Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
”Historisk”, förklarade LO-ordföranden Johan Lindholm i förra veckan, där han stod framför kamerorna med representanter för flera medlemsförbund. Vad det handlade om var en framställan om förhandling till Svenskt Näringsliv, om kortad arbetstid med bibehållen lön.
Arbetsgivarorganisationen avfärdade omgående det hela. Det gjorde också tjänstemannafacken, som LO hoppats skulle ansluta.
Det gjorde de rätt i, för det här är inte riktigt seriöst.
I varje avtalsrörelse ligger kortad arbetstid på bordet. Högre lön och mer ledighet, det är sådant som facken brukar begära. Nu vill LO ha extra allt vid sidan om.
Går Svenskt Näringsliv inte LO till mötes väntar lagstiftning, hotar man från vänster. Nooshi Dadgostar (V) lovar att driva frågan i regeringsförhandlingar efter valet och S-toppen Annika Strandhäll, som lett en socialdemokratisk arbetsgrupp som föreslagit kortad arbetstid, pushar på sitt eget parti.
Exakt vad det skulle innebära är oklart. Lindholm ville inte säga om man siktar på 35 timmars arbetsvecka – som LO tidigare utrett – eller de 37 respektive 37,5 som gäller i Danmark och Norge.
Klart är i alla fall att det skulle bli dyrt.
Det har blivit populärt att hävda att arbetstidsförkortningar betalar för sig själva. Pigga arbetare jobbar hårdare, är logiken. Och det poppar ständigt upp studier som visar att experiment med 4-dagarsvecka ger gladare medarbetare och inte kostar företagen något.
Där det framför allt finns goda argument för tydligt bättre villkor – där kortare arbetstid kan vara en aspekt, men bättre bemanning och högre lön är lika viktigt – är inom vård- och omsorgsyrken.
Men de lider alla av samma metodologiska problem: deltagande organisationer har själva valt att vara med och studierna säger ingenting om de övergripande samhällsekonomiska konsekvenserna.
”Där mår ingen dåligt”, utropade Johan Lindholm symptomatiskt på presskonferensen, efter att Norge pekats ut som modell. Då ska man veta att i vårt grannland uppgår de sammantagna kostnaderna för olika typer av sjukfrånvaro till 8 procent av bnp – i Sverige är siffran 3,3. Det finns inget självklart rakt samband mellan en kortare arbetsvecka och friskare arbetskraft.
Svenskt Näringsliv som faktiskt försökt räkna på kostnaderna av 35-timmarsvecka summerar dem till 8 procent av bnp. ”Skräcksiffror”, avfärdar Strandhäll det hela som. Men till skillnad från vad hennes reformgrupp producerade är det faktiskt siffror, och är de bara en bråkdel så stora handlar det fortfarande om en jättekostnad.
Dyra reformer kan man så klart vilja få på plats ändå, men är detta rätta läget? Vi ska rusta upp försvaret för tiotals miljarder och genomföra dyra klimatinvesteringar – låna till kalaset. Ska vi samtidigt ta extra ledighet på krita?
Dessutom jobbar vi redan mindre än i många andra länder. Den genomsnittliga svenska arbetsveckan tillhör den kortare i EU. Och även om den formella arbetsveckan i Danmark är 2,5 timmar kortare än i Sverige jobbar den genomsnittliga heltidsarbetaren bara 18 minuter mindre i veckan, eftersom facken alltså förhandlat till sig kortare arbetstid än lagstiftningens 40 timmar i många branscher.
Där det framför allt finns goda argument för tydligt bättre villkor – där kortare arbetstid kan vara en aspekt, men bättre bemanning och högre lön är lika viktigt – är inom vård- och omsorgsyrken.
Vad som krävs för att åstadkomma detta är en omfördelning av resurser: från privat till offentligt, industri till välfärd – från IF Metalls till Kommunals medlemmar.
Det är synd att LO inte har förmågan att ta i den svåra frågan, utan låtsas som att allt handlar om att arbetare står mot kapitalet.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Trumps hot mot demokratins grund börjar bli läskigt explicita
Max Hjelm: S vågar inte ha en egen åsikt om tvångsutvisningarna
