Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
I dagarna samlas Moderaterna till stämma i Västerås. Partiet samlar kraft inför den valrörelse som väntar.
Planen är tydlig: M vill vinna förnyat förtroende för ”sin” sida av politiken. Och sedan gå vidare med de paradigmskiften som Tidögänget initierat.
Frågan är dock om stämmodeltagarna inte också behöver diskutera en plan B – och för den delen en plan C. För just nu framstår det som sannolikt att verkligheten kommer att stoppa Ulf Kristersson från att göra det han verkligen vill.
Det första hindret är väljarna. Sedan Tidöavtalet avtäcktes har M, KD, SD och L konstant legat efter i opinionen. Ibland, som i senaste mätningen från DN/Ipsos, har det endast handlat om 4 procentenheter, men ofta har siffran varit åtminstone 6.
Har Moderaterna en plan B om de fyra förlorar?
M:s sakpolitiska projekt handlar om ett stärkt försvar, hårdare kriminalpolitik, stram migration och ny kärnkraft. I allt detta har Magdalena Andersson (S) mer eller mindre suddat ut skillnaderna gentemot regeringen. Ulf Kristerssons huvudangrepp är att V, MP och C kommer att förstöra för henne.
M blev tredje största parti i valet 2022. Det vore en katastrof om det blev så igen, i synnerhet om högersidan förlorar
Om Moderaterna tar sin sakpolitiska agenda på allvar, är det då självklart att säga nej om S-ledaren sträcker ut en hand?
Det andra hindret kommer från M:s samarbetspartier.
SD har ställt ett ultimativt krav på att sitta i regeringen, L har gjort en lika hårdnackad utfästelse om att partiet inte ska göra det. Att Jimmie ”give’em hell” Åkesson skulle vika ner sig för att undvika nyval verkar osannolikt. L har visat sig desto böjligare den här mandatperioden, men det här är en fråga som skulle kunna spränga partiet.
Har M en plan C om Tidö vinner, men SD och L inte kan komma överens?
Och om Magdalena Anderssons hand förblir utsträckt efter valrörelsen – är Kristersson då beredd att erbjuda henne en ordentlig sakpolitisk vinst, exempelvis förbud mot vinster i skolan, för att få regera vidare?
M blev tredje största parti i valet 2022. Det vore en katastrof om det blev så igen, i synnerhet om högersidan förlorar. Då kommer Moderaterna inte att leda oppositionen och partiet riskerar att fjättras i Jimmie Åkessons skugga.
M:s avgörande styrka är att det är ett statsbärande parti. Det betraktas som kompetent och regeringsdugligt – och klarar av att attrahera väljare som söker sådana egenskaper när de väljer valsedel, snarare än en viss position på höger-vänster-skalan.
Att sätta dagordningen i Rosenbad är ett sätt att upprätthålla den positionen – partiet behöver en idé för att lyckas med det även om plan A faller.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Europa har gjort allt för att göra ”pappa” glad – det här är tacken
DN:s ledarredaktion: I ett bättre Sverige hade Anton Lundin Pettersson aldrig blivit vardagsrasismens förlängda arm
