”Höjden av politisk klåfingrighet, utan förankring i verkligheten.” Och så en bild på Ebba Busch som eldar löv. Kristdemokraternas ledare var snabbt ute på X efter att ett TV4-inslag om att ett EU-direktiv innebär eldningsförbud tagit snurr.
”EU tillkom inte för att begränsa medborgarnas möjlighet att elda upp löv och kvistar i trädgården”, konstaterade hon senare i ett webbsänt tal.
Så gör heller inte EU det. Det är den svenska avfallsförordningen och Naturvårdsverket som tolkat direktivet så. Det handlar alltså om beslut från en regering som Ebba Busch är närings- och energiminister i och en myndighet som ligger under det departement som hon är chef för.
”Sverige tar stryk när Busch skolkar”, skrev Expressens EU-kolumnist Ylva Nilsson några dagar senare. Det handlar om att unionen håller på att ta fram en ny produktivitetsstrategi. Frågan är högprioriterad för den svenska regeringen, men när näringsministrarna möts är just den svenska ofta inte där.
Ebba Busch har en plats i de rum där EU:s politik utformas. Hon är med och styr implementeringen av unionens beslut när de ska genomföras i Sverige.
Men är det hennes fokus?
Ändå prioriterar hon alltså en rätt slapp kritik mot Bryssels klåfingrighet, som påminner mycket om hur det lät om böjda gurkor en gång i tiden.
KD var en gång känt som ett värderingsdrivet parti. Nu – från falukorvsviftande till löveldande – läggs energin främst på showen.
Därmed har också Kristdemokraterna ändrats i grunden. Och det har förändrat partiets inställning till EU på ett dramatiskt sätt.
Stödet för unionen är omfattande bland svenskarna. Över 60 procent är i huvudsak för, endast 25 procent mot. Bara bland två partier är en majoritet inte positivt inställda: SD och KD.
Det är inte så konstigt. SD är inte formellt för Swexit, men att man egentligen gärna vill lämna är inget man anstränger sig för att dölja: ”Får vi inte som vi vill ska vi ha en folkomröstning om ett utträde”, är trots allt deras officiella hållning. KD-ledaren pratar i sin tur helst om vad Bryssel gör fel.
”Make EU lagom igen” hette det inför Europaparlamentsvalet 2019. När Ebba Busch tidigare i vintras intervjuades i SVT:s ”30 minuter” var huvudbudskapet att makten ska flyttas tillbaka till Stockholm. På vilket sätt då? undrade programledaren Anders Holmberg.
Aborträtten och arbetsmarknadspolitiken är två exempel, svarade Busch.
Men om dessa beslutas det ju redan på hemmaplan, kontrade Holmberg.
Det handlar om implementeringen och detaljregleringen, fortsatte KD-ledaren.
Jaha.
Att försöka vinna de 25 procent av de svenska väljarna som är EU-kritiska hade kanske kunnat vara en vinnande strategi om inte SD redan plockade upp fyra femtedelar av dem.
Ska man ärlig så är Buschs EU-kritik inte så mycket substans som en pose. Det är dock remarkabelt i sig.
Alf Svensson var en varm EU-anhängare. Han var en av ja-sidans tunga förespråkare inför folkomröstningen om ett medlemskap 1994 och om euron 2003. Hans viktigaste argument var att EU är en garant för att bevara freden i Europa.
KD, med sina rötter i frikyrkorörelsen, har en annan historia än de stora europeiska kristdemokratiska partierna. Men man har alltid velat knyta an till de kontinentala syskonen och då har EU varit den mest naturliga mötesplatsen.
Unionen är också ett kristdemokratiskt projekt. Tre av grundarna var kristdemokrater, som Busch konstaterade i ”30 minuter”.
Ändå prioriterar hon alltså en rätt slapp kritik mot Bryssels klåfingrighet, som påminner mycket om hur det lät om böjda gurkor en gång i tiden.
Är detta vad kristdemokrater ser i EU när Putins anfallskrig mot Ukraina skakar om den europeiska säkerhetsordningen? Detaljregleringar? Inte ett fredsprojekt som ska försvaras, förstärkas och fördjupas?
Väljartaktiskt är det hela dessutom diskutabelt. Att försöka vinna de 25 procent av de svenska väljarna som är EU-kritiska hade kanske kunnat vara en vinnande strategi om inte SD redan plockade upp fyra femtedelar av dem. Kristdemokraterna når också bara 2,3 procent i Ekots mätning inför EU-valet.
I helgen träffas kristdemokratiska kommun- och regionpolitiker för KD-dagarna i Västerås. Opinionssiffrorna och EU-valrörelsen lär diskuteras i korridorerna.
Kanske tar man också chansen att zooma ut och sätta frågorna i ett större perspektiv. Kristdemokraterna har kört i den här riktningen i snart ett decennium.
Hur länge till?