52 procent av väljarna vill ha en ny regering (DN/Ipsos 28/11). 50 procent vill att S ska finnas med i den. 37 procent vill ha Magdalena Andersson som statsminister, vilket kan jämföras med de 19 procent som säger Ulf Kristersson (M).
Och vilket ord förknippar väljarna framför allt hennes parti med? Jo, ”regeringsduglighet” (DN/Ipsos 12/11).
Det här är siffror som S-ledaren bör ha med sig när miljöpartister säger att det är dags ”att samla laget” inför valet 2026, och Nooshi Dadgostar (V) kräver att de rödgröna och Centerpartiet ska diskutera ett samarbete.
Magdalena Andersson har slagläge – utan att ha presenterat något färdigt regeringsalternativ.
Men förlorade inte Socialdemokraterna 2022 för att Ulf Kristersson hade samlat sin ”sida av politiken” och inte hon? Var inte väljarna osäkra på om hon skulle kunna regera? Var inte högerns lagbygge avgörande? Det är faktiskt nonsens.
S hade styrt i åtta år. Skjutningarna avlöste varandra. Inflationen var rekordhög. Sittande regering borde ha åkt på stordäng. Kristerssons gäng vann med två ynka mandat.
Är det någon som tror att det hade gått bättre om Magdalena Andersson hade kramat Nooshi Dadgostar (V), Per Bolund (MP) och Märta Stenevi (MP) hårdare?
2022 ogillades MP och V i breda grupper. De var i synnerhet misstrodda i de frågor som dominerade valrörelsen, som energi- och kriminalpolitik, för att inte tala om Nato och försvaret. Att det ändå gick så bra för Andersson var för att hon klarade att hålla distansen, befästa en egen position i centrum av politiken.
Det är svårt att tänka sig ett större sänke i valrörelsen för Magdalena Andersson än att släpa runt på Nooshi Dadgostar.
Sedan dess har Miljöpartiet valt nya ledare. De gröna fokuserar hårdare på klimatet och har lagt an ett mer pragmatiskt anslag. Vänstern visar däremot gång på gång att de har problem med antisemitism.
Det är svårt att tänka sig ett större sänke i valrörelsen för Magdalena Andersson än att släpa runt på Nooshi Dadgostar.
Rent taktiskt är det smart att hålla dörren öppen för andra lösningar. Framför allt är det rätt sak att göra. Det politiska innehållet blir bättre om S vänder sig mot mitten. Tunga områden som energi, försvar och kampen mot gängen skulle må bra av den typ av långsiktighet som endast uppgörelser mellan Socialdemokraterna och Moderaterna kan erbjuda.
Och S-ledaren behöver inte visa upp ett färdigt alternativ före valet för att framstå som trovärdig aspirant på statsministerposten. Är det någon som på allvar tror att hon skulle misslyckas med att få ihop en regering om väljarna säger nej tack till Tidögänget? Stefan Löfven lyckades installera S i Rosenbad i två mandatperioder utan vare sig eget lag eller någon majoritet. Partiet är – på gott och ont – berett att göra vad som krävs för att vinna makten.
Vad S-ledaren däremot bör bekymra sig över är något annat: Vad som ska göras med makten. Politik är inte alls bara att vilja, men att vilja är en bra början för att få något gjort.
Stefan Löfven säkrade makten åt S i åtta år. Men det var ytterst begränsat vad som uträttades med den. Det berodde inte på att partiet ständigt hade en ”högermajoritet” i riksdagen mot sig, som socialdemokrater gillar att skylla allt på. Utan på att han hade så få idéer.
Löfven begrep att kärnkraften är viktig och att det var nödvändigt med en blocköverskridande överenskommelse för att rädda den. Men vad mer?
En sådan omgång fantasilöshet till har varken Socialdemokraterna eller Sverige råd med.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Vi kan inte låtsas att det som just nu pågår i USA är vanlig politik
DN:s ledarredaktion: Det var en sällsynt lögnaktig pressträff SD och regeringen höll på torsdagen
