Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
När den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina inleddes hade den förra svenska valrörelsen precis börjat. Det tog inte ens ett halvår innan Ulf Kristersson och hans regering fick ta över ansvaret för landet, i ett Europa under pågående krig.
Där har funnits brister. Det gäller främst gentemot de tusentals ukrainare som flytt kriget och hamnat i ett Sverige där de länge både nekades undervisning i svenska och möjlighet att skaffa Bank-ID och dessutom tvingats leva på bara 71 kronor om dagen – under existensminimum.
Den svenska linjen gentemot Ukraina, med stöd till både militära och civila ändamål, har däremot varit exemplarisk. Hittills har 22 olika stödpaket röstats igenom sedan februari 2022, till ett sammanlagt värde av 156 miljarder kronor. Sverige är på åttonde plats bland de länder i världen som gett mest i reda pengar och på plats fem om man räknar i förhållande till bnp.
Hittills har 22 olika stödpaket till Ukraina röstats igenom sedan februari 2022, till ett sammanlagt värde av 156 miljarder kronor
Vi har bland annat skänkt pansarbandvagnar, stridsbåtar, artilleripjäser, spaningsplan och luftvärn, och nu i somras ingicks ett avtal om att både skänka och sälja Gripenplan till Ukraina. Dessutom presenterade Ulf Kristersson och Volodymyr Zelenskyj förra året ett långtgående samarbete kring produktion av försvarsmateriel, något som kommer att gynna båda parter.
Oavsett hur nästa regering ser ut måste det här fortsätta. För även om mycket kan hända de närmaste fyra åren står en sak klar: Försvaret av Ukraina är existentiellt för hela Europa och ukrainarna kommer att fortsätta behöva vår hjälp.
De hjälpbehoven kan delas in i två kategorier: pengar och produktionskapacitet. För Ukrainas ekonomi har kapsejsat, samtidigt som kostnaderna bara ökar för att upprätthålla såväl försvarsförmåga som möjligheterna till ett något sånär anständigt liv för befolkningen. Och även om den ukrainska försvarsindustrin är makalös i sin innovationskraft och uppskalningsförmåga så kan man inte tillverka allt nödvändigt försvarsmateriel själv.
Därför måste nästa regering inte bara hålla fast vid vår egen linje, man kommer också behöva trycka på ännu mer i EU. Steg ett är att äntligen få loss de frysta ryska tillgångarna för att kunna bygga upp åtminstone delar av det som Ryssland har bombat sönder. I vintras blockerade Belgien ett sådant beslut, men ett enskilt land kan inte få hålla hela unionen gisslan.
EU måste också, både för Ukrainas och vår egen skull, skala upp den egna försvarsindustrin. I mer än fyra år har det varit på agendan utan att särskilt mycket hänt. Om inte ingenjörs- och industrilandet Sverige driver på den frågan än hårdare, vem ska i så fall göra det?
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Klart att det måste löna sig att jobba – vilken tur att det redan gör det
DN:s ledarredaktion: Hur illa kan det egentligen gå i Tyskland?