Det har gått oväntat snabbt i Tyskland – regeringsförhandlingarna verkar vara i hamn.
Valet hölls i slutet av februari. Redan i mars fick CDU-ledaren Friedrich Merz med sig sitt parti, systerpartiet CSU, SPD och De gröna på ett jättelån om 500 miljarder euro för infrastruktursatsningar och grön omställning. Dessutom avskaffades skuldbromsen för försvarssatsningar som övergår 1 procent av bnp.
Vanligtvis tar tyska regeringsförhandlingar månader, men redan nu – sex veckor efter valet – har Kristdemokraterna (CDU/CSU) och Socialdemokraterna (SPD) kommit överrens. Allt som står mellan Merz och förbundskanslerposten är att avtalet förankras i partierna.
Omvärldsläget verkar ha gjort politikerna villiga att ge upp gamla käpphästar, kompromissa och hitta en väg framåt för landet.
Donald Trumps våldsamma attack på Ukrainas ledare Volodymyr Zelenskyj, i Vita huset, gav en ny insikt i Europa: USA är inte längre en pålitlig allierad. Och även efter ”pausen” är handelskriget ett hot som hänger över kontinenten. Båda dessa fakta är särskilt allvarliga för just Tyskland.
Landet har länge haft ett försvar långt under sin storlek. Den förra regeringen lovade att satsa på försvaret – den så kallade zeitenwende – men kunde inte leverera innan avskaffandet av skuldbromsen. Dessutom har ekonomin stora problem. Tyskland går mot sitt tredje år av negativ tillväxt. Samtidigt är man det europeiska land som är mest beroende av export till USA – 4 procent av Tysklands bnp, 161 miljarder euro, påverkas av Trumps handelstullar.
En koalition mellan CDU och SPD är inget nytt. Kristdemokraten Angela Merkel regerade så flera gånger. Det finns en oro bland väljarna och inom partierna att man, liksom förr, kompromissat för långt. Att politikerna får makt men ingen handlingskraft.
Och det finns orosmoln i överenskommelsen: förhandlingarna har lett till en del halvmesyrer, klimatpolitiken skalas ned, CDU verkar vilja föra en radikal anti-invandringspolitik.
Merz storkoalition är något annat än Merkels. Den här gången drivs samarbetet av djupgående krisinsikt.
Men Merz storkoalition är något annat än Merkels. Den här gången drivs samarbetet av djupgående krisinsikt.
Bara att ha tagit sig runt skuldbromsen, tvångströjan de själva skapat, visar på politisk handlingskraft. Infrastruktursatsningarna beräknas leda till 2 procent årlig ökning av bnp.
Överenskommelsen innehåller vidare planer på att digitalisera och minska den offentliga förvaltningen (faxarna ska slängas), sänka skatten för låg- och medelinkomsttagare samt företag, införa lägre energiskatter och konstruera incitament för elbilsköp. Man är beredd att testa högt och lågt för att att främja tillväxt: Frivillig övertid ska skattebefrias.
Frågan är om det kommer räcka för ekonomin.
Och för att vinna väljarna.
SPD:s väljarstöd rasade redan i valet, under regeringsförhandlingarna har Merz förtroende skadats allvarligt – samtidigt ökar högerradikala AFD till toppnivåer.
Opinionsraset är ännu en sak som skapar beslutsamhet i den tillträdande regeringen: De inser att enda sättet att återvinna förtroendet är att bevisa att landets ”politiska mitt är kapabel att lösa problemen vi står inför”, som Friedrich Merz själv konstaterat.
Europa är pressat mellan ett krigiskt Ryssland och ett utpressande USA. Kontinentens största ekonomi måste bevisa sig. Merz måste lyckas.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Trumps paus räcker inte – det här är fortfarande ett mycket farligt läge
Susanne Nyström: Åkessons snack om Trump visar att man aldrig kan lita på att politiker ljuger