustru.
Att skriva om imamens uppmaningar till kvinnomisshandel var, enligt Guillou, ”journalistik till den grad högervriden att den blir propaganda”. Han medgav förvisso att det som sades var ”stolligt”, men det verkligt upprörande var alltså att någon skrev om det. Vad de muslimska kvinnor, vars män instruerades i hur de bäst skulle slå sina fruar, tyckte verkar han inte ha funnit så intressant.
Att rasister och högerradikaler buntar ihop alla muslimer, och ser hela gruppen som ansvarig för allt från islamistiska terrordåd till kvinnohatiska korantolkningar är en sak. Det är trots allt kärnan i deras ideologi.
Men det Guillou gör är samma sak. Om man är ”muslimjägare” för att man rapporterar om misstänkta terrorister eller reaktionära imamer så innebär det ju att muslimer generellt skulle stå bakom dem.
Och det gör de inte. Av svenskar med bakgrund i muslimska länder är det bara en femtedel som över huvud taget är religiöst praktiserande. Och de flesta är dem är förstås varken för partnermisshandel eller terror.
Att muslimer sinsemellan är olika, med olika värderingar och olika drömmar, är självklart. I dagens allt öppnare antimuslimska debatt ser vi hela tiden hur det perspektivet försvinner. Muslimska kvinnor målas upp som å ena sidan som aktörer i det påstådda folkutbyteskriget och å den andra som komplett underkuvade mähän som aldrig skulle kunna välja att exempelvis bära slöja själva.
Och en kvinnlig journalist med muslimsk bakgrund kallas ”muslimjägare” i Sveriges största tidning, bara för att hon gör sitt jobb.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Problemet var visst aldrig att Tiktok är en spion- och propagandamaskin
DN:s ledarredaktion: Är regeringen verkligen så mallig att den tror att alla andra har fel?
