Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Vem är förskolan till för? Det har varit den stora frågan ända sedan de första barnkrubborna öppnade under mitten av 1800-talet. Och svaret är fortfarande inte givet.
Från början handlade det till stor del om en förvaringsplats där de små även skyddades från barnarbete, samtidigt som föräldrarna – mammorna – fick händerna fria och kunde börja förvärvsarbeta. Snart kom också idéer om den organiserade leken som ett sätt att fostra och utbilda.
Snabbspola fram till dagens svenska förskola, där ambivalensen fortfarande är tydlig: Å ena sidan talar man om barnets rätt till förskolan, till pedagogiken och den sociala gemenskapen. Om institutionens makt att upphäva ojämlika förutsättningar, lära alla barn god svenska, erbjuda stöd när deras egna familjer sviktar, förbereda dem inför skolan.
Å andra sidan klockas på vissa håll föräldrarna på minuten av personalen, deras arbetsscheman begärs in veckovis, liksom deras exakta restider.
Skillnaderna mellan kommunerna är stora. Men en sak har länge varit konstant: de alltför stora barngrupperna. I de allra yngsta grupperna bör det vara max tolv barn, slår Skolverkets riktlinjer fast. Max! I praktiken ligger hälften av barngrupperna på 13–18 barn, och på flera hundratals ställen i landet rör det sig om ännu fler.
Fortfarande råder brist på pedagoger. Lägg därtill den ökande bördan av dokumentation och administration, som stjäl de redan underbemannade förskolornas tid och resurser – allt i namn av barnens bästa, ironiskt nog.
En stor majoritet av de anställda, 65 procent, upplever läget som stressigt. För att inte tala om hur barnen har det.
En stor majoritet av de anställda, 65 procent, upplever läget som stressigt. För att inte tala om hur barnen har det. De är ju så små! De stora grupperna påverkar både deras trygghet och deras utveckling och lärande, konstaterade den stora statliga utredningen nyligen.
Det här är en fråga som berör och oroar många, och det är lätt att förstå varför Kristdemokraterna vill ta tillfället i akt och lyfta den. De lovar nu att en röst på dem i höst är en röst på att göra maxtaket om tolv barn till tvingande lag (Aftonbladet Debatt 23/6). Som lök på valfläsket serverar de även ett förslag om hur det hela ska finansieras: jo, genom att kommunerna prioriterar om i sin budget.
Detta är med andra ord ett löfte tandlösare än en bebis, men till skillnad från bebisen är det talande.
För den svenska förskolan står inför verkliga problem. Om Kristdemokraterna vill vinna röster på att göra något för barnen och de vuxna där så behöver de bli mer seriösa än så här. Utspel som fortsätter lämpa över ansvaret och finansieringen någon annanstans liknar mer en antireklam.
Läs mer:
Ledare: Medelklassen lever gott – den behöver inte politikernas snabba cash
Ledare: Trump har rätt om regimen i Iran – men det gör bara kriget mer obegripligt
Ledare: Borde Sverige verkligen ha billigast bensin i EU?
