En sak kan man säga om Ryssland: När saker väl händer kan de hända snabbt.
I dag för 25 år sedan, den 31 december 1999, lämnade president Boris Jeltsin över makten till sin efterträdare. Jeltsin hade själv befunnit sig i zenit under en period där ovanligt mycket gick snabbare än vanligt. Den som betraktar hans tid vid makten riskerar storpolitisk svindel.
Det var den 12 juni 1991 som Boris Nikolajevitj Jeltsin blev Rysslands första valda ledare. Då hade han sedan länge varit dissident inifrån det kommunistiska parti där han byggt sin karriär. Han tyckte att president Michail Gorbatjovs demokratiska reformer var för klena, protesterade, strafförvisades inte till Sibirien men till låga platser i byråkratin – och kom tillbaka med smak för hämnd.
Han vann presidentvalet, och han vann hela Ryssland efter sitt livs största stund. I augusti 1991 hade gammelkommunisterna tröttnat på Sovjetunionens nedmontering. De grep Gorbatjov på hans landställe och lät stridsvagnarna rulla mot parlamentet i Moskva. Men där gensköts de av kolonn Jeltsin. Han ställde sig på ett militärfordon och talade till soldaterna och ryssarna.
”Jeltsin segerherre”, skrev DN den 22 augusti. ”Gorbatjov åter.” ”Jeltsin och folket segrar.”
Och inrikes? En gryende demokrati, pressfrihet – marknadsekonomi.
Det gick verkligen, verkligen snabbt. Sovjetunionen upphörde, Gorbatjov föstes undan till sin datja för gott. Baltikum blev fritt, Ukraina och Belarus likaså.
Warszawapakten, denna efterkrigstidens stora europeiska förtryckarmaskin, var upplöst. Plötsligt stod Ryssland som partner till USA och alla de forna fienderna i väst. Det ryska imperiet förvandlades till en, om än stor, euroasiatisk republik.
Och inrikes? En gryende demokrati, pressfrihet – marknadsekonomi. Utsparkandet av allt som andades kommunism och politbyrå var till stor del Jeltsins verk. Likaså den fria marknaden som blev en sorts finansens Hells Angels; det gick fort, det var okontrollerat, en massa människor förlorade sina pengar och helt skrupelfria bossar fick plötsligt mycket stor makt.
Och Boris Jeltsin? Han söp, sluddrade och dansade sig fram, hoppade som en berusad björn mellan rubrikernas tuvor. USA:s Bill Clinton behandlade honom med en sorts skräckblandad, respektfull förtjusning. Förmodligen såg han redan då att alternativen bland ryska presidentkandidater kunde vara mycket värre.
Men någon nallebjörn – eller helhjärtad demokrat – var Jeltsin aldrig. När det såg illa ut för honom mot slutet av 1993 lät han beskjuta parlamentet och utöka presidentens makt. Hans krig mot delrepubliken Tjetjenien var oerhört blodigt.
Någon nallebjörn – eller helhjärtad demokrat – var Jeltsin aldrig.
Ryssarna var mot slutet mer än lovligt trötta på sin president. På hans version av marknadsekonomi, oberäknelighet och vad de såg som hans ständiga förmåga att göra landet till åtlöje med diverse fylleeskapader framför världskamerorna.
Det var därför som många med lättnad och tillförsikt den 31 december 1999 såg honom skaka hand med sin avlösare på posten. ”Den nye presidenten tycks vara en stark, beslutsam man”, skrev The Economist men utfärdade en nykter varning: Det är lika ovanligt som riskabelt att utse en före detta spionchef till landets ledare.
När saker händer i Ryssland händer de snabbt. Efterföljaren Vladimir Putin rev ner såväl demokratin och friheten som avspänningen med omvärlden. För den som betraktar Ryssland i dag kan det kännas förlorat. Men det gjorde landet också innan det i grunden skakades om av Michail Gorbatjov – och Boris Jeltsin.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Moderaterna lärde sig helt fel saker av decemberöverenskommelsen
DN:s ledarredaktion: Ukraina lider – men firar ännu en jul i frihet
